Vi träffas igen. Det har gått fem dygn. Närmar oss varandra. Två år in i vår relation är det här något vi är ganska vana vid. Tiden vi varit isär är nog minst lika lång som tiden vi varit tillsammans. Så har det varit, och så vill jag inte att det ska vara längre.
Men, det är något. När vi varit isär så tar det ett tag innan vi når varandra. Närmandet sker via olika samtal. Inte sällan avancerade intellektuella diskussioner eller upplockade samtalstrådar från förr. Vi närmar oss via hjärnorna och det brukar till slut bli för mycket.
Jag har inte någon större lust att mötas så. Tiden rör sig väldigt fort i våra liv och de dagar vi är isär hinner det alltid hända väldigt mycket. Kanske är det därför mitt behov av att vara tillsammans är så stort. Jag har inte hittat den där totala tilliten till att vi står tillsammans i allt som händer. Vi har inte riktigt landat i en verklighet som faktiskt utgår ifrån att vi möter den tillsammans.
Det är något. Något vi behöver göra. Närma oss varandra ännu mer. Ställa oss bredvid varandra. Lita på det.
Vi somnade. Jag vaknade först. Gjorde mig iordning och tog hunden till dagis i den kalla morgonen. Sitter nu på tåget till Flemingsberg och en viktig mötesdag i Huddinge. När jag kommer hem ikväll ska jag försöka att stänga av hjärnan. Bara njuta av att vara i hennes närhet. DET är något.