Jag är rädd. Rent av livrädd. Allt sedan den där dagen när mina vägar korsade dom andras för tjugo år sedan. När jag skrämdes av deras svans. De där subtila hoten. Nu har dom andra vuxit. In i kostymer och ända in i riksdagshuset. Trots att alla kloka sade att det aldrig skulle hända. Första gången när de kom in i de första kommunerna. Andra gången när de kom in i jättemånga kommuner. Tredje gången när de kom in i riksdagen. Och nu säger samma att de inte kommer längre.
För ett par dagar sedan fällde de regeringen.
Jag är rädd. Rädd för att dom andra kan vara största parti redan efter det stundande extravalet till riksdagen. Eller efter valet 2018. Kanske 2022. Men, det kommer att hända. Jag ser inte hur trenden ska stoppas. Inget hjälper. Fakta? Nej. Känslor? Nej. Omvärlden? Nej.
Jag engagerar mig. Vid årsskiftet börjar jag arbeta som politisk sekreterare i Miljöpartiet. Vi är måltavlor. Tidningsrubriker pekar ut oss som fienden. Dom andra applåderar. Menar att vi är satan. Ingen regering som lyssnar på oss kommer att tillåtas överleva, säger dom andra. Men, jag måste. Eftersom jag tror att alla levande varelser är lika mycket värda. Han, hon, hen, det och den. Människor, djur. Som lever nu, eller som lever efter oss som lever nu. Alla är vi lika mycket värda. Tillsammans med andra goda krafter har vi en jätteviktig tid framför oss.
Jag är rädd eftersom jag tror att mitt liv kommer att försvåras av det här ställningstagandet. Jag oroar mig för att det kommer göra livet svårare för mina barn, deras mamma, mina bröder, föräldrar och andra släktingar. Börjar fundera på en plan B. EU:s fria rörlighet? USA? Asien?
Vem skyddar en svenskfödd tysksvensk på flykt? Om den dagen kommer och jag måste fly på grund av mina politiska åsikter, finns det någon som tar emot mig då? Vilket land kommer öppna sina gränser för mig och mina kära? Det känns absurt att tänka på det. Men, jag är allvarlig. Det känns inte som att det kommer finnas plats för mig i det land dom andra vill riva. När de är klara med sitt och landet är rensat, gränserna är stängda och alla människor tystnat, var ska jag ta vägen då?
Ett nackskott? Eller flykt? Kommer det finnas någon framtid? Jag hoppas det. Och under tiden jag funderar, så lägger jag all energi jag har på att se till att aldrig behöva aktivera reservplanen.
22 mars är det val i Sverige. Jag behöver hjälp.