Det blåste stormvindar. Men jag fick står där ett par minuter och titta ut över havet. Det är som att allt liksom stannar upp en stund. Känslan av att vara inget och allt samtidigt. För mig blir den inte starkare än vid havet. Jag längtar till havet. Hela tiden.
Under natten åkte jag över det. Nu sitter jag på ett tåg österut. Vi har lämnat kusten och äter oss inåt landet. Det känns som att greppet runt halsen är tillbaka.
Nån gång ska jag ta mig ur det. Och ta en promenad vid havet varje dag.