Häromdagen sprang jag fem kilometer snabbare än någonsin. 23:48 tog det och det var skönt, men jobbigt. Idag sprang jag min snabbaste mil hittills. 51:45 tog den och känslan var likartad. Det är inte benen eller hjärtat som sätter gränsen nu, utan andningen. Med tanke på att jag rökt mellan 20 och 30 cigaretter om dagen de senaste månaderna så är det inte så konstigt.
Egentligen vill jag inte springa snabbt. Tempot är inte jätteintressant. Jag vill springa långt och länge. Varför? Jo, det är min avslappning. När jag springer vilar jag. Då får hjärnan slappna av och hjärtat jobba. Väldigt skönt.
Men, den här tempohöjningen på kortare distanser får mig att känna mig stark. Och det har jag aldrig gjort i mitt liv. Så jag blir glad av det. Nu sticker Sara och jag på semester. Två veckor. Vi kommer att springa mycket, länge och långt. Det blir skönt.
Den här förbannade manligheten
Lyssnade på Tankar för dagen. Are Norrhava pratar om Wolverine, dans och manligheten. Eller grabbfostran. Det tog tag i något inuti mig. Den här förbannade manligheten. Som aldrig blev min. Aldrig. Passade inte in i lekarna hemma i villaområdet. Inte i omklädningsrummet. Inte på fotbollsplanen. Inte i krogjakten. Inte någonstans.
Jag blev aldrig en av grabbarna. Och inte ens nu en av männen. Först nu inser jag hur det också är en del av den här ensamheten. Jag blir härskad av män. Eller sedd som något konstigt. Kvinnor tycker inte sällan att jag är lite läskig, svår, mörk och oberäknelig. Att det inte riktigt går att lita på mig, eftersom jag är svår att förutse.
Jag har ingen hjärna. Allt som händer i mig utgår ifrån hjärtat och magen. Det är förstås lite konstigt. Och jag får nog förstå det, acceptera det och lära mig att gilla det själv. Men, just nu känner jag mig som en kastrerad tik. En sån där som varken hanar eller andra tikar luktar på och förstår vad det är för fel på. Så de morrar lite och går vidare.
Ares Tankar för dagen slutar med följande ord:
”Jag miste mina tonårs frizon. Men jag hittade nya sammanhang där jag vågar visa mig själv och vågar lysa. Gemenskaper där jag blir stark som en bergskedja och där min känslighet är en superkraft.”
Gud, vad jag skulle vilja hitta dit.
Livet, ensamheten och samtiden
På Tankar för dagen imorse talade Katarina Mazetti om en tid som flytt. Om sina föräldrar och livet före teven. Om det gamla bespottade (och fattiga) livet som innehöll ett naturligt socialt sammanhang. När människor ville vara tillsammans.
Det berörde mig. Inte med nån slags känsla av att det var bättre förr, för det var det inte. Mer för att den där känslan av att vilja vara tillsammans är så stark i mig nu. Hela mitt liv har liksom präglats av att jag klarar mig själv. Och den här högkänsligheten som gör att jag har svårt att klara sociala sammanhang som drivs av nån slags hetsjakt och stress.
När jag kom hem efter jobbet, och ett samtal med min psykolog, lagade jag för första gången på väldigt länge riktigt mat. Till mig själv. Medan jag gjorde det lyssnade jag på Utbildningsradions program Jobba, sova, dö: En högre mening. Avsnittet handlade om jobb och en högre mening. Det berörde mig också. För kraften i att använda kunskap till att göra något mer än att tjäna pengar är stark även i mig. Det måste finnas en mening.
Avslutade den här tråden med att se Erik Gandinis The Swedish Theory of Love som finns på SVT Play. Den fångade liksom allt. Gav skavsår i hjärtat. Det här individualistiska samhället funkar inte. Oberoendet och ensamheten skapar något galet. Något väldigt omänskligt.
Vi behöver vara beroende av varandra. Ömsesidigt beroende.
Saknar ett sammanhang eller en flock
Imorgon ska jag träffa min psykolog igen. Nu har det gått tre veckor sedan sist. Vi har fört ett samtal i ett par år nu och det har varit viktigt för mig. Inte minst de senaste arton månaderna som innehållit väldigt mycket krishantering.
Imorgon ska jag berätta att jag ballade ur på Gotland. Två gånger. Bägge gånger på fyllan. Bägge gånger behövde jag akut ta mig ut från platsen jag befann mig på. Ena gången tog jag en 4,4 kilometers löprunda mitt i natten. Andra gången en promenad till en sten där jag satte mig och tittade ut över havet. Också det mitt i natten. Jag är osäker på vad de här grejerna gav mig. Någon slags lugn för stunden, men jag undrar vad de står för.
Någonstans börjar det bli klart för mig att mitt liv präglats – och fortsätter att präglas – av någon slags letande efter ett sammanhang. Ett sammanhang med människor jag tycker om och kan lita på. Ett sammanhang som inte riskerar att upplösas och försvinna. Jag behöver hitta människor jag kan vara med i lugn, ro, tillit och värme. Där respekt och kärlek finns. Där jag kan vara jag, utan att prestera för att känna mig välkommen (eller viktig).
Jag tror aldrig att jag haft något sådant sammanhang. Kan inte minnas det, annat än från barndomens bästisrelationer. Varför blev det så? Det är oklart. Mina föräldrars uppslitande separation har säkert påverkat mig. Liksom mina egna inneboende egenskaper, alltså den här högkänsligheten, dålig självkänsla och lågt självförtroende. Än idag vet jag inte vad jag är bra på. Jag vet inte varför jag är viktig. De enda människor jag kan slappna av med fullt ut idag – trots att jag är tämligen fullvuxen – är mina barn, mina bröder och mina föräldrar. Och Sara, åtminstone när vi möts som oss själva, fria från de saker som omger oss i våra ibland väldigt hetsiga liv.
Jag har aldrig slappnat av i arbetsgrupper. Eller i föreningssammanhang. Aldrig. Ändå söker jag mig ständigt till sådana sammanhang för att hitta något. Kanske något jag aldrig kommer att hitta. Istället bränner jag ut mig. I cykler. Och jag anar att den här känsligheten blir allt mer tongivande. Den här egenskapen att alltid känna in andra människor är ibland en välsignelse, men ganska ofta nån slags förbannelse. Eftersom jag inte kan låta bli att agera när människor i min närhet behöver något, inte mår bra eller hetsar.
Sociala medier har funkat ganska bra som substitut. Men, nu känns det inte så längre. Fångad mellan människors positiva och negativa reaktioner på min öppenhet och transparens har jag liksom blivit bipolär i mitt agerande på Facebook och Instagram. Antingen jätteglad och inspirerande, eller jättemörk och uppgiven. Jag både skriker på hjälp och självcensurerar min lycka för att inte göra andra illa. Så nu har jag stängt av en stund. Jag lever nästan hela mitt liv ensam. Isolerad eller i grupp. Men oftast ensam. Jag har förtvivlat svårt att lita på människor. Eller hitta känslomässiga band som funkar för mig. Det gör mig väldigt trött och liten. Inte sällan cynisk och uppgiven.
Jag vill inte vara det längre.
Saker jag har svårt att hantera
Håller på att försöka lära mig och förstå hur den här välsignade/förbannade högkänsligheten påverkar mig, men även de som står mig nära. Efter en vecka på ett av de mest intensiva ställen som finns – Visby under Almedalsveckan – så är jag ganska slut och tom på energi. Inser att jag på ett objektivt, normativt och ganska allmänt rimligt sätt har svårt att hantera:
- Sociala medier
- Nikotin
- Alkohol
- Ensamhet
- Stress
- Ytlighet
- Mingel
- Ständiga ljudkulisser i form av prat, sorl, musik, vägbrus och sånt
- Andra människors känslor
- Mat
- Bristen på ett sammanhang eller en flock
Jag misstänker att jag kommer att få anledning att komma tillbaka till den här listan. Den är garanterat mycket längre än så här. Nu behöver det här inte bara vara dåligt. När jag mår som bäst, då kan såna här saker påverka mig fantastiskt. Det är bara det att de funkar lika effektivt åt andra hållet. Och det är i den riktningen jag rört mig lite för ofta de senaste åren.