Jag har vaknat på fel sida den här terminsstarten. Något gick fel när ledigheten tog slut. Jag har rivstartat och är redan helt slut. Känner mig osäker, tom på energi och har tappat sugen. På jobbet, hemma och lite överallt. Det är något med det kalla och mörka klimatet i kungariket. Eller med skavsåren inuti mig. Kanske bara en cyklisk vandring och nu har de svarta hålen öppnat sig.
Jag vet inte. Men jag måste få tillbaka sömnen. Hitta nån slags ryggrad i vardagen igen. Om ett par veckor träffar jag min psykolog för första gången på två månader. Innan dess ska jag försöka skala bort allt onödigt som fångar mina tankar.
Men den eviga frågan är, vad är det där onödiga? Och varför? Det verkar som att jag aldrig kommer att förstå det.
Fem kilometer
Fem kilometer. Det kanske inte är så mycket. Men, fem kilometer kan betyda mycket. Ikväll sprang jag den sträckan för första gången i hela mitt liv. Och för första gången känner jag den där euforin så många har pratat om efter löpning.
Det tog 39 minuter. Min snittpuls var 179 slag per minut. Jag hade orkat en bit till. Och det är det mest hoppfulla av allt. Eftersom jag har bestämt mig för att behandla kroppen lite bättre. Få lite mer fart på hjärtat (på ett bra sätt) och lugna ned hjärnan en aning. Förhoppningsvis lossnar det med löpningen nu.
Jag är glad och tacksam. Inte minst för alla fina hejarop på Facebook och Instagram. Människor bryr sig om mig. Vi bryr oss om varandra. Det är bra.