Hon heter Delaweres Venice enligt registreringen. Vi har valt att kalla henne Vilda. Idag flyttade hon in i våra liv. 29 mars 2013. En bra dag. Det kommer vara #EPIC att ha hund. Några bilder från första dagen finns på Facebook.
Att vara till lags, att jobba
Hela mitt liv går ut på att att jag anpassar mig till andras vilja. Att jag kliver in och fixar saker åt andra. Det är för att jag vill vara andra till lags. Genom min uppväxt upptäckte jag att det var det enda sätt jag fick uppskattning och kärlek. Genom att göra saker andra ville ha gjorda. Jag har utvecklat det till perfektion. Så under dygnets alla timmar är det vad jag gör.
Igår var jag och såg Strömstedt & Freud – Du borde gå och prata med någon! En tvåtimmars föreställnig med Niklas Strömstedts musik och terapi tillsammans med psykoterapeuten Per Naroskin. Allt fint regisserat av Sissela Kyle. Jag kände igen mig i pratet. Knappast förvånande, jag har ju ett gäng terapitimmar bakom mig. Nu, en månad innan jag ska fylla 42 år, slår insikten mig ganska hårt.
Det här håller inte. Jag måste börja göra något för mig själv. Som att rädda livet, eller något. På onsdag träffar jag en doktor för att börja åtgärda mina skyhöga blodfetter, kolla mina nivåer av sköldkörtelhormon, be om recept på astmamedicin och kanske viktigast av allt – hjälp och råd för att ta mig ur den här onda cirkeln jag vandrar runt i varv efter varv.
Jag håller på att jobba mig till döds. Istället för att göra verklighet av något viktigare. Häromdagen såg jag en sömnforskare på teven. Han fick berätta lite kort i en morgonsoffa hur människor ska sova bättre. Han hade ett enkelt råd – ta bort allt i livet som inte har med jobb att göra. Inga fritidsaktiviteter som kräver tänkande.
För mig låter det som ett straff. Men, kanske är det precis det som är grejen. Att vegetera.
Kroppen säger något
Har mått konstigt ett par dagar. Det är som att min ämnesomsättning löper amok. Dessutom ont i bröstet och lätta små yrslingar då och då. Magen har lämnat kroppen. Tror att kroppen säger något. Mina batterier är slut efter vintern. Min sköldkörtelrubbning spökar till det och lägger på det där lilla extra som får mig att bli lite rädd och tro att det nu har blivit dags för hjärtintensiven.
Har en tid hos doktorn om en vecka. Känns viktigt.
Samtidigt har en sak blivit klar för mig den senaste tiden. Jag har inte lust att vara ensammast i världen längre. Måste hitta någon att dela mål med på jobbet. Jag har världens finaste uppdragsgivare och roligaste uppdrag, men trivs inte med att stå lite utanför. Har tokmycket att göra under våren. Kommer fortsätta springa runt som någon slags extern inspiratör, rådgivare och skrivare. Men, jag måste hitta en partner. Eller blir rekryterad. Måste få in ett par personer i mitt arbetsliv som talar om för mig att det räcker. För som det är nu slutar jag aldrig jobba. Blir aldrig nöjd.
Jag vill må bra på lång sikt. Mina gener är ju på väg till hjärtintensiven. Mitt blod är så tjockt att jag kan få en propp när som helst. Ett par gånger om dagen ser jag ut som ett stoppljus. Röd som en tomte. Det kanske skulle vara kul att leva istället.
Magen är lite trasig
Magen är lite trasig. Måste nog försöka dra ned på takten lite. Koncentrera mig på de uppdrag som ger intäkter. Koncentrera mig på hundvalpen. Läkartid bokad. Känns som att jag skulle kunna sova ett dygn eller två. Kan nån rekrytera mig, eller ta över mitt företag ett tag?
Sommartorpet?
Efter långt och idogt letande har vi hittat det. Det som skulle kunna vara vårt sommartorp. Tjugo minuter hemifrån. Rött med vita knutar. Öppet i en skogskant. Utsikt över en vattenspegel. En liten konstgjord sjö med ädelfiskodling. Stabil hyresvärd, låg hyra och det mesta är bra. Förutom att barnen hatar det. Lilla barnet ”vill inte bo i ett Emil-i-Lönnebergahus”. Stora barnet ”vill inte vara gnällig”, men är oerhört skeptisk till utedass, myggor, vildsvin, dålig uppkopplingshastighet till internet, varg och nästan allt det där andra som inte finns i stan. Barnen vill helst sitta hemma i lägenheten och spela/surfa/kolla på film. Eller naturprogram på teven. Mamman och pappan vill sitta där ute. I naturen.
Kommer nog bli fint detta.
Jag vill inte prata om dig, jag vill prata med dig
Det har gått åtta dagar sen en trettonårig flicka kände att hennes bästa framtidsval var att avsluta iivet. Veckan som gått har varit känslosam för många. Drev och mobbar har jagat åt olika håll. Människors känslor har ännu en gång visat sig göra konstiga saker med oss. Hämndbegär, cynsim och elakhet har hos några få tagit över och dominerat över sorg och uppgivenhet hos många.
Jag har läst många kloka saker som skrivits om det här. Och mycket knasigt också. Människor som delar med sig av sina känslor är bra människor tycker jag. Även om jag inte alltid delar perspektiven. Men, den här morgonen letar sig en liten smärta in i min mage. Det är många som drabbats i den här händelsen. Som fått smaka på drevet. Mannen som oskyldigt hängdes ut. Rektorn på en skola. Ett antal andra barn/ungdomar. De har hängts ut, blivit hetsade emot och även försvarats. Jag har också läst fina formuleringar om det tragiska arbetmiljödilemma landets lokförare lever med. Och nu hängs en annan man, som sitter häktad ut, tillsammans med sin familj. Jag minns en hemsk episod i Huddinge, när en man begick övergrepp mot barn. Han bodde med sin familj i en villa i samma område som jag och min familj. Samma dag som han greps och historien blev känd vandaliserade några familjens hus. Drev en oskyldig kvinna och två barn som utsatts för övergrepp på flykt.
Samtidigt rasar debatten om REVA. Jag blickar tillbaka och tänker på pepparkaksgubbar och Kalle Ankas jul. Viktiga frågor drunknar i kränkningar och hämndbegär. Hela tiden startas nya drev och mobbar. Vi lever alla i olika verkligheter och i min känns det så här den här morgonen.
Bara åtta dagar efter att den trettonåriga flickan fattade sitt framtidsbeslut har vi slutat prata om henne. Varför hennes liv slutade där på spåret. Mobbingen slutade vara intressant när det visade sig att en vuxen man var inblandad. Bakgrunden suddades ut. Jag känner att det flickan kan lära oss andra genom att vara öppna för ungdomar och ta oss in i de där rummen och vara med i samtalen. Visa att vi lyssnar och tycker om dem. Det kommer hon inte få chansen att lära oss nu. Istället hör jag många ropa på att vi ska sluta oss lite till. Stänga av och kontrollera. Skapa fler dolda rum så att vi slipper se eller till och med kan förbjuda andra att prata. jag tänker att det var just det som fick henne att fatta det där beslutet.
Hon hette Linn och förtjänar ett bättre arv. När hon levde pratade vi inte med henne. De flesta av oss pratade inte ens om henne. Nu kan ingen prata med henne längre, men väldigt många har pratat om henne. Kan vi inte försöka blir bättre på ordet MED? När vi pratar MED varandra istället för OM varandra, då kan alla som jagats, hetsats, hatats, hånats, hängts ut, kränkts och drabbats få det de förtjänar istället. Respekt och möjlighet att lära oss andra något. När du pratat MED mig kan du få recensera mig, kritisera mig eller gilla mig. Men visa mig den respekten att lyssna på mig först.
Och framför allt måste barn och ungdomar förstå att de är värda lika mycket. Som dig, som mig och alla andra. Alla människor är värda lika mycket. Överallt, hela tiden och utan undantag. Det har vi pratat om alldeles för lite. Den här veckan också.
Söta och små
Snart är det bara två veckor kvar. Vi har börjat införskaffa saker som behövs. Barnen är mer uppspelta och förväntansfulla än någonsin. Är de söta eller? Ja.
En trettonåring som var värd lika mycket
En trettonårig flicka. Ett tåg och ett liv som tar slut av helt fel anledning. Jag har just tittat på hennes videobloggar. Läst tråden på Flashback. Sett de påstådda mobbarnas namn. Läst om BUP, skärningar, ätstörningar, skilsmässa, alkohol. Tittar på hennes videobloggar igen. Anar att tjejen blivit sexuellt utnyttjad, filmad/fotograferad och utpressad. Någon och några utnyttjade en ung flicka som inte kunde försvara sig. Det kostade henne livet. Men, det kommer också förstöra många andra liv. De som nu jagas och kommer hängas ut. Öga för öga, tand för tand.
Det gör ont. Ansvaret ligger tungt på dig. På mig. Barnen gör som vi gör.
Mobbing är en del av vår kultur. Minst lika mycket som Den blomstertid nu kommer. Men, sluta prata om näthat. Det enda som är nytt är att mobbarna och förövarna följer med hela tiden. Inte bara i skolan. De är med i mobilen. På skärmen. Men det är samma gamla hat. Samma gamla syn på att människor måste slå sig fram på andras bekostnad för att överleva. De här förbannade jämförelserna oss emellan. Vem kröp först, fick tänder först, lärde sig läsa först, fick bäst betyg, bäst jobb, högst lön, finast förtroendeuppdrag, flest röster och så vidare.
De svagaste. Flickorna och pojkarna och mammorna och papporna som inte orkar. De har inte en chans. Eftersom det är de människorna vi jämför oss emot. Får egen framgång vs. deras olycka. Vi och dom.
Hon hette Linn. Hon var värd lika mycket som du, som jag och som mina barn. Idag borde alla Sveriges ungdomar, föräldrar och andra titta på hennes videobloggar istället för att blunda. Snart kommer hennes digitala fotspår vara utsuddade. Det är nu hon lär oss något om vi tittar.
Jag vet inte vad jag lär mig av det här. Det gör bara galet ont i hela kroppen. Känns hopplöst. Jag vill hämta mina barn, krama om dem och fly. Efter den här morgonen känns allt jag gör meningslöst. Allt utom att vara pappa.
Mitt i ingenting
Mars. Det känns som att vara mitt i ingenting. Hopp och förtvivlan. Vintern som aldrig slutar. Möjligheterna som nästan lite hånfullt visar upp sig vid horisonten. Mitt tålamod slutar här någonstans. Det är dags att något händer. Jag avskyr klimatet här där jag lever. Ge mig längre vår och sommar. Eller avgå.
Om diabetesmonstret, hjälp och 8 mars
Vi går till kuratorn på barnkliniken igen. Fortsätter samtalet om vår vardag som diabetesföräldrar. Jag drabbas av den där insikten igen. Hur jag låter fel saker ta över livet. När jakten på fel saker blir hela drivkraften och dödar det som är viktigt i livet. Det där med att faktiskt leva och inte bara överleva.
Vi går in med en känsla av att vårt lilla barn har konstiga beteenden i sin jakt på rutiner. Vi går ut med en kort lista där vi själva kan slå fast förutsättningarna för att hjälpa henne. Den listan handlar om tre-fyra punkter som kommer hjälpa oss att göra diabetes till diabetes och inget annat. Så vi kan låta vårt lilla barn leva mer. Och därigenom leva själva. Diabetesmonstret ligger där i skuggorna hela tiden. Kuratorn hjälper mig att släppa in ljuset så att skuggorna försvinner. Camilla hjälper mig också. Dialogen mellan oss i det där rummet känns fin.
Jag är så oändligt tacksam för det här samtalet. Känns som att det räddar livet på mig. Insatsen kuratorn gör för mig är ovärderlig. Att det är 8 mars idag gör att jag inte kan låta bli att reflektera över detta faktum. Den kvinnodominerade sjukvården hjälper oss. En förmodat underbetald, erfaren och kunnig kvinna hjälper oss med det viktigaste i livet. Och vi behöver inte ens betala för hjälpen, eftersom insatsen är knuten till vårt barn.
Det är något som är fel. Men som just nu blir så rätt. Livet handlar inte om pengar utan om relationer, kunskap och känslor. Men, de som hjälper oss att leva och har det som jobb måste få rättvist betalt.
Tacksamhet, ödmjukhet och liv är dagens ord. Tack.