I min diktatur kommer människor få prata om vad de vill. Till och med hur de vill. Men, jag tänker försöka anstränga mig för att visa att samtal och berättelser som leder framåt är de mest intressanta.
Därför lovar jag att – som diktator – argumentera för det jag gillar. Inget annat. Jag kommer inte lägga tid på att hata, dissa, avfärda, förlöjliga och misskreditera. Det skapar inget bra överhuvudtaget. Istället tänker jag berätta om saker som inspirerar mig. Människor jag gillar kommer hyllas och våra erfarenheter och kunskaper kommer delas. Flitigt. Jag kommer lägga min energi på möjligheter och lust istället för rädsla och oro. Utveckling är för viktigt för att inte vara själva drivkraften.
I grunden handlar det om min människosyn. Den bygger uteslutande på tillit. Jag litar på att människor jag möter är goda och vill göra sitt bästa för att få hänga med andra. Jag vet att det är så. Fyrtioett års livserfarenhet är min empiriska bas. Ingen jag lärt känna har gjort mig besviken. Någonsin. Tiden är knapp och livet är kort. Att slösa bort det på att ogilla och bygga murar är dumt. Att bjuda in fler i upplevelsen av det goda livet är prioriterat i min diktatur.
Därför kommer jag berätta om det jag vill och gillar. Inget annat.
Du är väldigt förstående och empatiskt, själv har jag mer och mer börjat inse fördelarna med ett teknokratiskt system.
Teknokrati är min mardröm. Tycker jag är oerhört obehagligt. Som du nog förstår. Jag är en Barbapappa. Och vill bygga en barbatillvaro.
Ja jag förstår, men trött på massans idioti för tillfället.