Mina dagar börjar nästan alltid med att en radio börjar låta en minut efter klockan sex på morgonen. Det är P1 Morgon. Min trötta jag brukar tycka de tjatar. Fjorton minuter senare börjar ett larm skrika. Otäckt högt. Sen snoozar jag fram till tio minuter i sju. Då skärper jag mina sinnen och lyssnar på Tankar för dagen.
Resten blir som det blir.
Just den här morgonen pratade Maria Modig. Om barn och rädsla. Minnen. Maria hänvisade ganska mycket till en artikel i tidningen Barn, som ges ut av Rädda barnen. Jag hittar den som pdf. Lägger mig och läser i soffan efter att stressat med sjuåringen till skolan. Läser om artonårige Dimanche i Kongo som rädd för attacker efter att ha sett sin syster bli utsatt för våldtäkt av soldater, göra motstånd och mördas. Isabel, nio, bor på Manhattan är inte så rädd längre. Ja Pandee, sexton, är rädd för trafikolyckor som händer hela tiden i Bangkok där hon lever.
I Stockholm lever femtonåriga Selma. Hon är mörkrädd. Andrey, sexton, från S:t Petersburg är rätt för att bli ensam. Att inte ha några vänner eller bli lämnad av de han har. Åttaåriga Liriel som bor utanför Rio de Janeiro är rädd för läskiga ljud medan elvaårige Miguel som lever utanför Tijuana i Mexico är rädd för att bli kidnappad och skräms när män skjuter utanför hans hus.
Nada som är fjorton år gammal bor i Gaza city. Kriget skrämmer henne. Så hon vill bli psykolog och hjälpa andra som rädda för det. Kriget alltså.
De här berättelserna är korta. Sprider ut sig över några få uppslag. Men de berättar oerhört mycket mer än det lilla jag kan återge. Om världen, samtiden och rädslor. En del känner jag igen, andra inte. Jag är rädd ganska ofta. När jag var ett barn var jag livrädd för atomkriget. Nu är jag inte rädd för det. Så ofta. Men jag oroar mig ganska ofta för saker som kan hända. Eller inte hända. Det har präglat mig ganska mycket. Men jag vet också att när jag lyssnar på andras rädsla blir jag bättre. På att prata om det som gör oss orädda. Modiga och handlingskraftiga.
Det handlar ganska mycket om kommunikation. Att gå vidare med det som går att utveckla. Att ta ställning för det vi gillar istället för att ta ställning mot det vi är rädda för. För att bli bra på det här är det viktigt att lyssna, reflektera och försöka förstå. Att göra sin analys. Hela tiden. Det här lyssnandet och tänkandet gör sammanhanget tydligare. Vad är det egentligen jag vill berätta, påverka eller sälja och vem är det egentligen som vill lyssna på mig?
Perspektiv på världen, samtiden och oss som lever i den. Utan dessa perspektiv får du svårt att formulera ett riktigt bra budskap.