Månad: november 2010

idag gjorde mitt stora barn mål igen. två stycken när hennes lag vann med 15-1. jag började matchen på bänken tillsammans med alla andra. men drog mig ned i ett hörn ganska omgående. sitter där och tar bilder med tele. dagens tanke är att fånga känslorna efter mål.

när hon gör sitt första knäpper jag tre bilder. tittar på dem i den lilla displayen. känner hur ögonen fylls upp på insidan. det är som att en liten spricka öppnas och känslor tvingar sig ut. jävelhösten 2010. hon kämpar med och mot sin egen kropp, betygshets, hormoner, vinnarskallar och den där förbannade diabetesen hela tiden. jag känner mig maktlös och energilös. som världens svagaste pappa. utan möjligheter att hjälpa, stötta och bidra med något alls egentligen.

men jag finner mig fort. lappar ihop den där sprickan och fortsätter fotografera. ensam i mitt hörn.

för övrigt tycker jag att den som kräver att någon annan ska avgå själv måste ta över. eller avgå i sin tur.

när jag lade ned bloggen på min egen domän försvann alla läsare. börjar tro att det är dags att lämna bloggandet till andra och köra resten på Facebook, twitter och andra ställen.

kollar blodsocker. funderar på insulindos. svarar på jobbfråga. går på möte. försöker hinna ikapp. svarar i telefon och funderar på ett blodsocker. och en insulindos. handlar livsmedel. lagar mat. diskar. kollar blodsocker. funderar på insulindos. svarar på jobbfråga. går på möte. försöker hinna ikapp. lite innebandy. svarar i telefon och funderar på ett blodsocker. och en insulindos. handlar livsmedel. lagar mat. diskar. kollar blodsocker. funderar på insulindos. svarar på jobbfråga. går på möte. försöker hinna ikapp. svarar i telefon och funderar på ett blodsocker. och en insulindos. handlar livsmedel. skjutsar till träning. lagar mat. diskar. kollar blodsocker. funderar på insulindos. svarar på jobbfråga. går på möte. försöker hinna ikapp. svarar i telefon och funderar på ett blodsocker. och en insulindos. handlar livsmedel. lagar mat. diskar. kollar blodsocker. funderar på insulindos. svarar på jobbfråga. går på möte. försöker hinna ikapp. svarar i telefon och funderar på ett blodsocker. och en insulindos. försöker hitta till någon idrottshall. handlar livsmedel. lagar mat. diskar. kollar blodsocker. funderar på insulindos. svarar på jobbfråga. går på möte. försöker hinna ikapp. svarar i telefon och funderar på ett blodsocker. och en insulindos. handlar livsmedel. lagar mat. diskar.

det skulle vara jätteskönt med bara fem minuter. fem minuter. av något annat.

idag är det fars dag. om alla pappor i världen ägnade sig mer åt att vara just pappor tror jag världen skulle se annorlunda ut. pappor är bra.

så länge ett antal människor sticker kniven i varandra offentligt och pratar om värderingar och idéer som om de vore ett eget väsen, en naturlag kallad Socialdemokratin, kommer de troligen inte lyckas vända på några nedåtgående trender.

politik bygger på idéer. idéer skapas, utvecklas och görs till verklighet av människor. och de som gör sitt parti större än människorna, som gör själva kollektivet till ett subjekt, är knappast de som kommer få andra människors förtroende.

det låter nämligen lite gammaldags. lite totalitärt. lite idéfattigt. kanske ett bra sätt att bygga ett samhälle för restriktion, men inte ett bra sätt att bygga ett samhälle för möjligheter.

titta framåt, inte bakåt, är mitt ödmjuka råd.

lite för ofta noterar jag att kloka människor jag bryr mig om ifrågasätter sig själva. intalar sig själva att de inte duger. blir trötta av fel anledningar. bränner energi på fel saker. fastnar i situationer de är för bra för att fastna i.

de borde sluta med det.

för det är så deprimerande att läsa detta i mitt twitterflöde. på facebook och bloggar. samtidigt som människor som snicksnackar strunt och bygger en dålig värld mår finemang hela dagen.

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=PSROlfR7WTo?fs=1]

min tid, just nu, präglas av en gigantisk paradox: vi kommunicerar allt mer och kunskap finns tillgänglig bara en googling eller en personlig kontakt bort. hela världens erfarenheter är inte längre bort än sju led. kreativa idéer delas.

ändå känns det som att dumheten aldrig varit mer utbredd och starkare. jag tror verkligen på det där med idiokratin. inte nödvändigtvis på samma sätt som mike judge.

men ändå.

alltså, den här grejen med att amerikansk underättelsetjänst har koll på Sverige och svenskar. är det inte så att det konstiga i själva verket är att det finns människor som på allvar är förvånade?