Checkar in på Stiftsgården Stjärnholm utanför Oxelösund för tre veckors tjänstgöring på konfirmandläger. Sista rycket för vårterminen. Om tre veckor börjar sommarlovet. Men, nu blir det kul att jobba.
Dead weight
Blindside släpper inte överdrivet mycket musik. Nu har den här låten letat sig in under min hud. Stark igenkänning i texten. Gillar drivet. En liten psalm helt enkelt, en finfin sådan.
Now you will lay your burdens down by the riverside
And the tide will wipe them away
Don’t hesitate just walk away
Down by the riverside, you could stand for a while
So lay your burdens down
This is it
Or you will
You carry dead weight alone
Slowly crushing flesh and bones
Down by the riverside, I will wait with you
I won’t let you carry dead weight alone
And now you wait
With the shield and sword in your hand
Understand moments like this
You can’t plan
Down by this riverside
If you stay here you won’t survive
So lay your armour down
This is it
Or you will
You carry dead weight alone
Slowly crushing flesh and bones
Down by thе riverside, I will wait with you
I won’t let you carry dеad weight alone
Or you will
Die
Den här håller fortfarande.
Fell in love with the game
But I forgot your name
(Go ahead please fight me)
’Cause I’m not scared
Though you stayed the same
I forgot from where I came
Liksom den här.
But I know
As I hammered those nails into your beautiful hands
Your eyes still try to search for mine
But I look away
Now your eyes are the only thing that can save me
I’m still afraid of them piercing
You’re breaking into my prison
Just pretended for a while
My soul is dying, I won’t look away
Ge upp hoppet
Det ser ganska ofta ut som att människans ständiga strävan efter laga sin egen trasiga skapelse står i vägen för möjligheterna att vara en del av det värld som människan faktiskt inte skapat. Människan är den enda organiskt uppbyggda kolbaserade livsform som har kapacitet att utrota sig själv. Kanske gör vi det allra bäst genom att inte ge upp, genom att inte förstå att de tekniska lösningar vi skapat, den ekonomi vi hittade på och alla de kemikalier och utsläpp vi tillför natur och kretslopp inte får plats på jorden. För hur ska krigen mot oss själva kunna leda till liv? Hur ska allt mer empatiskt störda ledare kunna föra oss till mer hållbara vägar? I sin yttersta form framstår det som att människan är så fast i sina tankar på döden att döden blir en dominerande del av livet. Så kanske ligger hoppet i att ge upp hoppet. Att släppa tanken på ett liv villkorat av döden. Kanske är det ett sätt att styra i en annan riktning än just dödens.
Teologen Alexander Schmemann menar att den moderna kyrkan tenderar att förminska döden till ett psykologiskt problem (hur vi hanterar förlust) eller till ett moraliskt budskap (döden som en påminnelse att leva rätt). Detta förminskar det evangeliska mysteriet i död och uppståndelse, menar Schmemann och beklagar att kyrkan har slutat tala om döden som en andlig verklighet och en fiende som Kristus har besegrat. Det ligger något i Schmemanns kritik. Kanske för att kyrkan – i en sekulariserad samhällskontext – anpassat sig och i sitt möte med människor känner sig manad att jobba mer med tröst och förhållningssätt än att prata om det eskatologiska hoppet och Kristi seger över döden.
Jag läser just nu mängder av litteratur om döden, uppståndelsen och kyrkans förhållningssätt till dessa. Detta eftersom jag ska skriva en magisteruppsats och intresserar mig för hur Svenska kyrkans förkunnelse om död och uppståndelse förändrats över tid. Anledningen till detta är att jag anar att det som i vår tid beskrivs som att människor söker sig tillbaka till kyrkan, eller åtminstone det andliga, sker i en omvälvande och orolig tid. Klimatkrisen gör sig påmind. Krigen också. Den ensamma människan möter ständigt i sina flöden allt mörkare moln och samtidigt allt fler lösningar för att slippa se dem. Men varken resor, kläder, prylar, droger eller all digitala casinon i världen räddar människan från död, lidande och smärta. Allt vi hittar på för att slippa verkar bara gör att vi gräver oss djupare och djupare ned i en ohållbar situation. Allt mer isolerade från den värld som omger oss.
Det sades länge att människan lämnat Gud. Men, kanske är det snarast den organiserade religionen som människan lämnat, alltså kyrkan. På samma sätt som människan lämnat föreningen och kommunen. Det individualiserade livsprojektet har fragmentariserat den värld vi delar. Eller åtminstone vår syn på den världen, eller helt enkelt samhället.
Kanske är det så att kyrkans anpassning till den här samtidskulturen är det som gör att människors intresse för kyrkan ser ut som det gör. Kyrkan blev som dom andra och nu står många och vrider på sig lite ängsligt när gudstjänststatistiken sammanställs. I vår tid är det nämligen så att färre går i regelbunden gudstjänst, samtidigt som alla präster fortfarande lovar att de ska förkunna Ordet rent och klart och förvalta sakramenten. Men, människorna kommer fortfarande till kyrkan i stor utsträckning. När livet så kräver – vid dop, bröllop och begravning. Eller kanske konfirmation eller konsert. Frågan är då kanske inte lika viktig när det gäller det upplevda skavet hos kyrkan, som den borde vara i hur kyrkan förhåller sig till de tillfällen då människorna kommer till kyrkan.
Här någonstans börjar jag att ringa in mina frågeställningar för uppsatsen. Jag vill ta redan på hur folkkyrkan gestaltas i dessa möten. Närmare bestämt i begravningsgudstjänsten. Fokuserar kyrkan på döden eller på livet i uppståndelsen? Kommer kanske människor till kyrkan för att få lite hopp – även i det mörkaste? Hur tar kyrkan ansvar för att vi som kollektiv gemenskap kan förhålla oss till döden? Och hur har kyrkan gjort detta vid stora samhällskriser?
Jag vill försöka frilägga eskatologiska perspektiv på folkkyrkan genom att studera hur präster förkunnar i griftetal, predikningar och tal. För att ställa upp detta mot hur teologer som Alexander Schmemann, Gustaf Wingren och Einar Billing ser på kyrkan och det eskatologiska.
Varför? För att jag tror att vi måste prata mer om döden. Inte minst livets seger över den. Genom Jesus Kristus. Det är något att hoppas på, inte minst i den tid när vi gräver och gräver men aldrig verkar nå botten. Att ge upp hoppet om liv i det som redan är dött kan vara en god strategi. Gör kyrkan det? Gör staten det? Kommunen? Näringslivet? Jag förväntar mig inte några svar, eftersom alla är upptagna med att gräva.
Skapelsen är inte människans
”En tro kopplad till vad vi behöver i dag måste vara en tro kopplad till marken men i valet mellan ekologi och ekonomi sätter vi alltid ekonomin först. Trots att ekonomin är helt beroende av ekologin. Det borde vara uppenbart men religion kan passivisera. Vår Gud heter Tillväxt och hans son Fri Marknad. […] Ingen måste tro att naturen är helig. Men för att klara miljö- och klimatkriserna måste vi alla börja agera som om den är det, oavsett vad vi tror på. Ty det är till sist våra handlingar som verkligen räknas.
För att behålla sin trovärdighet som institution måste Svenska kyrkan sluta gå kortsiktighetens ärenden och börja stå upp för att det heliga faktiskt inte bor i ekonomin.”
Skapelsen är inte människans, människan är skapelsens. Det är så uppenbart. Eva-Lotta Hulthéns essä i DN borde läsas av alla.
Sista tentan?
Det kan vara så att jag alldeles nyss, strax före 16:00 fredag 30 maj 2025 lämnade in min sista akademiska tentamen i livet, när jag laddade upp en pdf till Uppsala universitet. Jag hoppas det i alla fall. Det som tentades av var systematisk teologi utifrån Svenska kyrkans bekännelseskrifter. Plus folkkyrkoperspektiv. Det känns som en lättnad. Nu återstår i det akademiska ett litet PM som ska lämnas in om ett par dagar (om diakonala perspektiv) och sedan en magisteruppsats som ska skrivas i höst.
Ett litet hurra är på sin plats. Om jag nu inte blir underkänd och måste tenta om, men det har inte hänt mig än under nio års akademiska studier. Hur som helst, det stora hurra-ropet kommer när resultatet är klart och bokfört. Ikväll firar vi lågmält genom att gå på konsert med Jonas Lundqvist och Karakou i Wadköping. Solen bröt just igenom molnen på riktigt. Allt är som det ska bli.
In the name of the father
Jag tror att det här betyder något.
Konfirmandåret är slut
Jag har gått mitt första år med konfirmander. I helgen har nästan 100 unga människor konfirmerats inför 1000 mammor, pappor, släktingar och vänner i S:t Nicolai kyrka. Fyra finfina gudstjänster. Vi har vandrat ett år tillsammans med konfirmanderna och jag är så tacksam för vad jag lärt mig av alla inblandade. Det blir roligt att arbeta med sånt här när jag är färdigutbildad.
Tillsammans med min gruppledar-kollega E-M höll jag följande tal till den grupp konfirmander som vandrat med oss under året:
”Kära ni. Nu är ni konfirmerade. Och vi har frågat er om era upplevelser och om ni rekommenderar andra att konfirmera sig. Vi har också frågat er vad ni lärt er.
Men, frågan är vad ni har lärt oss. Alltså oss som fått vara era ledare. För tänk vad ni har lärt oss saker. Var och en på sitt sätt. Om olika saker. Om hur ni bemöter andra och om hur vi andra kan bemöta er. Om att det går att öppet ställa frågor för att få svar. Att människor som provar tankar tillsammans kan lära varandra ganska mycket. Om vänskap och om utmaningar. I oliver och branta uppförsbackar. I bussar och i bibeltolkningar.
I kyrkan pratar vi ofta om att vi människor är älskade som vi är. Att vi får allt det goda som Gud ger oss utan att behöva vara snyggast, bäst i klassen eller kunna ta tyngsta vikten i bänkpressen. För Gud sätter inte betyg på någon av oss. Gud kräver inget CV. Nåden är helt enkelt är gratis och tillgänglig för alla som vill ta emot den.
Ni är värdefulla. Vi är alla värdefulla. Så låt oss fortsätta att leva i den nåden tillsammans. Låt oss fortsätta att upptäcka vad som finns längs vägarna vi vandrar.
Och kanske är det just det som ni har lärt oss. För det har varit en nåd och ett äventyr att få vandra tillsammans med er de här terminerna. I Kilsbergen, Oset och Schwarzwald. Uppför och nedför. I sol och i regn.
Men kanske lever det största äventyret i svaren ni givit och frågorna ni ställt.
Ni är inte bara morgondagens vägvisare och ledare. Ni får vara det redan nu. Ni får faktiskt betyda något stort för den här världen. Och jag är övertygad om att ni kommer att hjälpa andra att förstå samma sak. Ni kommer att göra kyrkan bättre när ni än kommer hit. Några redan nästa termin som unga ledare, andra kanske senare i livet. Kyrkan är alltid er. Precis som hela det samhälle som kyrkan är en del av behöver er. Vår gemenskap är inte hel utan er.
Och bekymra er inte FÖR mycket om ER tro. Gud tror på ER. Hela tiden. I varje andetag.
Ordet konfirmation kommer från latinets ”confirmatio” som betyder bekräftelse. Och alla vi som sitter här idag, som får vara med er just nu. Nu ska vi bekräfta en sak för er.
Vi lovar att lyssna på er.
Vi lovar att göra plats för er.
Vi lovar att ta er på allvar.
Eller hur?”
Och tack och lov som var de 300 vuxna som satt i bänkarna redo att svara ett rungande JA. Sedan läste vi en förbön som jag skrivit tillsammans med tre av konfirmanderna:
”Gud, du är med oss i skola och arbete.
I hem och i församling. I allt det som väntar.
Gud vi kommer till dig och ber för alla som konfirmeras denna helg.
Hjälp oss med våra svårigheter och fräls oss alla med din kärlek.
Ge alla människor det hopp de behöver.
Tack för att du hör vår bön…och möter oss med kärlek.
Hjälp oss att förstå och respektera varandra.
Lär oss att tjäna varandra med våra olika gåvor och förmågor.
Gör oss försiktiga med allt som det som är sårbart och levande.
Ge oss vilja och förstånd så att vi inte missbrukar din skapelse.
Låt fred och rättvisa blir verklighet i världen.
Ge alla en framtid och ett hopp.
Tack för att du hör vår bön…och möter oss med kärlek.
Välsigna oss Gud,
med solens ljus ovan oss
med jordens kraft under oss.
Med vänners omsorg runt omkring oss,
med din avbild djupt inom oss
och med din framtid som väntar oss.
Tack för att du hör vår bön…och möter oss med kärlek.
Välsigna oss Gud, med obehag inför enkla svar, halvsanningar och ytliga relationer, så att du får leva på djupet i våra hjärtan.
Välsigna oss med vrede över orättvisor, förtryck och utsugning
så att vi kan verka för rättvisa, frihet och fred.
Välsigna oss Gud, med tårar att fälla över dem som drabbas av lidande, övergivenhet, hunger och krig, så att du kan sträcka ut handen och trösta dem och förvandla deras smärta till glädje.
Vi ber dig Gud, att ge oss alla tillräckligt mycket dåraktighet
för att vi ska kunna tro att vi kan få betyda något för världen,
så att vi tillsammans kan göra det andra hävdar är omöjligt
för att komma med rättvisa och godhet till alla.
Hjälp alla som har det svårt.
Alla som har det bra.
Gud, vi ber för allt och alla som lever.
I Örebro, Sverige och hela världen.
Över alla gränser.
För din gränslösa kärlek.
I din gränslösa kärlek.
I Jesu namn.
Amen.”
Det är svårt att varva ned efter den här helgen. Men nu väntar en ny vecka och snart är det dags att tenta av den sista universitetskursen för terminen.
Leaving Uppsala
Lämnar Uppsala. Den pastoralteologiska grundkursen på Svenska kyrkans utbildningsinstitut är över. Två finfina dagar med starka ord från två av de bästa lärare jag mött i livet satte extra härlighet på avslutningen. Jag är så tacksam för att jag fått gå den här utbildningen. Jag är minst lika tacksam för människorna jag mött och att de ska bli präster i Svenska kyrkan. Så kloka, erfarna och varma människor med olika livsvägar. Vi har fått mötas under en termin där pastoralteologin fått ta plats. I handlingar och i ord. Det har varit livsviktigt. För den akademiska teologin kan inte lära oss att vara i relationerna. Eller att förkunna. Eller förvalta sakrament.
Jag är tacksam för pedagogiken. För den öppna inställningen till frågor och diskussioner. För mångfalden i tankar och uttryck. Nu åker jag hem till Örebro för att slutföra några akademiska kurser, skriva magisteruppsats under hösten och förhoppningsvis kunna antas till det sista året på Prästprogrammet i januari 2026.
Allt är som det ska bli.
Uppsalamorgon
Måndag. Tillbaka till Uppsala. Lyssnar på ett intressant samtal mellan Mikael Wiehe, Neta Norrmo och Mikael Ringlander. Beställer Gustavo Gutierrez ”Theology of liberation ” och Wiehes ”Sånger för högtidliga tillfällen”. Allt är som det ska bli.
Nick Cave skriver något viktigt
I kontrasten mellan samtidens totala mörker och vårens totala ljus och uppståndelse är det tisdag. Min dag börjar med ett mail. Från The Red Hand Files, där Nick Cave publicerat ett nytt själavårdande svar. På en fråga om hur han kan säga ”Jag älskar er” till publiken.
”This love is true. It is not symbolic, metaphorical, or platitudinous. I see before me a group of human beings, precarious and vulnerable, granted a brief time on this earth, each filled with a shocking potential for beauty and terror, good and evil, and with the extraordinary capacity to give and receive love. At that moment, love is the appropriate response. ”
Att följa The Red Hand Files, och Nick Caves långa samtal med människor hjälper mig att fortsätta tro på att det går att ta livet på allvar. Att vara tillsammans i mörker och samtidigt öppna ögonen för ljuset. I mina ögon är Nick Cave en av samtidens stora teologer (utanför teologins erkända ramar). Jag är tacksam för honom.