Publicerat

Ge upp hoppet

Det ser ganska ofta ut som att människans ständiga strävan efter laga sin egen trasiga skapelse står i vägen för möjligheterna att vara en del av det värld som människan faktiskt inte skapat. Människan är den enda organiskt uppbyggda kolbaserade livsform som har kapacitet att utrota sig själv. Kanske gör vi det allra bäst genom att inte ge upp, genom att inte förstå att de tekniska lösningar vi skapat, den ekonomi vi hittade på och alla de kemikalier och utsläpp vi tillför natur och kretslopp inte får plats på jorden. För hur ska krigen mot oss själva kunna leda till liv? Hur ska allt mer empatiskt störda ledare kunna föra oss till mer hållbara vägar? I sin yttersta form framstår det som att människan är så fast i sina tankar på döden att döden blir en dominerande del av livet. Så kanske ligger hoppet i att ge upp hoppet. Att släppa tanken på ett liv villkorat av döden. Kanske är det ett sätt att styra i en annan riktning än just dödens.

Teologen Alexander Schmemann menar att den moderna kyrkan tenderar att förminska döden till ett psykologiskt problem (hur vi hanterar förlust) eller till ett moraliskt budskap (döden som en påminnelse att leva rätt). Detta förminskar det evangeliska mysteriet i död och uppståndelse, menar Schmemann och beklagar att kyrkan har slutat tala om döden som en andlig verklighet och en fiende som Kristus har besegrat. Det ligger något i Schmemanns kritik. Kanske för att kyrkan – i en sekulariserad samhällskontext – anpassat sig och i sitt möte med människor känner sig manad att jobba mer med tröst och förhållningssätt än att prata om det eskatologiska hoppet och Kristi seger över döden.

Jag läser just nu mängder av litteratur om döden, uppståndelsen och kyrkans förhållningssätt till dessa. Detta eftersom jag ska skriva en magisteruppsats och intresserar mig för hur Svenska kyrkans förkunnelse om död och uppståndelse förändrats över tid. Anledningen till detta är att jag anar att det som i vår tid beskrivs som att människor söker sig tillbaka till kyrkan, eller åtminstone det andliga, sker i en omvälvande och orolig tid. Klimatkrisen gör sig påmind. Krigen också. Den ensamma människan möter ständigt i sina flöden allt mörkare moln och samtidigt allt fler lösningar för att slippa se dem. Men varken resor, kläder, prylar, droger eller all digitala casinon i världen räddar människan från död, lidande och smärta. Allt vi hittar på för att slippa verkar bara gör att vi gräver oss djupare och djupare ned i en ohållbar situation. Allt mer isolerade från den värld som omger oss.

Det sades länge att människan lämnat Gud. Men, kanske är det snarast den organiserade religionen som människan lämnat, alltså kyrkan. På samma sätt som människan lämnat föreningen och kommunen. Det individualiserade livsprojektet har fragmentariserat den värld vi delar. Eller åtminstone vår syn på den världen, eller helt enkelt samhället.

Kanske är det så att kyrkans anpassning till den här samtidskulturen är det som gör att människors intresse för kyrkan ser ut som det gör. Kyrkan blev som dom andra och nu står många och vrider på sig lite ängsligt när gudstjänststatistiken sammanställs. I vår tid är det nämligen så att färre går i regelbunden gudstjänst, samtidigt som alla präster fortfarande lovar att de ska förkunna Ordet rent och klart och förvalta sakramenten. Men, människorna kommer fortfarande till kyrkan i stor utsträckning. När livet så kräver – vid dop, bröllop och begravning. Eller kanske konfirmation eller konsert. Frågan är då kanske inte lika viktig när det gäller det upplevda skavet hos kyrkan, som den borde vara i hur kyrkan förhåller sig till de tillfällen då människorna kommer till kyrkan.

Här någonstans börjar jag att ringa in mina frågeställningar för uppsatsen. Jag vill ta redan på hur folkkyrkan gestaltas i dessa möten. Närmare bestämt i begravningsgudstjänsten. Fokuserar kyrkan på döden eller på livet i uppståndelsen? Kommer kanske människor till kyrkan för att få lite hopp – även i det mörkaste? Hur tar kyrkan ansvar för att vi som kollektiv gemenskap kan förhålla oss till döden? Och hur har kyrkan gjort detta vid stora samhällskriser?

Jag vill försöka frilägga eskatologiska perspektiv på folkkyrkan genom att studera hur präster förkunnar i griftetal, predikningar och tal. För att ställa upp detta mot hur teologer som Alexander Schmemann, Gustaf Wingren och Einar Billing ser på kyrkan och det eskatologiska.

Varför? För att jag tror att vi måste prata mer om döden. Inte minst livets seger över den. Genom Jesus Kristus. Det är något att hoppas på, inte minst i den tid när vi gräver och gräver men aldrig verkar nå botten. Att ge upp hoppet om liv i det som redan är dött kan vara en god strategi. Gör kyrkan det? Gör staten det? Kommunen? Näringslivet? Jag förväntar mig inte några svar, eftersom alla är upptagna med att gräva.

Publicerat

Skapelsen är inte människans

”En tro kopplad till vad vi behöver i dag måste vara en tro kopplad till marken men i valet mellan ekologi och ekonomi sätter vi alltid ekonomin först. Trots att ekonomin är helt beroende av ekologin. Det borde vara uppenbart men religion kan passivisera. Vår Gud heter Tillväxt och hans son Fri Marknad. […] Ingen måste tro att naturen är helig. Men för att klara miljö- och klimatkriserna måste vi alla börja agera som om den är det, oavsett vad vi tror på. Ty det är till sist våra handlingar som verkligen räknas.

För att behålla sin trovärdighet som institution måste Svenska kyrkan sluta gå kortsiktighetens ärenden och börja stå upp för att det heliga faktiskt inte bor i ekonomin.”

Skapelsen är inte människans, människan är skapelsens. Det är så uppenbart. Eva-Lotta Hulthéns essä i DN borde läsas av alla.

Publicerat

Sista tentan?

Det kan vara så att jag alldeles nyss, strax före 16:00 fredag 30 maj 2025 lämnade in min sista akademiska tentamen i livet, när jag laddade upp en pdf till Uppsala universitet. Jag hoppas det i alla fall. Det som tentades av var systematisk teologi utifrån Svenska kyrkans bekännelseskrifter. Plus folkkyrkoperspektiv. Det känns som en lättnad. Nu återstår i det akademiska ett litet PM som ska lämnas in om ett par dagar (om diakonala perspektiv) och sedan en magisteruppsats som ska skrivas i höst.

Ett litet hurra är på sin plats. Om jag nu inte blir underkänd och måste tenta om, men det har inte hänt mig än under nio års akademiska studier. Hur som helst, det stora hurra-ropet kommer när resultatet är klart och bokfört. Ikväll firar vi lågmält genom att gå på konsert med Jonas Lundqvist och Karakou i Wadköping. Solen bröt just igenom molnen på riktigt. Allt är som det ska bli.

Publicerat

Konfirmandåret är slut

Jag har gått mitt första år med konfirmander. I helgen har nästan 100 unga människor konfirmerats inför 1000 mammor, pappor, släktingar och vänner i S:t Nicolai kyrka. Fyra finfina gudstjänster. Vi har vandrat ett år tillsammans med konfirmanderna och jag är så tacksam för vad jag lärt mig av alla inblandade. Det blir roligt att arbeta med sånt här när jag är färdigutbildad.

Tillsammans med min gruppledar-kollega E-M höll jag följande tal till den grupp konfirmander som vandrat med oss under året:

”Kära ni. Nu är ni konfirmerade. Och vi har frågat er om era upplevelser och om ni rekommenderar andra att konfirmera sig. Vi har också frågat er vad ni lärt er.

Men, frågan är vad ni har lärt oss. Alltså oss som fått vara era ledare. För tänk vad ni har lärt oss saker. Var och en på sitt sätt. Om olika saker. Om hur ni bemöter andra och om hur vi andra kan bemöta er. Om att det går att öppet ställa frågor för att få svar. Att människor som provar tankar tillsammans kan lära varandra ganska mycket. Om vänskap och om utmaningar. I oliver och branta uppförsbackar. I bussar och i bibeltolkningar.

I kyrkan pratar vi ofta om att vi människor är älskade som vi är. Att vi får allt det goda som Gud ger oss utan att behöva vara snyggast, bäst i klassen eller kunna ta tyngsta vikten i bänkpressen. För Gud sätter inte betyg på någon av oss. Gud kräver inget CV. Nåden är helt enkelt är gratis och tillgänglig för alla som vill ta emot den.

Ni är värdefulla. Vi är alla värdefulla. Så låt oss fortsätta att leva i den nåden tillsammans. Låt oss fortsätta att upptäcka vad som finns längs vägarna vi vandrar.

Och kanske är det just det som ni har lärt oss. För det har varit en nåd och ett äventyr att få vandra tillsammans med er de här terminerna. I Kilsbergen, Oset och Schwarzwald. Uppför och nedför. I sol och i regn.

Men kanske lever det största äventyret i svaren ni givit och frågorna ni ställt.

Ni är inte bara morgondagens vägvisare och ledare. Ni får vara det redan nu. Ni får faktiskt betyda något stort för den här världen. Och jag är övertygad om att ni kommer att hjälpa andra att förstå samma sak. Ni kommer att göra kyrkan bättre när ni än kommer hit. Några redan nästa termin som unga ledare, andra kanske senare i livet. Kyrkan är alltid er. Precis som hela det samhälle som kyrkan är en del av behöver er. Vår gemenskap är inte hel utan er.

Och bekymra er inte FÖR mycket om ER tro. Gud tror på ER. Hela tiden. I varje andetag.

Ordet konfirmation kommer från latinets ”confirmatio” som betyder bekräftelse. Och alla vi som sitter här idag, som får vara med er just nu. Nu ska vi bekräfta en sak för er.

Vi lovar att lyssna på er.
Vi lovar att göra plats för er.
Vi lovar att ta er på allvar.

Eller hur?”

Och tack och lov som var de 300 vuxna som satt i bänkarna redo att svara ett rungande JA. Sedan läste vi en förbön som jag skrivit tillsammans med tre av konfirmanderna:

”Gud, du är med oss i skola och arbete.
I hem och i församling. I allt det som väntar.
Gud vi kommer till dig och ber för alla som konfirmeras denna helg.
Hjälp oss med våra svårigheter och fräls oss alla med din kärlek.
Ge alla människor det hopp de behöver.
Tack för att du hör vår bön…och möter oss med kärlek.

Hjälp oss att förstå och respektera varandra.
Lär oss att tjäna varandra med våra olika gåvor och förmågor.
Gör oss försiktiga med allt som det som är sårbart och levande.
Ge oss vilja och förstånd så att vi inte missbrukar din skapelse.
Låt fred och rättvisa blir verklighet i världen.
Ge alla en framtid och ett hopp.
Tack för att du hör vår bön…och möter oss med kärlek.

Välsigna oss Gud,
med solens ljus ovan oss
med jordens kraft under oss.
Med vänners omsorg runt omkring oss,
med din avbild djupt inom oss
och med din framtid som väntar oss.
Tack för att du hör vår bön…och möter oss med kärlek.

Välsigna oss Gud, med obehag inför enkla svar, halvsanningar och ytliga relationer, så att du får leva på djupet i våra hjärtan.
Välsigna oss med vrede över orättvisor, förtryck och utsugning
så att vi kan verka för rättvisa, frihet och fred.

Välsigna oss Gud, med tårar att fälla över dem som drabbas av lidande, övergivenhet, hunger och krig, så att du kan sträcka ut handen och trösta dem och förvandla deras smärta till glädje.

Vi ber dig Gud, att ge oss alla tillräckligt mycket dåraktighet
för att vi ska kunna tro att vi kan få betyda något för världen,
så att vi tillsammans kan göra det andra hävdar är omöjligt
för att komma med rättvisa och godhet till alla.

Hjälp alla som har det svårt.
Alla som har det bra.
Gud, vi ber för allt och alla som lever.
I Örebro, Sverige och hela världen.
Över alla gränser.
För din gränslösa kärlek.
I din gränslösa kärlek.

I Jesu namn.
Amen.”

Det är svårt att varva ned efter den här helgen. Men nu väntar en ny vecka och snart är det dags att tenta av den sista universitetskursen för terminen.

Publicerat

Leaving Uppsala

Lämnar Uppsala. Den pastoralteologiska grundkursen på Svenska kyrkans utbildningsinstitut är över. Två finfina dagar med starka ord från två av de bästa lärare jag mött i livet satte extra härlighet på avslutningen. Jag är så tacksam för att jag fått gå den här utbildningen. Jag är minst lika tacksam för människorna jag mött och att de ska bli präster i Svenska kyrkan. Så kloka, erfarna och varma människor med olika livsvägar.  Vi har fått mötas under en termin där pastoralteologin fått ta plats. I handlingar och i ord. Det har varit livsviktigt. För den akademiska teologin kan inte lära oss att vara i relationerna. Eller att förkunna. Eller förvalta sakrament.

Jag är tacksam för pedagogiken. För den öppna inställningen till frågor och diskussioner. För mångfalden i tankar och uttryck. Nu åker jag hem till Örebro för att slutföra några akademiska kurser, skriva magisteruppsats under hösten och förhoppningsvis kunna antas till det sista året på Prästprogrammet i januari 2026.

Allt är som det ska bli.

Publicerat

Nick Cave skriver något viktigt

 

I kontrasten mellan samtidens totala mörker och vårens totala ljus och uppståndelse är det tisdag. Min dag börjar med ett mail. Från The Red Hand Files, där Nick Cave publicerat ett nytt själavårdande svar. På en fråga om hur han kan säga ”Jag älskar er” till publiken.

”This love is true. It is not symbolic, metaphorical, or platitudinous. I see before me a group of human beings, precarious and vulnerable, granted a brief time on this earth, each filled with a shocking potential for beauty and terror, good and evil, and with the extraordinary capacity to give and receive love. At that moment, love is the appropriate response. ”

Att följa The Red Hand Files, och Nick Caves långa samtal med människor hjälper mig att fortsätta tro på att det går att ta livet på allvar. Att vara tillsammans i mörker och samtidigt öppna ögonen för ljuset. I mina ögon är Nick Cave en av samtidens stora teologer (utanför teologins erkända ramar). Jag är tacksam för honom.

Publicerat

Predikan: Fria att älska (Andra söndagen efter påsk)

Predikan
27 april, 2025
Digitalt
Andra söndagen efter påsk
Tema: Påskens vittnen

 

Epistel
Första Johannesbrevet kapitel 5, vers 1-5

Var och en som tror att Jesus är Kristus, han är född av Gud, och den som älskar fadern älskar också hans barn. Att vi älskar Guds barn ser vi därav att vi älskar Gud och håller hans bud. Ty detta är kärleken till Gud: att vi håller hans bud. Hans bud är inte tunga, eftersom alla som är födda av Gud besegrar världen, och detta är den seger som har besegrat världen: vår tro.
Vem kan besegra världen utom den som tror att Jesus är Guds son?

Evangelium
Johannesevangeliet kapitel 21, vers 15-19

När de hade ätit sade Jesus till Simon Petrus: ”Simon, Johannes son, älskar du mig mer än de andra gör?” Simon svarade: ”Ja, herre, du vet att jag har dig kär.” Jesus sade: ”För mina lamm på bete.” Och han frågade honom för andra gången: ”Simon, Johannes son, älskar du mig?” Simon svarade: ”Ja, herre, du vet att jag har dig kär.” Jesus sade: ”Var en herde för mina får.” Och han frågade honom för tredje gången: ”Simon, Johannes son, har du mig kär?” Petrus blev bedrövad när Jesus för tredje gången frågade: ”Har du mig kär?” och han svarade: ”Herre, du vet allt; du vet att jag har dig kär.” Jesus sade: ”För mina får på bete. Sannerligen, jag säger dig: när du var ung spände du själv bältet om dig och gick vart du ville. Men när du blir gammal skall du sträcka ut dina armar och någon annan skall spänna bältet om dig och föra dig dit du inte vill.”
(Så angav han med vad för slags död Petrus skulle förhärliga Gud.) Sedan sade han till honom: ”Följ mig!”

Predikan

Varje trana är en bön om fred. Vår önskan är att dessa fredstranor ska beröra er, att de ska förmedla hopp i förtvivlan och fred i efterdyningarna av skjutningen.

Så skriver Sam Greening, kyrkoherde i Pilgrim Christian Church, Ohio till oss i Örebro. Brevet följde med en sändning med 1000 fredstranor, omsorgsfullt vikta i papper och skickade till oss. Det är något av det finaste jag läst sedan jag för första gången läste och hörde orden som är kärnan i Sara Parkmans sång ”Eros, agape, philia”.

På min grav ska det stå: Som hon har älskat.

Både herden och sångerskan sammanfattar Jesus lära. På olika sätt. Författaren till Första Johannesbrevet, som vi fått höra idag, sätter andra ord på att följa Jesus. Ord som stör mig.

Vem kan besegra världen utom den som tror att Jesus är Guds son? Det där är en provocerande fråga. Ingen kan besegra världen. Jesus visar snarare att det är kärlek till världen som är vägen. Alltså kärlek till det som vi möter i världen. Andra människor, djur, växter och allt det där som skapats.

I Johannesevangeliet frågar Jesus Petrus om han älskar honom, tre gånger. Kanske för att Petrus får tre chanser att försonas med de tre förnekanden han gjorde ett par dagar tidigare. Kanske för att Jesus använder två olika grekiska ord i ursprungstexten för att uttrycka kärleken, vilket tyder på att han möter Petrus i ögonhöjd när går från den gudomliga kärleken i ἀγάπη till den broderliga kärleken i φιλία.

Jag tycker att det där är lite svårt att förstå, men jag är i gott sällskap. För såväl skriftlärda, fariséer och överstepräster som lärjungar verkar ha svårt att förstå vad Jesus säger mest hela tiden. Liksom vanligt folk. Inte sällan är det periferins människor i utkanten som förstår. Änkorna, de fattiga och föräldralösa. Romerska officerare och besatta. De som är utanför, hedningarna. De sjuka och utförsäkrade. Ortens folk. Dom andra.

Det saknas inte människor som vill förenkla världen. Jag har hört tolkningar som fördummar och polariserar. Som judisk tradition överflödig när vi smarta kristna förstår hur det verkligen är. Jag har läst hatpredikanters texter om vem som får älska vem, och vilka människor som får äga vilka människor. Jag har hört presidenter och diktatorer basera sina galna maktambitioner på Bibeln.

Jag tror att vi ska vara försiktiga med att besegra världen i Jesu namn. Det vi kan besegra är begäret som gör att vi fyller Guds värld med saker som plast, rasism och läkemedelsrester som ofiltrerat går ut i naturen. Sopor som håller på att besegra världen, så att säga. När vi låter dåliga idéer leda oss.

Tre gånger uppmanar Jesus Petrus att vara en god herde för människorna. Varje gång är en fördjupning som gör det lite tydligare vad det är Jesus vill att Petrus ska förstå. Tvåtusen år senare viker och skickar en mänsklig gemenskap 1000 tranor kärlek till oss.

Det handlar om kärleken. I vår individualistiska tid kan det vara svårt att den handlar om OSS ALLA, och inte bara några få passionerade eller familjärt exklusiva tvåsamhets- eller fåsamhetsrelationer.

När Jesus frågar Petrus om kärleken så handlar det om ἀγάπη – den villkorslösa kärlek som strömmar från Gud genom skapelsen. Den osjälviska, sjävuppoffrande kärleken. Agape är den bibliska kärleken. Och det är den som Jesus vill att Petrus ska leda människorna i.

Det är nog den som Sara Parkman menar när hon sjunger:
På min grav ska det stå: Som hon har älskat.

När den treenige guden bjuder in oss, kallar oss, omsluter oss…. då är det den kärleken som gäller. Det är den som möter oss i brödet och vinet. Det är den som lite trevande, eller urstarkt, utväxlas i fridshälsningen. Det är den vi får ta emot i välsignelsen. Det är den kärleken Gud vill att vi sprider i världen. Som skapade medskapare och Guds händer i världen. Som Kristi kropp. Vi är sedda och kan se andra. Vi är berörda och kan beröra andra. Vi är älskade och kan älska andra.

Vi kan alla vara påskens vittnen. Vi kan bära evangeliet i våra hjärtan och låta det styra hur vi rör våra händer. Det kan få styra våra steg. Det kan göra stor skillnad i hur vi bemöter de vi möter här utanför kyrkan. På våra arbetsplatser. På bussar och i bilköer. I samtalen där vi diskuterar hur DOM ANDRA gör därborta i samhällets utkant. När vi lite besviket säger att NÅGONANNAN borde göra något åt DOM ANDRA… så är vi fria att älska den där NÅGONANNAN. Om vi vill att DOM ANDRA ska älska oss… då får vi nog älska DOM ANDRA också.

Vi behöver inte följa människor med maktambitioner som använder enkla lösningar för att ställa oss MOT varandra. Jag tror att det gamla hopplöst bespottade ordet solidaritet inte måste vara inlåst i mänsklig ideologi. Jag tror inte heller att det urvattnade ordet frihet låsas in i mänsklig ideologi..

Gud tvingar oss inte att välja MELLAN solidaritet och frihet. I Guds kärlek blir vi fria I solidaritet och solidariska I frihet. Jag tror att kärleken från Gud strömmar igenom Skapelsen. I varje hjärtslag. I varje celldelning. I energin som inte kan förstöras, bara byta riktning. I kolatomens eviga kretslopp. I varje första andetag och i varje sista andetag. Jag tror att det är mer ansträngande för människan att jobba MOT den kärleken än MED den.

Kärleken i Guds nåd omsluter oss i allt. När vi bejakar den och tar emot den börjar den strömma igenom oss också. För att sprida sig vidare. Så kan vi följa Jesus. Han tror på oss och att vi också kan torka tårar. Lyssna på varandra när vi lider. Hjälpa varandra upp på fötter igen.

För ett par år sedan avslutade Sara Parkman en spelning på den stora festivalen Way out west i Göteborg med att ta med sitt band längst fram till scenkanten. Där de lade ifrån sig sina instrument, släppte mikrofonerna och förenades med den stora publiken som av hjärtans lust sjöng:

På vår grav ska det stå
Som vi har älskat

Där och då, i Göteborg, uppstod en gemenskap. Gränsen mellan ledare och följare suddades ut. Där och då förkroppsligades kärleken i ett gemensamt VI. En gemenskap som häromveckan också förkroppsligades i de omsorgsfullt origami-vikta fredstranor som skickades hit till Örebro Ohio.
Så kan vi också älska varandra. Så kan vi föra varandra på bete. Så kan vi tillsammans gå till måltiden nu. Inte för att besegra världen. Utan för att läka den. Genom att vara en del av Guds allomfattande kärlek. Fria att älska.

Publicerat

Den bedjande madonnan

Min älskade Maria gav mig en fin present. En sju kilo tung statyett i gjutjärn av en bedjande Maria, nästan hundra år gammal. En vacker tingest som nu står i vår bokhylla som en påminnelse att vandra ödmjukt och lägga ansvaret där det hör hemma. Att lita på Gud. Som det står i Lukasevangeliets första kapitel, vers 38.

”Må det ske med mig som du har sagt.”