Predikan: Bana väg för Herren

 

Tredje söndagen i Advent
S:t Nicolai kyrka
17 december 2023

Psaltaren 146:3-9

Lita aldrig på mäktiga män,
människor som ingen hjälp kan ge.

De ger upp andan och blir jord igen,
då går deras planer om intet.

Lycklig den som har sitt stöd i Jakobs Gud
och sätter sitt hopp till Herren, sin Gud.

Han som har gjort himmel och jord och hav
och allt vad som finns i dem,
han sviker aldrig sina löften.

Han ger de förtryckta deras rätt,
han ger de svältande bröd.
Herren befriar de fångna,

Herren öppnar blinda ögon,
Herren rätar krökta ryggar,
Herren älskar de trogna,

Herren ger främlingar skydd,
stöder faderlösa och änkor
men korsar de ondas planer.

Matteusevangeliet  11:2-11

Johannes fick i sitt fängelse höra om Kristi gärningar, och han skickade några av sina lärjungar för att fråga honom: Är du den som skall komma, eller skall vi vänta på någon annan?

Jesus svarade dem: Gå och berätta för Johannes vad ni hör och ser:
att blinda ser och lama går, spetälska blir rena och döva hör, döda står upp och fattiga får ett glädjebud.

Salig är den som inte kommer på fall för min skull.

När de hade gått började Jesus tala till folket om Johannes: Vad gick ni ut i öknen för att se? Ett strå som vajar för vinden? Nej. Vad gick ni då ut för att se? En man i fina kläder? Men de som bär fina kläder finns i kungapalatsen. Vad gick ni då ut för att se? En profet? Ja, och jag säger er: en som är mer än profet.
Det är om honom det står skrivet: Se, jag sänder min budbärare före dig, han skall bereda vägen för dig.

Sannerligen, ingen av kvinna född har trätt fram som är större än Johannes döparen, men den minste i himmelriket är större än han.

Predikan: Bana väg för Herren

Tredje söndagen i advent. Vi får höra om Johannes Döparen.
Liksom Johannes är vi i väntan och mörkret har lagt sig ovanligt tungt.
Men, nu är det vår tur att bana väg för det goda som kommer.

Profetiska röster talar till oss även nu. Jag hörde en av de rösterna på Conventum för några veckor sedan. Då lät det så här:

Du kan vara min vän, min värsta fiende
Min syster eller bror
Jag är mycket närmare än du tror
Transformera, transformera
Det finns något bortom skuggan där du bor
En annan vind, en annan gata
Jag tror att själ och hjärta är på väg tillbaka

Den som skrivit det här heter Lars Winnerbäck. En av min generations största svenska artister. Många människor vill höra hans ord. Jag tror att det profetiska lockar.

Den här mörka hösten har jag uppfattat att det talas om tro långt utanför kyrkan. Om brist på tro. Men också om sökande tro. Spirande tro. Och någon är – som Lars Winnerbäck skriver – mycket närmare än vi tror. Vi kan lyssna på våra sökande vänner. Vi kan dela något i vår tid.

I en helt annan tid väntar Johannes Döparen i sin fängelsehåla. Han som tidigare har profeterat – och banat väg för – frälsarens ankomst och faktiskt döpt Jesus i Jordanfloden. Han som tror på Jesus som Guds Son. I en stund av tvivel skickar sina lärjungar till Jesus med frågan.

Eller kanske skickar han DEM som tvivlar till själva källan för att få svar?

Är du den som ska komma, eller ska vi vänta på någon annan?

Jesus svarar och visar något större genom handling. Han är DEN som uppfyller profetiorna och förväntningarna. Då, men också nu. Jesus älskar oss utan gränser och banar väg – eller drar med sig hela Skapelsen i en god riktning.

Men att följa honom kräver något – en tro som går bortom våra förväntningar och ibland bortom vårt förstånd.

Det är som att Jesus frågar mig: Klarar du av att gå bredvid mig, även när tron kräver allt tålamod du har? Är DU den, eller ska jag vänta på någon annan?

Jesus har svarat Johannes och hans lärjungar – och Jesus fortsätter att svara, även i vår tid. Men, vad hör vi? Kanske är väntan det mest krävande av allt? Också för den som tror? Ett samhälle kan komma på fall när vår kollektiva brist på tålamod… blir till brist på tro.

Det har uppstått sådana brister i vår långa väntan. Genom de bristerna skapas utrymmen där en liten, men i världslig mening mäktig, kraft ställer sig i vägen för det goda. Sår tvivel, oro och rädsla. Lockar oss att vara MOT varandra.

Samma rörelser uppmanar oss att gräva hål i Skapelsen. Stora och djupa hål.

Men, när människor gräver hål så måste någon annan fylla igen hålen med något. Och för att göra det, så gräver någon annan upp något, flyttar detta något och fyller igen hålet med det, men då har det ju uppstått nya hål. Som andra vill fylla igen.

När vi börjar gräva, så blir det svårt att sluta.

De krafter som försöker få oss att tro på att vi kan göra Skapelsen bättre än Gud själv och skickar spadar vår väg…. de har skapat en misstro som är ett existentiellt hot mot mänskligheten nu. I brist på tålamod och tro har människor i vårt samhälle blivit allt mindre hemmastadda i den Skapelse som hela tiden banar väg för det goda…. och allt mer upptagna av den fullständiga brus-kakafoni av idéer, kamp, diagnoser, produkter, självmedicinering, politik och måsten vi själva hittat på.

Vi människor har så att säga grävt många och djupa hål. Och nu säger de som bestämmer att vi inte kan sluta. De säger att vi ju alltid har grävt och inte har några andra alternativ än att fortsätta gräva.

Men, det är inte sant.
Vi har alternativ.
Det finns hopp.

Vi kan försonas med Guds skapelse. Vi kan besvara Guds uppenbarelse med vår tro.

När Lars Winnerbäck sjöng på Conventum då kände jag i hela min kropp, att VI ÄR DEM. Något gick igenom alla kroppar. När vi släppte taget om våra egna tankar, gick upp i den höga musiken och tusentals röster förenades i orden – Jag tror att själ och hjärta är på väg tillbaka – då var det som ett glasklart Hosianna! Ett högt delat utrop av längtan och tacksamhet samtidigt. För en stund så levde vi så tydligt MED varandra.

Mysteriet blev levande på ett oväntat ställe. Och vi kan fortfarande vara öppna för det.

Vi behöver bara lita på Gud igen. Vi behöver bara tro på hans son. Han som vandrar vid vår sida och vill att vi går tillsammans med honom, vid hans sida. Som människorna gjorde innan det var stora och djupa hål i vägen överallt.

När vi tror, då kan vi vandra tillsammans, även när vägen är svår. Och den kommer inte alltid att vara svår. För den är också vacker och fantastisk mest hela tiden, den där vägen.

Väljer vi den vägen? För vi måste nog välja att vandra, om vi ska bana väg för det goda. Vi måste välja att ta det första steget. Vi måste välja det andra steget. Och vi måste välja varenda steg som följer.

Och genom våra val kan vi vara vägvisare för de som ska vandra MED oss och EFTER oss. Vi banar väg när vi väljer tålamodet och tilliten till Skaparen som öppnar blinda ögon och rätar krökta ryggar. Vi fick de orden från Psaltaren och från de som gått före oss.

Gud tror på oss fortfarande. Våra krökta ryggar rätas, om vi visar tålamod, slappnar av och låter våra ryggar rätas. Kanske kan jag med rak rygg till och med blicka över kanten på det hål jag fram till nyss var så upptagen med att gräva?

Du kan vara min vän, min värsta fiende
Min syster eller bror
Jag är mycket närmare än du tror

SÅ BANA VÄG

Det finns något bortom skuggan där du bor
En annan vind, en annan gata
Jag tror att själ och hjärta är på väg tillbaka

Guds ande strömmar in i oss och genom oss och vidare. När vi öppnar våra hjärtan.

  • Vi är sedda och kan se andra
  • Vi är bekräftade och kan bekräfta andra
  • Vi är älskade och kan älska andra

Gud ÄR själ och hjärta och har skapat oss att vara det för varandra.

Johannes Döparen skickar OSS till källan. Det finns ett ljus som aldrig slocknar. Hoppets ljus. Vi kan bära en liten del av det ljuset hela vägen till våra sökande vänner i ett ganska mörklagt samhälle.

Jesus Kristus är ju DEN. Och vi, vi är ju DOM.

Dom som kan tro och tacka.
Dom som kan höra och göra.
Dom som kan värma och välkomna.
Dom som kan bana väg och be.

Herre, tack för att du tror på oss. Nu ber vi dig – hjälp oss att leva i tålamod och sprida tro, hopp och kärlek, så att vi med själ och hjärta följer din son, Jesus Kristus, vår herre, och banar väg för det goda som kommer med honom. Låt din Ande öppna våra ögon, så att vi ser allt det goda som din Skapelse är, överallt och i alltid.

Amen

Domsöndagen

När vi står här. Strax innan vi går fram genom den där altargången för att fira mässa tillsammans. Mitt stora barn och hennes kör sjunger ”Var inte rädd för mörkret, ty ljuset vilar där”. Männen som levt längre än mig är redo. Det drabbar mig hur fint det är att få vara med i gemenskap där olika människor av olika anledningar och med olika bakgrunder är medskapare i något mystikt och heligt. Vi är människor. Omslutna och älskade. Domen är inte ett hot, utan ett löfte. Ljuset vilar i mörkret. Allt är som det ska bli och det bästa har inte hänt än.

Det kanske är lite skavt ibland. Allt blir inte alltid rätt. Eller som vi tänkt. Men precis som det ska bli. Amen.

εὐ­χα­ρι­στί­α betyder tacksamhet

Står och blickar ut över Hjälmaren vid Lindholmen. Det blåser hårt och kallt, rakt i ansiktet. Vilda vill inte stanna länge. Det låter och larmar om sjön. Skärvor av is spolas upp mot land. Jag tar några djupa andedag och ser ut över vattnet. På förmiddagen klarade jag den muntliga tentan i bibelgrekiska. Höstens största hinder. Så tacksamheten är stor. Liksom lättnaden.

Fars dag

Skön söndag. Mässa och Fars dags-middag på Solliden där jag fick hålla i en liten andtaksfull stund med tal till papporna. Och kanske från papporna.  Tacksam för detta.

Tvivel, stress och lite panik

Måndag. Regn. Tvivel. Det är svårt nu. Min hjärna är inte tillräckligt logisk, rationell, matematisk och grammatisk. Jag blir förtvivlad och förbannad på dödgrävarpedagogiken och kraven. Att jag måste vara en maskin för att känslomässigt närma mig mystiken. Gråten är nära. Egot slåss för att upprätthålla någon slags gammal bekant självkänsla.

Jag har en enorm respekt för de som lyckats bli präster. Jag tvivlar just nu hårt på att jag någonsin kommer att bli en. Men, jag ger inte upp. Jag släpper egot och de gamla sätten att bygga den där självkänslan på luft. Jag ska försöka andas och ta mig vidare. Men först en promenad i ösregnet med hunden.

Predikan: Samhällsansvar

Tjugoförsta söndagen efter trefaldighet
S:t Nicolai kyrka
29 oktober 2023

Gammaltestamentlig text:
Andra Moseboken kapitel 23, vers 1-9

Du skall inte sprida falska rykten. Gör inte gemensam sak med den skyldige genom att vittna falskt. Du skall inte följa mängden i det som är ont och inte ge efter för den så att du förvränger sanningen, när du vittnar i någon sak. Du skall inte vara partisk för den fattige i hans sak. Om du träffar på din fiendes oxe eller åsna som har kommit vilse, skall du föra den tillbaka till honom. Och om du ser att din oväns åsna har segnat ner under sin börda, får du inte lämna honom utan hjälp: du måste hjälpa honom att lasta av djuret. Du skall inte vränga rätten för den fattige. Avhåll dig från falska anklagelser som kan bli döden för den oskyldige, den som har rätt, ty jag frikänner inte den skyldige. Du skall inte ta mutor, ty mutor gör den klarsynte blind och fördärvar saken för den som har rätt. En invandrare får du inte förtrycka. Ni vet hur det är att vara invandrare, ni var ju själva invandrare i Egypten.

Evangelium
Matteusevangeliet kapitel 12, vers 15-21

Jesus fick veta det och drog sig undan därifrån. Många följde med honom, och han botade alla och förbjöd dem strängt att avslöja vem han var, för att det som sagts genom profeten Jesaja skulle uppfyllas:

”Detta är min tjänare som jag har utvalt, den som jag älskar och som min själ har sin glädje i. Jag skall låta min ande komma över honom, och han skall förkunna rätten för folken. Han skall inte träta och ropa, och ingen skall höra hans röst på gatorna. Han skall inte bryta av det knäckta strået eller släcka den tynande lågan, utan han skall en dag föra rätten till seger.  Och hans namn skall ge folken hopp.”

Predikan (om du vill lyssna, ljudfil längst ned)

I S:t Nicolai kyrka i Örebro löper en lång regnbågsmatta hela vägen fram till altaret. När jag följer den med blicken så slår det mig att regnbågens färger behöver varandra för att bli sig själva. Och att det är som sig själva de blir regnbågen tillsammans.

När vi går in i procession i kyrkan, gör vi det också tillsammans. Och vi liksom bärs av den där regnbågen. Och av förbundet den symboliserar. Tillsammans med de människor som står upp i kyrkbänkarna så är vi på väg. Vi är alla unika individer, men vi vandrar tillsammans. Vi har en riktning och vi följer Jesus på vår väg framåt.

Han vi följer, han verkar inte söka stjärnstatus eller kokettera med sin godhet. När maktens män börjar störa sig på honom och vill röja honom ur vägen – då drar sig Jesus undan. För att så kan den som vill göra något gott för samhället också göra. Om det är vad som krävs för att det goda faktiskt ska bli gjort. Och inte bara sagt.

Den som vill leda kan vara ödmjuk och eftertänksam. Även i tider när människorna verkar ha tappat förståndet, eller åtminstone verkar ha missförstått de ord som Gud – genom Mose – förmanar oss att följa i Andra Mosebok. Och känns det inte ganska ofta i våra dagar som att brotten mot de där buden blivit som dygder i vårt samhälle? För visst är det många som tjänar på att sprida falska rykten och rena lögner? Visst är vi många som följer med strömmen även när vi vet att den för oss bort från våra medmänniskor – de som lämnas kvar? Och jo, det finns kvarlämnade och diskriminerade människor i vårt samhälle.

Förtrycka invandraren?

Jag hör det överallt. Ledande människor med makt och inflytande skyller invandraren för allt. De som är högst upp skyller ifrån sig på de som är längst ned.

Rädsla, ilska, fördömanden och till och med rop om våld går runt och förstärks i vårt samhälle den här hösten.

Jag vill skrika STOPP!

Men, jag är tyst. Det behövs nog inte fler högljudda röster just nu. Men kanske andra röster?

Mattéus hänvisar i dagens evangelium till profeten Jesaja och betonar Jesus mildhet, ödmjukhet och tålamod med de svaga och lidande – de som Jesus inte kommer för att krossa eller släcka ut, utan för att stödja. Mattéus beskriver en mild och medlidande frälsare som kommer att föra rättvisa och hopp till oss.
Det saknas inte knäckta strån och tynande lågor i vår tid.

Vi lever i oroliga tider. Många människor far illa.
Och nu kommer vintern.

Det sägs ibland att vi är Guds händer. Att vi är kallade att älska. Kan vi bära som regnbågsmattan? Vad gör vi nu? Kan Jesus lära oss något genom sitt ödmjuka sätt? Hur vårdar vi förbundet mellan Skaparen och Skapelsen?

För några år sedan satt jag i S:t Nicolai kyrka. Ungefär där regnbågsmattan slutar stod TV-kameror. På andra sidan TV-kamerorna var vi några som satt och samtalade om hopp i oroliga tider. En av oss var Ing-Marie Wieselgren, då Sveriges nationella psykiatrisamordnare. En ivrig och engagerad människa och läkare som stod upp för allas rätt att finnas till och att må bra.

En vägvisare. I Jesus spår.

Ett par år senare möttes vi i ett annat samtal, på Gotland. Det var valår, Almedalsvecka och inför publik samtalade vi fortfarande om oroliga tider och hopp. När vi andra i samtalet pratade om mörker, hot och svårigheter, då bekräftade Ing-Marie oss, men valde själv att tala hoppfullt om framtiden och menade att människan – både som individ och samhälle – har klarat stora kriser historiskt och att vi som lever nu kan vara ödmjuka inför det.

Tillsammans kan också vi fixa det. Vi kan uppmuntra varandra med varma ord och vänliga blickar också i oroliga tider.

Hon påminde oss om att vi kan hjälpa varandra att ha rimliga förväntningar på livet och samhället. Och att varken livet eller samhället är någon tävling, utan summan av oss – det vi är och det vi gör.

Tänk om samhället inte är något som drabbar oss, tänk om det är vi som är samhället.

Ing-Marie talade om livet mellan oss. Att vi finns tack vare att vi bekräftar varandra. Att det som inte kan förstöras är det som händer i våra relationer. I de relationer vi alla befinner oss. 100 procent av oss. Så vi kanske inte ska lägga hela ansvaret för samhällets utveckling på de dryga 2 procent av människorna som är medlemmar i ett politiskt parti.

Vi får kanske acceptera att också vi har det ansvaret, varenda en av oss?
Vill vi ha ett samhälle som människor mår bra i, då får vi prata med varandra om det samhället. Det menade Ing-Marie. Då får vi, liksom generationer före oss, bygga det samhället. Om vi har en god och mänsklig idé om vad vårt samhälle kan vara, då kan vårt samhälle också bli mänskligt och gott. Men, det här är inte något som löser sig av sig självt, samtidigt som vi lockas att käbbla, konsumera eller kriga oss omänskliga.

Jag tror att Jesus, vill att vi ska vara mänskliga medmänniskor. Han går före i handling. Det vi ställer till, kan Jesus hjälpa oss att ställa till rätta.
Jesus visar återkommande att tro och tillit uppstår tillsammans.
Jesus visar också att tvivel kan tas om hand, om vi tar hand om det tillsammans.

Samhällsansvaret är för stort. Ingen av oss kan bära det på egen hand, men vi kan bära det tillsammans.

Men, vi får då, sade Ing-Marie, sluta vänta på någon annan. Var och en gör det var och en kan.

Vi är inte de asociala mediernas polariserande algoritmer.
Vi är människor.

Vi kan skapa andra algoritmer.
Vi kan vara nätänglar istället för troll.

Vi kan prata om det vi vill istället
för att bara prata om det vi inte vill.

Så sade Ing-Marie som avslutning på det där samtalet. Dagen efter mördades hon på öppen gata i Visby.  Hon som hela tiden sade:

Människa, detta ska du veta. Om du gått vilse i rädsla och förtvivlan så letar vi efter dig. Om du inte orkar…. så orkar vi för dig. Och när jag inte orkar, då orkar du för mig.

Nu är hon tystad. Och jag undrar: Kan vi vara den rösten?

För som hon sade: Vi måste sluta vänta på någon annan. Var och en gör det var och en kan.

Vi har den goda viljan. Om vi väljer den.
Vi har varandra. Om vi väljer varandra.

Så kan vårt samhälle hålla ihop: Om vi gör det vi kommit överens om och gör det för varandras skull. Så blir vi, som regnbågsmattan, något som bär och välkomnar hela vägen till det heliga, till måltiden vi delar. Så kan vi dela ett samhälle som tar ansvar. Så är vi, fastän många, en enda kropp. Ett enda samhälle.

Hela tiden omsluter Gud oss från alla sidor och påminner om förbundet som också kan säga oss: Det behöver inte vara alla mot alla. Det kan vara alla MED alla.

Vi behöver inte lyssna på dem som i vår tid tror att de måste vända själva nåden ryggen och röja undan det goda. Vi kan lyssna på Jesus som säger oss: Var inte rädda.

  • Vi är sedda och kan se andra
  • Vi är bekräftade och kan bekräfta andra
  • Vi är älskade och kan älska andra

“Han skall inte bryta av det knäckta strået eller släcka den tynande lågan, utan han skall en dag föra rätten till seger. Och hans namn skall ge folken hopp.”

Så visar Gud genom Jesus en väg framåt.
Jag tror att han gör det genom Ing-Maries gärning också.
Kanske vill han också visa den vägen genom oss, om vi följer dem?

Hösten 2023

Grekiskan går. Det är oerhört kämpigt, men så här långt går det. Den uppsatsförberedande metodkursen är lättare. Ser fram emot att skriva första uppsatsen nästa höst. Ämnen börjar klarna. Mörkret lägger sig allt tidigare, jag har börjat frysa och världsläget är lika mörkt som kvällarna nu. Svårt att se något hopp om fred på lång sikt. Snarare tvärtom. Våldet efterfrågas av allt fler och vi brukar ju få det vi ber om ungefär.

Lilla barnets etablering i Linköping verkar fungera fint. Jag är lite orolig hela tiden, men det är väl som det ska. Stora barnet verkar må alla tiders i sin relation och sin kreativitet.

Vilda blir äldre. Hon är segare och tröttare. Men vi hänger i på dagarna tillsammans. Jag behöver henne.

Jag har dragit mig tillbaka från nästan hela mitt gamla liv. Åtminstone allt som var på ytan. Prestationen, hetsen och viljan att vara bäst. Världen är fortfarande befolkat av människor som gör sig funktionellt dumma lite för ofta för att uppnå kortsiktiga begär, men jag har lärt mig att leva med det. Jag håller mig på min kant, ägnar mig åt mina studier och det är en lång kvar att gå där. Samtidigt älskar jag att få vara i sammanhang där det som händer nu delas med andra människor. Som att få predika, vilket jag får göra på söndag igen. Om samhällsansvar. Har den del att säga om det. Men inte längre bara för att jag har ord. Nej, främst för att människor för länge, länge sedan redan har skrivit om det. Och jag får ta deras ord till oss här och nu, filtrerade genom min erfarenhet.

Den känns overkligt fortfarande. Men jag står uppsatt i kyrkans kalender. Fint och tacksamt.

 

Predikan: Tacksägelsedagen

Tacksägelsedagen
S:t Nicolai kyrka
8 oktober 2023

Evangelietext: Lukasevangeliet kapitel 19, vers 37-40

Då han närmade sig staden och var på väg ner från Olivberget började hela skaran av lärjungar i sin glädje ljudligt prisa Gud för alla de underverk de hade sett: Välsignad är han som kommer, konungen, i Herrens namn. Fred i himlen och ära i höjden.

Några fariseer i folkmassan sade då till honom: Mästare, säg åt dina lärjungar att sluta. Han svarade: Jag säger er att om de tiger kommer stenarna att ropa.

Episteltext: Kolosserbrevet kapitel 3, vers 16-17

Låt Kristi ord bo hos er i hela sin rikedom och med all sin vishet. Lär och vägled varandra, med psalmer, hymner och andlig sång i kraft av nåden, och sjung Guds lov i era hjärtan.

Låt allt vad ni gör i ord eller handling ske i herren Jesu namn och tacka Gud fadern genom honom.

Sammanfattning:

  • Gud blir människa och är på väg att försonas med oss till Skapelsens stora glädje och tacksamhet.
  • Människan – som kan välja att tro eller tvivla – vet inte om hon ska vara glad eller inte.
  • Om människan väljer tron och glädjen blir människan, liksom Skapelsen, tacksam och då förändras allt.
  • Men då måste vi våga vara levande människor, och inte luras att tro att vi är ekonomiska människor.

 

Predikan:

Den här dagen – tacksägelsedagen – har generationer av människor tagit med sig av årets skörd till kyrkan. Människor som tackat och delat. I vår tid är det kanske inte självklart. Eller det tar sig åtminstone andra uttryck.

Nio av tio äpplen tar vi aldrig hand om i äppeltider. Vi orkar inte ta hand om all frukt. I överflödet köper vi importerade äpplen. Ibland sågar vi till och med ned äppelträden för att slippa anstränga oss och ta hand om överflödet.

Äppelträden säger ingenting om det här. Ett gammalt talesätt som vi människor har hittat på säger:

Otack är världens lön.

I dagens evangelium kommer Skapelsens treenige Gud på besök till vår värld. Han har blivit människa i Jesus. Vad gör vi? Några tror, gläds, känner tacksamhet och låter det höras. Andra tvivlar, utmanas, störs och försöker tysta. De vill ha det som det alltid har varit. Eller som de tycker att det alltid har varit. Därför försöker de att tysta de sina glada och tacksamma medmänniskor.

Otack är världens lön.

Jesus är alltså på väg upp till Jerusalem. På väg mot slutet. Mot sin död, alltså vår försoning. Det där som ska läka relationen mellan Gud och människan. I raderna som kommer direkt efter dagens evangelietext, där han sagt det där om att stenarna kommer att ropa om lärjungarna slutar så gråter Jesus över Jerusalem. Han gråter över staden och människorna som inte förstår att tiden är inne för Guds besök.

Jag tolkar det så här: Även om VI inte förstår vad som händer, så vet själva Skapelsen det. För Jesus drar med sig hela Skapelsen i försoningen. Även om vi människor inte gläds, så gläds allt annat liv i Skapelsen. Därför ska stenarna ropa.

Vad är det med människan, som inte förstår?
Som tvivlar och säger att otack är världens lön.

Jag tror att vi behöver prata om den fria viljan och kanske finns några tänkbara svar i Maslows behovstrappa? Abraham Maslows behovstrappa har satt ett ganska stort avtryck på vår kultur, i vår tid. I trappans första steg finns de grundläggande behoven vi behöver få uppfyllda för att överleva.

  • Vatten, mat, värme, skydd från vädrets makter
  • Gemenskap, närhet, respekt, trygghet och kärlek
  • En känsla av sammanhang som ger självkänsla OCH anknytning
  • Här uppstår jag och vi och våra relationer

För de som har förmånen och turen att kunna lita på att de här behoven blir uppfyllda – eller kan ta dem för givna – har det hittats på ett steg till…. självförverkligandet.

  • Där uppstår kanske det vi kallar egot?

Det är en konstig trappa. Påfallande ofta verkar de människor som står högst upp känna att de står längst ned. Ju högre vi kommer, desto mer besvikna verkar många av oss att bli.

Konsekvenserna av det där självförverkligandet är visst inte självklart goda. De kan förstås bli goda, men det finns faror. För där uppe väcks mina begär, och då är det lätt att glömma bort de grundläggande behoven – både att jag kan vara tacksam för att mina är uppfyllda och att det fortfarande finns människor som kämpar för att få sina uppfyllda.

Den där konstiga trappan har också använts på konstiga sätt. För att försvara en ordning där många har det väldigt bra, samtidigt som väldigt många fler inte har det bra alls. Lyckliga de fattiga som bara behöver fokusera på sina behov. De bränner minsann inte ut sig, säger cynismen.

Maslows trappa har förstärkt myten om den ekonomiska människan – en i grunden rationell varelse som tänker egoistiskt och fattar beslut efter vad som är bäst för just det egna självförverkligandet, hela tiden. Som vill leva i ett rationellt samhälle präglat av konkurrens mellan dessa självförverkligande individer.

Jag är femtiotvå år gammal och jag har aldrig mött någon sådan människa, men ändå sägs det att vi alla är sådana.

Jag tror inte på den berättelsen.

Jesus vill ta med oss åt ett annat håll där på vägen upp mot Jerusalem. Och Gud säger ju något helt annat till oss. Genom hela Skapelsen ekar rösten som säger:

Var inte rädd. Jag älskar dig. Jag överger dig inte.

Om och om igen förser Skaparen oss med det vi behöver. Vilken gåva! Visst är den värd vår tacksamhet? Varför skulle vi tacka nej till den gåvan? Varför skulle jag såga ned äppelträden?

Men är det här en tid att predika tacksamhet? Det är ju svåra tider för vanligt folk. Det finns mycket att vara orolig för. Ibland orkar vi inte vara tacksamma. När sorgen eller rädslan är för kompakt. Men även då bär Gud oss, som vi sjunger i Psalm 31 med Anders Frostenssons ord.

Ja, det är svåra tider för vanligt folk, även för ovanligt folk. Liksom för den Skapelse som kan tillfredsställa allas våra behov, men som behöver läkas, sargad av den ekonomiska människans begär.

Kanske är tacksamhet en väg till läkning? Om vi känner tacksamhet, och pratar med varandra om varför vi gör det… då kanske vi kan vara vägmärken för varandra?

Fariséerna tycker att lärjungarna ska vara tysta.
Det är många som tycker att kyrkan ska vara tyst också.

Jesus gråter över Jerusalem. Över otacksamma människor som vänder sig bort från Gud. Men snart ska stenarna ropa och vi behöver inte vara tysta.

Det kan nog fortfarande hända goda saker, om vi är tacksamma. Jag ber för att kyrkan ska fortsätta att våga låta sig ledas av Jesus. Att vi ska höras, ropa och sjunga. Att våra röster ska bidra till klarhet i en tid när det goda verkligen behövs.

Jesus är huvudet, kyrkan är kroppen. Just här, just nu är just vi den kroppen, den kyrkan. I en tid när vårt samhälle prövas.

Det Paulus skrev till församlingen i Kolossai för nästan 2000 år sedan kanske riktas även till oss: Låt Kristi ord bo hos er i hela sin rikedom och med all sin vishet. Lär och vägled varandra.

Vi har bett tillsammans.
Vi har bekänt våra fel och brister.
Vi har fått ta emot förlåtelse.
Vi kan dela fridshälsningen och måltiden med varandra.

Nu kan vi kan tacka.

  • Vi kan tacka för att vi är sedda – och för att vi kan se andra.
  • Vi kan tacka för att vi är bekräftade – och för att vi kan bekräfta andra.
  • Vi kan tacka för att vi är älskade – och för att vi kan älska andra.
  • Vi kan tacka för det vi får – och för att vi kan dela med oss till andra.

Vårt gemensamma tack kan bli den där lovsången som är dagens tema. Tillsammans kan vi vara en viktig kör i en tid när människor behöver få höra något verkligt annorlunda igen. Något kärleksfullt, något hoppfullt, något levande – i många olika stämmor.

Det Gud har skapat är gott.

Snart ska till och med stenarna ropa. Orden kommer från Gud till profeten Habackuk och tas upp Jesus långt senare. Människa, du kan inte glömma vem du är. Du är en av oss.

Men människan är skapad med fri vilja och därför måste Människan alltså välja det goda om vi vill att det vi gör ska bli gott. Ett sätt att välja det goda är att vara tacksam. När vi tackar – och försonas och förenas med Skapelsen – kan ljuset komma in genom sprickorna. Även den här hösten.

Den ekonomiska människans otack behöver inte vara världens lön. Vi kan följa Jesus och göra tack till världens lön. Vi kan lära och vägleda varandra längs vägen.

För vi är ju levande människor. Och tack och lov för det.

Betraktelse: Den helige Mikaels dag

1 oktober 2023

“Och det blev en strid i himlen: Mikael och hans änglar gav sig i strid med draken. Och draken och hans änglar stred, men han övermannades och det fanns inte mer någon plats för dem i himlen.

Och han, den stora draken, ormen från urtiden, han som kallas Djävul och Satan, han som förför hela världen, han störtades ner på jorden och hans änglar störtades ner med honom.

Och jag hörde en stark röst i himlen säga: ”Nu finns frälsningen och kraften och riket hos vår Gud och makten hos hans smorde. Ty våra bröders anklagare har störtats ner, han som anklagade dem inför vår Gud både dag och natt.

De har besegrat honom genom Lammets blod och genom sitt vittnesbörds ord. De älskade inte sitt liv mer än att de kunde gå i döden.

Jubla därför, ni himlar och ni som bor i dem. Men ve över jorden och havet: djävulen har stigit ner till er, och hans raseri är stort, ty han vet att hans tid är kort.”

Uppenbarelseboken sägs berätta hela den bibliska berättelsen, men från det himmelska perspektivet. Den är utmanande och väldigt svår att förstå för tanken, men känns så klar och tydlig i magen.

För kanske är helvetet en plats på jorden. Kanske blir det lättare att förstå all girighet och medvetna beslut hos männen med makt som just nu kastar oss alla i fördärvet. Demokratin vi håller på att ge upp. Klimatkrisen vi förnekar. Världskriget som redan har börjat, även om vi förnekar det också. Ve oss som lever på jorden, djävulen har stigit ned till oss med stort raseri, för han vet att hans tid kommer att bli kort.

Är det inte så våra mäktigaste ledare beter sig?

De där orden för övrigt, från Uppenbarelseboken, känner många av mina jämnåriga igen från det talade introt i Iron Maidens “The Number of the Beast” från 1982. Fortfarande en fantastisk låt. Som handlar om en dröm. En mardröm som ändå lockar. Bruce Dickinson sjunger i slutet:

“I’m coming back, I will return
And I’ll possess your body and I’ll make you burn
I have the fire, I have the force
I have the power to make my evil take its course”

Om det nu är så att vi verkligen lever i den yttersta tiden, i kaliyuga, så är den låten lite profetisk. På ungefär samma nivå som han som sägs vara vårt lands statsminister. Som i ett tal till nationen häromdagen – med anledning av krisen gängkriminaliteten skapat – istället för att leda valde att polarisera och valtala.

“Faktum är att vi är många som såg det här komma, och varnade för det. Den grova organiserade brottsligheten har vuxit fram över ett decennium. På tio år har det dödliga skjutvapenvåldet tredubblats.

Det är politisk naivitet och aningslöshet som har fört oss hit. Det är en ansvarslös invandringspolitik och en misslyckad integration som har fört oss hit. Utanförskapet och parallellsamhällena göder de kriminella gängen. Där kan de hänsynslöst värva barn och utbilda framtida mördare.

Svensk lagstiftning är inte utformad för gängkrig och barnsoldater. Men det ändrar vi nu på.“

Den förmodat högste ledaren skyller ifrån sig istället för att försöka samla landet. Något säger mig att det inte kommer vara över förrän varenda oliktänkande fängslats eller utvisats. Strax efter de människor vi kallar invandrarna. För i skuggorna är det ju andra mörkermän som drar i trådarna.

Helvetet kan vara en plats på jorden och vi kanske lurar oss själva om vi tror att det kan vara på något annat sätt. Om nu Uppenbarelseboken gäller. Jag vet inte. Det är nog upp till oss att välja något annorlunda. Att sluta hoppas på nånannan. Att sluta blunda. Sluta fåfängt söka tillfredsställelse för våra begär, samtidigt som vi förnekar andra människor behov.

Vi skulle behöva änglarna, men måste nog försöka göra som dem. För det verkar inte som att de är på väg. Vi får kanske försöka förstå hur den där stora skaran av änglar skulle göra om de var här nu. Kärlek, tacksamhet, tillit och respekt kan vi inte vänta på längre. Vi får göra.

För ledarens raseri är stort, ty han vet att hans tid är kort. Bilden däruppe visar ett ordmoln av det tal han höll till nationen. Det är synd om människorna, som ångestdrömmen som blev Strindbergs drömspel konstaterar.

Nu är det ökenvandring för kungariket. Då blir tron viktig. Medvandringen.

 

11 september är en stor dag och JA är ett litet ord

11 september. Det är onekligen en dag för skiften och drama. Tyvärr svåra sådana på den större skalan. Men från och med nu, för mig, så är det också dagen när jag fick det största förtroendet jag fått utanför det rena privatlivet. Efter en lång prövande, sökande och avgörande rekryteringsprocess fick jag ett JA av biskop Johan och är nu antagen som prästkandidat i Strängnäs stift.

Jag har nu åtta år på mig att bli klar med mina studier och genomgå de återstående prövningarna.

Jag följde samvetet. Valde tron istället för tvivlet. Lyssnade på rösten som sade: Var inte rädd. Valde att stanna kvar i den uppenbarade värmen och ljuset.  Jag upptäckte att det bar. Att den här vägen bär. Att det fanns plats för mig. Att jag är välkommen.

Stort är trons mysterium. Och allt är som det ska bli.

11 september 2023 gick jag upp till Domkyrkan i Strängnäs med en fråga till en biskop. Jag kom ned med ett svar. Ja.