Kategori: Tro och teologi

Rik inför Gud (tredje söndagen i advent)
S: Nicolai kyrka
15 december 2024

Psaltarpsalm 146, vers 3-9

Lita aldrig på mäktiga män,
människor som ingen hjälp kan ge.
De ger upp andan och blir jord igen,
då går deras planer om intet.

Lycklig den som har sitt stöd i Jakobs Gud
och sätter sitt hopp till Herren, sin Gud.
Han som har gjort himmel och jord och hav
och allt vad som finns i dem,
han sviker aldrig sina löften.

Han ger de förtryckta deras rätt,
han ger de svältande bröd.
Herren befriar de fångna,

Herren öppnar blinda ögon,
Herren rätar krökta ryggar,
Herren älskar de trogna,

Herren ger främlingar skydd,
stöder faderlösa och änkor
men korsar de ondas planer.

Matteusevangeliet kapitel 11, vers 12-19

Sedan Johannes döparens dagar tränger himmelriket fram, och somliga söker rycka till sig det med våld. Ty ända till Johannes har allt vad profeterna och lagen sagt varit förutsägelser. Ni må tro det eller inte, han är Elia som skulle komma.

Hör, du som har öron. Vad skall jag jämföra detta släkte med? De liknar barn som sitter på torget och ropar åt andra barn: ”Vi spelade för er, men ni ville inte dansa. Vi sjöng sorgesånger, men ni ville inte klaga.” Johannes kom, och han varken äter eller dricker, och då säger man: ”Han är besatt.” Människosonen kom, och han äter och dricker, och då säger man: ”Se vilken frossare och drinkare, en vän till tullindrivare och syndare.” Men Vishetens gärningar har gett Visheten rätt.

Predikan

Det finns människor som vill stjäla himmelriket, säger Jesus.
Vi ska inte lita på de människorna, säger den som skrivit Psaltarens 146:e psalm.

Och, det som visas på nyheterna, i tidningarna och i det som algoritmerna släpper fram till oss i våra sociala medier visar gärna det mörka Det som får oss att klicka och läsa är lönsamt, men det behöver inte vara rättvisande. Det är mörkt nu, ja. Människor fattar fortfarande beslut om att låta bomber falla på barn. Men de allra flesta människor fattar aldrig sådana beslut. Visst, demokratier prövas hårt i Västerlandet. I USA, i Tyskland och i Frankrike. Här hemma också. Men, det hindrar inte att det fortfarande händer massor av fina och kärleksfulla saker varje dag, även om dessa små ljuspunkter inte visas i nyhetsflödet.

Den första paragrafen i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna gäller faktiskt fortfarande. Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. Vi har utrustats med förnuft och samvete och bör handla gentemot varandra i en anda av gemenskap.
Profeterna vet. Johannes Döparen vet. Jag tror att vi också vet… allt det här som Gud redan vet… att vi vet. Vi som föddes med ett vetande om vad som är gott. Varenda en av oss har faktiskt fötts med det här vetandet. Det kallas ibland för SAMVETET. Två sammansatta ord som betyder att vi VET, och att vi vet TILLSAMMANS.

Kanske blir inget mer WOKE, PK eller mer PRÄKTIGT än samvetet? Som vi alla bär. Som partistrategerna verkar vara övertygade om är naivt… vilket konstigt nog får strategerna att tro att nästa val kommer att vinnas genom att håna och hata det naiva samvetet. Samma samvete som säger mig… att det inte behövs fler berättelser som avhumaniserar människor. Inte ens om cyniska människor med makt och inflytande som tror att de ska vinna val genom att håna och hata samvetet. Mitt högmod bereder inga vägar. Jag behöver förstå skillnaden på Jesus heliga vrede och min högmods vrede. Det är nämligen som vår församlingsherde Kalle Bengtz sade för några veckor sedan… vi misslyckas tillsammans… och vi lyckas tillsammans.

Vi är människor. Vi har fel ibland. Vi har rätt ibland. Vi är förvirrade mest hela tiden och vi är rädda ganska ofta. Och Jesus har rätt. Vi vill dansa ibland, men inte alltid. Vi behöver klaga ibland, men ibland inte. Vi är komplicerade. Ibland skvallrar vi om människor som äter. Ibland skvallrar vi om människor som inte äter. Vi är ganska så godtyckliga ganska ofta. Vi är de som den filterlöse Johannes Döparen kallar huggormsyngel. Men vi är samtidigt de som den himmelska hären ska besjunga som utvalda i julevangeliet. Vi är aldrig antingen eller. Vi är alltid både och. För vi är sammansatta människor.
De av oss som har blivit förblindade, fördömande och gått vilse i vår förvirrade samtid kanske jag ska gå ut och leta efter istället för att just… fördöma? För om jag i försvar mot det onda väljer att tänka som det onda och att prata som det onda…vad gör det då mig till? Inget gott, i alla fall.

Så, jag ber om att Gud ska välsigna oss alla med kärlek.
Så att vi kan vara så… som vi önskar att andra ska vara.

Jag ber om att Gud ska välsigna oss med tillräckligt mycket dåraktighet så att vi ska kunna tro att vi får betyda något för den här världen. För att vi ska kunna göra det som andra säger är omöjligt, komma med rättvisa och godhet till alla människor.

Våra ryggar kan rätas. Rakryggade skulle vi kunna säga till varandra: Var inte rädd. Vi överger dig inte. Det är inte du mot världen. Vi är tillsammans i den här världen. Sammanflätade som färgerna i regnbågsmattan som löper genom S:t Nicolai kyrka i Örebro.

Jag ber om att vi alla ska få en klar blick och se det heliga bortom allt vi har ställt i vägen. Jag ber om att visheten som redan finns i var och en av oss ska få möta all den där oändliga visheten som är Gud och som… redan har placerats i just var och en av oss. Och där borta, vid altaret, där väntar något som jag också tror finns inom oss alla. Något som samtidigt längtar efter oss alla. Mysteriet som vi alla är en del av. Kärleken som vill sprida sig genom oss alla. Kärleken som säger oss att det aldrig är för sent för förlåtelse, för försoning… och för hygglig anknytning.

Ja, det är mörkt nu. Men i mörkret vilar ljuset. Det har redan börjat bli morgon när natten är som mörkast. Vi kan hjälpa varandra att bereda väg för ljuset som kommer. För det behöver inte vara krisen eller kriget som kommer, det skulle också kunna vara freden och kärleken. Vad vill vi bereda väg för? Det goda är faktiskt redan här, under oss (i marken som bär), över oss (så att vi kan sträcka på oss) och runtom oss (i varje andetag som blåser liv i oss). Det goda är alltid här, även när vi inte ser det. I Guds villkorslösa kärlek är alla människor efterlängtade hela tiden. Och, våra ögon kan öppnas, säger Psaltarens 146:e psalm. Precis som Johannes Döparen kan också du och jag få se igenom det som står i vägen för det goda. Vi kan också berätta att den som rätar krökta ryggar är nära. På julnatten firar vi att Gud kommer till oss med oändlig nåd. Inte med tvång eller vapen. Nej, tvärtom, som ett försvarslöst litet barn. Ett barn som vi kan välja att ta emot.

Om det är naivt, så kanske det inte är så dumt.

Brustna hjärtan ska lagas. Tårar kommer att torkas. Och de av oss som har fallit kommer faktiskt att bli uppresta igen.
Vi är sedda och kan se andra.
Vi är bekräftade och kan bekräfta andra.
Vi är älskade och kan älska varandra.
Vägen är beredd för oss.
Vi är efterlängtade och inbjudna.
Till altaret och kärleken.
I nåden.

Där ett litet, litet bröd och några droppar vin välkomnar oss hem.

Amen.

Förlorad och återfunnen (fjortonde söndagen efter trefaldighet)
Mosjö kyrka
1 september 2024

 Efesierbrevet kapitel 4, vers 1-6

Jag uppmanar er alltså, jag som är fånge för Herrens skull, att leva värdigt er kallelse, alltid ödmjuka och milda. Ha fördrag med varandra i tålamod och kärlek. Sträva efter att med friden som band bevara den andliga enheten:
en enda kropp och en enda ande, liksom ni en gång kallades till ett och samma hopp. En är Herren, en är tron, ett är dopet, en är Gud och allas fader, han som står över allting, verkar genom allt och finns i allt.

Johannesevangeliet kapitel 17, vers 9-11

Jag ber för dem. Jag ber inte för världen utan för dem som du har gett mig, eftersom de är dina. Allt mitt är ditt och allt ditt är mitt, och jag har förhärligats genom dem. Jag är inte längre kvar i världen, men de är kvar i världen och jag kommer till dig. Helige fader, bevara dem i ditt namn, det som du har gett mig, så att de blir ett, liksom vi är ett.

Predikan

“I varje bit bröd jag tar i munnen, finns alla människor, hela jorden, hela himlen och alla stjärnorna.”

Orden är poeten Göran Sonnevis. Här sitter vi i en kyrka. Vi kommer från olika håll. Vi har vandrat på olika vägar för att komma hit. Vi har levt våra liv på olika sätt. Olika länge. Vi har olika erfarenheter. Precis som alla människor som gjort det vi gör nu, före oss. I hundratals år. Generation efter generation. Precis som de som ska komma efter oss.  Men, nu sitter just vi här. Tillsammans. 

Och Jesus ber för oss.

Just idag har ganska många andra – lika olika – människor också suttit på det här sättet, i andra kyrkor. Eller möteslokaler, kapell, bönehus och andra platser. På landet, i städer. I Sverige och i hela världen. 

Jesus ber för oss alla.

Många olikheter finns i det som kallas den kristna traditionen. Stammen är en, grenarna är många. Men alla sträcker sig mot ljuset. 

Och eftersom jag nu började likna vår tradition vid ett träd så tänker jag att det är bra att påminna sig om att träd växer bäst tillsammans med andra träd. Precis som fiskar överlever i stim och får i flock. Och människor. Ensamma människor, fiskar, får och ensamma träd är väldigt utsatta. Så om jag ser mig omkring i skogen ser jag andra träd. Eftersom Skapelsens skog är en urskog, där mångfalden ständigt förnyas. Här finns andra träd i form av det vi kallar religioner och livsåskådningar. Där människor samlas, öppna för det som inte kan förklaras och förstås fullt ut. Att vi har mer gemensamt än vi tror visar alla de kvinnor som visat broderier med fina budskap på Sollidens kursgård den här sommaren. Stark vittnesbörd i form av handarbete. Böner om fred och frid.

Jag tror att Jesus ber för oss alla.

Det finns enhet i att vi tror. Det finns enhet i att vi erfar Gud, om än på olika sätt. När Guds ljus, det där ljuset som våra grenar sträcker sig upp mot, när det ljuset bryts i ett prisma, som i vattendroppar i himlen, då uppstår regnbågen. Ett och samma ljus delas upp i många olika färger. Men i en enhet. Den där regnbågen som tecken på Guds förbund med Skapelsen.

Vi får tro att den säger till oss: Var inte rädd. Jag älskar dig. Jag överger dig inte.

Ingen nationalism har någonsin uttalat de orden. Ingen ideologi har någonsin kravlöst omslutit människan i sin kärlek. Ingen affärsidé heller.

Men det gör Jesus. Han som är huvudet för kroppen. Han som leder kyrkan. Dagens evangelietext kommer från det långa avskedstalet till lärjungarna i Johannesevangeliet. I det sjuttonde kapitlet avslutas det långa talet när Jesus ber förbön för människorna. Han ber sin helige fader att bevara oss i sitt namn, så att vi blir ett, liksom han själv är ett med fadern. 

Han som tidigare – så vackert, klart och tydligt – visar att ödmjukhet, kärlek och tjänande är vägen. Han som börjat sitt avsked med att tvätta lärjungarnas fötter och sedan ber dem att älska varandra som han älskar dem. 

Han som ber för oss.

Kan vi leva värdigt i kallelsen och följa Jesus – ödmjuka och milda, som Paulus uppmanar oss? Kan vi visa varandra kärlek och tålamod? Kan vi med friden som band bevara den andliga enheten, alltså en enda kropp och en enda ande Jag är övertygad om att vi kan det. Men vi behöver vara varsamma. Jesus leder, vi följer. Hans enhet kräver inga invasionskrig. Jesus skickar varken drönare eller glidbomber till barnen. Han ber oss inte att bygga murar mot DOM ANDRA.

Så… den människa som gör anspråk på att leda oss med just SIN tolkning, SIN sanning och bestämt hävdar att det finns EN sann väg, EN kristen värdegrund och är beredd att hetsa oss mot varandra….och till och med leda oss i krig mot dom andra…  den tar på sig ett närmast gudomligt ansvar. Den människan riskerar att ställa sig i vägen för Jesus. 

Vi är på vandring. En brokig skara människor. Vi försöker alla att hitta hem. Vi har kallats hit. Vi har erbjudits dopet och måltiden vi ska få dela idag. Av honom som steg ned. Ned hit, till oss syndare, till de plågade och till de dömda. Därför ska vi alla – sargade, döende och alla de dömda säga tillsammans med alla heliga och saliga: Jesus är herre!

Eller så kan vi använda Göran Sonnevis ord:

“I varje bit bröd jag tar i munnen, finns alla människor, hela jorden, hela himlen och alla stjärnorna.”

Allt hör ihop, vi hör ihop.
Allt och alla är olika, men ändå en och samma.
Jesus kallar oss att släppa in varandra.
I hans enhet hjälper vi inte bara de människor som kallar sig kristna.
I hans enhet hjälper vi andra människor för att vi kallar oss kristna.

Jesus visar vägen. I varma blickar som delas.
I bröd och vin som delas.