En chatt. Ett samtal om hur tonårsbarn är med och mot varandra. Ett ord. Landsförrädarhora. Jag tänker att det inte är ett ord som vänner ger till varandra.
Söndagsbluesen
Söndagar. Bluesdagar. Eller kanske inte blues, ändå. Snarare dödsmetall, grindcore eller kängpunk. Det är ju så att söndageftermiddagar är bytesdagar och då river det liksom loss. En får vara tänjbar. Eller krockkudde. Eller bara hålla sig undan.
Men, nu blir det visst middag snart. Jag har ju hämtat mat. Och med lite tur får jag hem min egen tonåring också. Efter att hon varit självständig och försökt skolka från dans, hängt med kompis och ätit middag på eget bevåg utan att kommunicera.
Jag väljer den här vägen.
”Sell me the infection, it’s only for the weak
No need for sympathy, the misery that is me
No need for sympathy, it’s only for the weak
On bleeding knees I accept my fate”
Lagom söndag.
Söndag
Söndag 14 januari 2018. Klockan är strax efter tolv. Jag har varit uppe ett par timmar. Gått på promenad med Vilda och läst underlag, kopierat texter och försökt tänka ut hur jag ska formulera om en del skrivningar i ett viktigt dokument jag jobbat med under en längre tid, och som nu ska ändras. Snabbt, omfattande och effektivt.
Nu gör jag frukost till Ella, som ligger och sover gott. Länge.
Jag har ont i bröstet och hjärtat rusar. Huvudet bultar och jag försöker samtidigt planera resten av dagen som innehåller städning, tvätt och en betygskonferens. Imorgon går tåget till Stockholm väldigt tidigt.
Livet, eller nej existensen, är en loop. Som Stefan Sundström fångat glasklart i ”Alla ska i jorden”:
Din tid den kom, och sen så for den
Du trodde livet var en loop
Men nu skymtar du en grop
Alla ska i jorden
GBG-Kiel
Trampade runt en dag till i GBG. Tröttnade på hålögda shoppare och fikade på Science Fiction-bokhandeln innan vi tog oss till Stigbergstorget, Bengans och Sjöfartsmuséet. Hängde där en stund, träffade en gammal vän och tog oss sedan på båten och till Kiel. Här är det fyra grader, fuktigt och gråregnigt. Men vi har det fint. Det går långsamt. Skönt.
Älska Majorna.
Vi hittade Nemo igen.
Fin utställning på Sjöfartsmuséet om människor som tvingas fly över hav.
Lämnar Sverige.
Det är fint att resa med Ella nu. Vi pratar och har det bra. På färjan hade de till och med bra vegomat nu. Världen förändras.
Lägger till i Kiel. Grått.
Det är skönt att komma hem. Det här är hemmahamnen. Borta.
Krokus på väg upp. I slutet av december. Ett annat liv är möjligt.
Vi gick och kollade en samlingsutställning med unga konstnärer på Stadtgalerie Kiel. Fint.
Kassettband.
Ett annorlunda musikstycke om en av mina favoritplatser här i Kiel.
Tände ett ljus i Nikolaikyrkan och tackade för att 2018 blir ett bättre år. Det svåra åren måste pausa. Eller ta slut nu.
Kiels fula citykärna förändras. Vattnet ska få ta mer plats. Det är oerhört rimligt. Mindre betong och asfalt, mer grönt och vatten.
GBG
Ella och jag har åkt till GBG. Checkat in på Post, ätit lunch på Jonsborgs, kollat Håkan-utställningen på Liseberg, gått igenom Universeum och ätit vego-indiskt på Thali. En bra dag. Imorgon fortsätter vi till Tyskland.
Miljoner ljuspunkter på Liseberg.
Håkan och jag.
Ja, jag tillhör den föräldragenerationen som hittade Nemo.
Handskrivet av Håkan. Det gillar jag.
Vegankorv och veganmos på Jonsborgs.
Varmt och skönt inne på Universeum.
Karaoke med Håkan.
Vi gillar hajen med den taggiga nosen.
Älskar de här raderna. De är sanna.
Barnet och fiskarna.
Klubbland var helt okej. Om än inte fantastisk. Ella var mest imponerad.
De här orden.
Kanske Håkans allra finaste rader. Finns på min arm också.
Här bor vi.
I vår del av tåget fanns varken toa eller internet. Men, vi hade det fint ändå.
Hon har blivit så stor nu att vi kunde på gå GBGs finaste indiska vegoställe, Thali på Värmlandsgatan. En Mango Lassi fick avsluta middagen.
Uttrycket
Hon har dem. Musiken. Dansen. De är hennes. Det är så vackert och när jag se henne glänsa på scen så blir jag rörd och lycklig. Det är något av det vackraste jag upplevt. När mitt lilla barn hittar uttrycket. På vägen hem genom stan sjöng vi Håkan-låtar. Det blåste kallt, men vi var båda varma och bubbliga.
Kreativitet. Att kunna uttrycka känslor med musik och dans. En gåva.
Jag och min skuld #metoo
Jag har tittat på kvinnor som objekt. Klätt av människor jag inte ens känner med blicken. Fantiserat om deras bröst och deras kroppar. Jag har försökt tjata till mig sex, är till och med rädd för att jag lyckats nån gång. Jag har pratat med andra män om kvinnor på ett sätt jag har svårt att förlåta mig själv för. Okej, det var länge sedan, men jag har också gjort det. Jag också. Jag försökte vara en man.
Nu har mitt lilla barn, trettonåringen, blivit utsatt för sin första upplevelse där någon tagit på hennes kropp utan att hon bett om det. Redan vid elva års ålder blev hon för första gången utsatt för verbala kränkningar som hade med kroppen och sex att göra. Och eftersom hon är aktiv på nätet har hon förstås mött det även där.
Min största skuld i det här? Jag vet inte. Jag är känslig och har i hela mitt liv blivit bortkonkurrerad av alfamännen. Jag har gått runt i min egen bubbla, som en kastrerad tik ungefär. Inte intressant för andra män, eftersom jag inte är något hot eller någon man kan ta rygg på. Inte intressant för kvinnor eftersom jag inte varit starkast, snyggast, smartast och hetsigast.
Jag erkänner att det ibland gjort mig lite bitter. Fast i någon slags ensamhet. Framför allt under de där åren när det kändes så viktigt att vara attraktiv.
Men, det som stör mig nu är att jag inte gjort vad jag har kunnat för att tala om för män som beter sig illa mot kvinnor att de måste sluta. Jag har varit – och är – en av alla tysta män som låter det här fortsätta och fortsätta. Istället har jag försökt förbereda mina barn på att de kommer att möta det här. Och att det bästa sättet att möta det är att utnyttja istället för att bli utnyttjad. Att slå först. Det har gått så långt att jag föreslagit för mitt lilla barn att hon och jag ska gå en kurs i självförsvar tillsammans. Så vi lär oss att attackera istället för att bli utnyttjade.
Så min skuld är att jag givit upp. Jag är så fruktansvärt trött på tomma ord, kampanjer och snicksnack som inte leder någonstans. Rättvisa måste komma ifrån en vilja att behandla människor som lika värda. Där här vi män – ja kollektivt – en uppgift. Det är direkt provocerande att vi säger oss vilja ha jämställdhet och rättvisa, samtidigt som vi inte bidrar med annat än tystnad eller tomma ord.
Som den här texten. Det är min skuld. Att jag inte har något vettigt att bidra med. #metoo
Ont i magen
Får ett meddelande från Infomentor. För andra dagen i rad larmas jag om att mitt barn har olovlig frånvaro. Nej, hon är sjuk. För tredje dagen på en vecka har hon så ont i magen att hon inte kan gå till skolan. Och det är är ju något vi försökt förstå och utreda under en längre tid.
Så här sitter jag i myllret vid Södertörns högskola med tusen frågor i huvudet:
Ska hon få sin första mens? Har de senaste turbulenta 18 månaderna i hennes liv vänt henne upp och ned (hon har gått från att vara centrum i en familj med fyra, till att vara perifer i tre olika hushåll och dessutom sett sin älskade storasyster flytta hemifrån – ergo ensamhet)? Är det något fysiologiskt fel i hennes kropp? Gör diabetesen något med henne? Är hon laktosintolerant? Gluten? Trivs hon inte i skolan? Är hon utsatt för något? Kanske är hon också högkänslig? Har hon ett skadligt beteende på nätet?
Det är inte så lätt att reda i detta. Jag försöker göra allt jag kan – utan att stressa eller pressa – för att vara närvarande och göra det tydligt för henne att hon kan prata med mig om allt. Jag försöker att visa det genom att själv vara väldigt öppen med hur jag mår just nu och varför jag mår som jag gör. Utan att lägga över någon börda på henne.
Men, jag får inte några svar. Hon har bara ont i magen. Och det gör att jag får lite mer ont i min.
Dags att kliva av?
Får ett SMS. Från ett skolsystem. Mitt lilla barn har visst ”ogiltig frånvaro”. Kontaktar hennes mamma. Det visar sig att lilla barnet ligger hemma med magont. Och att hon är sjukanmäld, så jag kan ändra statusen till ”giltig frånvaro”.
Det här magontet. Vi har utrett det tidigare och inte hittat några fysiologiska orsaker. Jag pratar med andra vuxna. Vi landar ofta i att släta över det hela med att hon är tretton och att det händer mycket i kroppen. Men, jag vill inte acceptera det. Det är inte rimligt att hon ska ha det så.
Jag vill ta reda på varifrån magontet kommer. Försöker prata med henne om det. Misstänker att hon är lika känslig som jag. Och att hon heller aldrig riktigt får slappna av.
Vi passar inte in. Och jag börjar bli ruskigt trött på att hela tiden försöka få oss att göra det. Hela den här grejen med att spela roller och försöka vara funktionell i en dysfunktionell omgivning känns så genomruttet värdelös att jag snart tar mitt barn och rymmer.
God morgon, en ny vecka börjar.
Tröttman
Har sovit längre än på flera månader. Ändå är tröttman total. Pank i staden jag inte vill vara i när jag är ledig. Dessutom oledig. Jobbar för fullt under de två sista semesterveckorna. När jag borde göra något fint tillsammans med Ella.
Jag måste kliva framåt nu. Sluta leva så här.