Kommer på att jag saknar en del grejer i mitt liv. Att den saknaden liksom skaver lite hela tiden. Börjar med Maslow:
1. Fysiologiska behov
Mat, vatten och syre får jag. Sömn? Nej, inte tillräckligt. Undvika smärta? Nej, inte tillräckligt. Fysisk närhet? Jo, det får jag, men det behovet är omöjligt att checka av. Behöver hur mycket som helst.
2. Säkerhet och trygghet
Stabil och förutsägbar vardag? Nej, inte alls. Och där faller resten av stegen i den där maslowska behovstrappan. Jag har rasat ned från dom.
3. Gemenskap med andra
4. Behovet av uppskattning
5. Självförverkligande.
Fyller på med tre viktiga sociologiska principer. Som gäller för alla levande människor. Vi behöver tre saker som hänger ihop med de fem maslowska stegen.
1. Ha kontroll över mitt eget liv
Vi människor behöver känna att vi kontrollerar våra liv. Att vi kan lita på andra och känna trygghet och förutsägbarhet utan att någon äger eller begränsar oss.
2. Känna att jag blir bättre på det jag gör
Vi människor behöver känna att vi utvecklas. Det gör vi genom att få återkoppling från andra.
3. Vara i meningsfulla sammanhang
Vi vill vara i meningsfulla sammanhang. Inte bara existera.
Min att göra-lista? Kanske få bort några överstrykningar. Sluta utveckla mitt liv baklänges. Sluta avveckla.
Sverige
Jag är tillbaka. Men, jag förstår inte varför.
2018 verkar handla om avveckling
Fattar beslutet. Det är dags att avveckla aktiebolaget. Inte för att jag vill, utan för att jag måste. De pengar som finns där måste användas för att reglera en skatteskuld. Som beror på en felräkning hos mina arbetsgivare.
Jag har tjänat för mycket pengar och ingen av dem har betalat in den statliga skatten eftersom ingen av dem på egen hand kommit upp i det belopp som gör att de betalar den. Alltså måste jag göra det i efterhand. Rimligt.
2018 handlar om avveckling. Jag stänger dörrar. Drar mig tillbaka. Försöker fokusera. Frågan är bara vilket rum jag hamnar i till slut?
Loggbok
Sitter i en tågkö mellan Arboga och Örebro. Skriver loggbok.
Har hänt:
Gick upp för tidigt
Hann bråka lite
Skyndade till tåget
Tittade på en politisk debatt
Svarade på mail
Gjorde en föredragning för ett stort gäng kollegor i ett kommunhus
Åt en pokelunch
Producerade en annons
Firade ett beslut
Skrev underlag
Tog mig till tåget
Tackade nej till ett fint jobberbjudande
Ska hända:
Till lägenheten jag tömmer.
Fortsätta att tömma den.
Inte bråka.
Jag är så trött på att leva i ett tillstånd där allt flyter och jag är i något slags konstant krishantering utan planering. Att fatta stora och viktiga beslut just nu känns sådär. Kroppen är irriterad på mig. Huvudvärk, ont i magen, ont i ryggen och svårt att sova.
Just det, det är visst ett evigt tema i den här bloggen.
Att säga en sak och göra tvärtom, del 469
För några år sedan bestämde jag mig för att aldrig mer äta kött eller aldrig mer tillaga kött. Motivet är djupt och sedan dess har jag tvingats försvara det om och om igen. Försvara och förklara. Men, nu står jag plötsligt i en situation där jag för andra gången på kort tid paniklagar middag till barn och det finns inte några valmöjligheter. Så nu har jag fixat pyttipanna och tappat min egen matlust efter att ha vänt runt de här delarna som en gång var väldigt många levande djur.
Well, nu behöver jag ju inte äta själv. Alltid något.
En fråga
Fick en fråga. En fråga som gjorde ont att få. En fråga som säger alldeles för mycket. Det spelar ingen roll vem som ställde den, samtidigt som det spelar väldigt stor roll. Tillit är en svår grej. Hur lär människor som aldrig kunna lita på någon att lita på varandra? Hur gör en sig av med en genomsyrande känsla av ensamhet, svek och att vara fjärrstyrd?
Det där är en kamp. En kamp jag är vansinnigt trött på. Så därför var den där frågan ganska jobbig att ta emot. Men, kanske ändå välkommen på något sätt. Eftersom jag var tvungen att svara. Det vara andra gången på ett år jag fick den. Det skulle vara skönt att komma vidare. Så att jag slipper svara på den igen.
Vill du ens bli lycklig?
Svaret är ja.
Dra-åt-helvete-morgon
Telefonjäveln väcker mig i djupsömn.
Tar mig inte tid att vakna utan flyger upp.
Gör mig klar på några minuter.
Sitter och väntar på att äta frukost en timme.
Läser nyheter i lokaltidningen.
Blir förbannad.
Går till hunddagis.
Går jättefort för att hinna till ett försenat tåg.
Sitter nu på ett tåg utan el och internet.
Surfkvoten på tjänstetelefonen utan täckning är slut.
Surfkvoten på den andra telefonen tar slut i detta nu.
Är ensam i vagn 7 på regionaltåget.
Ska sitta och hålla käften.
Bristen på känsla av sammanhang är total. Börjar gärna om på steg 1. Den här morgonen ler solen mot mig och visar utan pardon upp mitt meningslösa sätt att leva.
Splittrad
Det är torsdag. Hittills den här veckan har jag:
- Åkt tåg mellan Örebro och Stockholm 8 timmar
- Varit näringslivsstrateg
- Varit W3D3-byråkrat
- Varit partimedlem och valt vilka som ska representera mitt parti på kommunlistan
- Varit samtalsledare och pratat med två ministrar
- Varit universitetslärare
- Varit mentor och rådgivare
- Varit PR-konsult
- Tvättat, lagat middag och styrt upp lilla barnets maratonvecka med dans
- Analyserat och försökt förstå varför lilla barnets blodsocker går hit och dit
- Sprungit 7,5 kilometer
- Sovit för kort och för dåligt
- Varit väldigt förälskad mest hela tiden och försökt vara nära henne jag älskar
Jag är splittrad. Vem är jag? Vad gör jag? Varför? Kanske kommer jag på det nån gång. Under tiden lär jag fortsätta ungefär så här. Möjligen med några tillägg och justeringar.
Ensammare?
Vad händer om jag kliver ut nu? Om jag raderar den här profilen som inte är jag. Har läst några studier som visar att en av de starkaste drivkrafterna med att vara i sociala medier är rädslan att bli lämnad utanför. Att inte vara viktig. Att inte existera. Det är inte flödet som skrämmer mig. Det är messenger. Att hamna utanför konversationerna. Ändå levde jag 36 år utan de här konversationerna. Hur gjorde jag då? Hur ensam var jag då?
Kanske är det dumt att försöka fatta det här beslutet nu, med en vecka av sömnstörningar och diabeteskrishantering innanför pannbenet. När allt runt om mig fortsätter att kaosa. Samtidigt inser jag att jag inte vill vara mobilpundare längre alls. All denna tid som bara försvinner. När jag flyr in i min skärm. När andra gör det samtidigt som de pratar med mig. Jag förstår inte hur jag hamnade i ett liv där jag aktivt väljer bort möten och samtal öga mot öga för andra relationer som i så mångt och mycket mest bygger på att jag är rädd för att inte vara någon.
Få saker gör mer ont än att sitta i ett rum och prata med människor som inte lyssnar eftersom de hela tiden tänker på vad som händer i mobilen. I chattar, appar och flöden. Att bli bortvald. Jag vill inte bli behandlad så. Jag vill inte behandla människor så.
Jag tror att det bästa sättet är att lämna de sammanhang som förstör. Men är samtidigt rädd för att det nya sammanhanget bara kommer att bestå av mig själv.
Jag pratar med mig själv döpte jag den här bloggen till för länge sedan. Och det kanske är svaret på hur jag gjorde innan. Kanske är det också svaret på hur jag måste göra. Alla dessa chattar, flöden och uppdateringar gjorde mig aldrig mindre ensam. Eftersom jag spelat en roll. Vårdat mitt personliga varumärke.
Snart 47. Ändå ingen. Med massor av drömmar och längtan. Som jag inte gör något med på allvar. Eftersom jag är helt uppfylld och upptagen av ständiga intryck och bekräftelser på att det liv jag vill ha är en naiv, tramsig och ohållbar dröm. Jag hatar det, men har blivit beroende av det.
Totalt jävla mörker – eller en grej som inte är så rolig att bära
Ett föräldraskap som tas över av en sjukdom kan haverera. En förälder som inte har egenskaper som behövs för att hantera en kronisk sjukdom som förutsätter ständig kontroll, beräkning, förutsägbarhet och styrning riskerar att få en havererad relation till sitt barn. En effekt av det är att barnet riskerar att leva ett kortare liv.
Jag kan alltså förkorta mitt barns liv genom att vara mig själv. Jag måste bli någon annan.
Den vetskapen.