Fick en fråga. En fråga som gjorde ont att få. En fråga som säger alldeles för mycket. Det spelar ingen roll vem som ställde den, samtidigt som det spelar väldigt stor roll. Tillit är en svår grej. Hur lär människor som aldrig kunna lita på någon att lita på varandra? Hur gör en sig av med en genomsyrande känsla av ensamhet, svek och att vara fjärrstyrd?
Det där är en kamp. En kamp jag är vansinnigt trött på. Så därför var den där frågan ganska jobbig att ta emot. Men, kanske ändå välkommen på något sätt. Eftersom jag var tvungen att svara. Det vara andra gången på ett år jag fick den. Det skulle vara skönt att komma vidare. Så att jag slipper svara på den igen.
Vill du ens bli lycklig?
Svaret är ja.
Dra-åt-helvete-morgon
Telefonjäveln väcker mig i djupsömn.
Tar mig inte tid att vakna utan flyger upp.
Gör mig klar på några minuter.
Sitter och väntar på att äta frukost en timme.
Läser nyheter i lokaltidningen.
Blir förbannad.
Går till hunddagis.
Går jättefort för att hinna till ett försenat tåg.
Sitter nu på ett tåg utan el och internet.
Surfkvoten på tjänstetelefonen utan täckning är slut.
Surfkvoten på den andra telefonen tar slut i detta nu.
Är ensam i vagn 7 på regionaltåget.
Ska sitta och hålla käften.
Bristen på känsla av sammanhang är total. Börjar gärna om på steg 1. Den här morgonen ler solen mot mig och visar utan pardon upp mitt meningslösa sätt att leva.
Splittrad
Det är torsdag. Hittills den här veckan har jag:
- Åkt tåg mellan Örebro och Stockholm 8 timmar
- Varit näringslivsstrateg
- Varit W3D3-byråkrat
- Varit partimedlem och valt vilka som ska representera mitt parti på kommunlistan
- Varit samtalsledare och pratat med två ministrar
- Varit universitetslärare
- Varit mentor och rådgivare
- Varit PR-konsult
- Tvättat, lagat middag och styrt upp lilla barnets maratonvecka med dans
- Analyserat och försökt förstå varför lilla barnets blodsocker går hit och dit
- Sprungit 7,5 kilometer
- Sovit för kort och för dåligt
- Varit väldigt förälskad mest hela tiden och försökt vara nära henne jag älskar
Jag är splittrad. Vem är jag? Vad gör jag? Varför? Kanske kommer jag på det nån gång. Under tiden lär jag fortsätta ungefär så här. Möjligen med några tillägg och justeringar.
Ensammare?
Vad händer om jag kliver ut nu? Om jag raderar den här profilen som inte är jag. Har läst några studier som visar att en av de starkaste drivkrafterna med att vara i sociala medier är rädslan att bli lämnad utanför. Att inte vara viktig. Att inte existera. Det är inte flödet som skrämmer mig. Det är messenger. Att hamna utanför konversationerna. Ändå levde jag 36 år utan de här konversationerna. Hur gjorde jag då? Hur ensam var jag då?
Kanske är det dumt att försöka fatta det här beslutet nu, med en vecka av sömnstörningar och diabeteskrishantering innanför pannbenet. När allt runt om mig fortsätter att kaosa. Samtidigt inser jag att jag inte vill vara mobilpundare längre alls. All denna tid som bara försvinner. När jag flyr in i min skärm. När andra gör det samtidigt som de pratar med mig. Jag förstår inte hur jag hamnade i ett liv där jag aktivt väljer bort möten och samtal öga mot öga för andra relationer som i så mångt och mycket mest bygger på att jag är rädd för att inte vara någon.
Få saker gör mer ont än att sitta i ett rum och prata med människor som inte lyssnar eftersom de hela tiden tänker på vad som händer i mobilen. I chattar, appar och flöden. Att bli bortvald. Jag vill inte bli behandlad så. Jag vill inte behandla människor så.
Jag tror att det bästa sättet är att lämna de sammanhang som förstör. Men är samtidigt rädd för att det nya sammanhanget bara kommer att bestå av mig själv.
Jag pratar med mig själv döpte jag den här bloggen till för länge sedan. Och det kanske är svaret på hur jag gjorde innan. Kanske är det också svaret på hur jag måste göra. Alla dessa chattar, flöden och uppdateringar gjorde mig aldrig mindre ensam. Eftersom jag spelat en roll. Vårdat mitt personliga varumärke.
Snart 47. Ändå ingen. Med massor av drömmar och längtan. Som jag inte gör något med på allvar. Eftersom jag är helt uppfylld och upptagen av ständiga intryck och bekräftelser på att det liv jag vill ha är en naiv, tramsig och ohållbar dröm. Jag hatar det, men har blivit beroende av det.
Totalt jävla mörker – eller en grej som inte är så rolig att bära
Ett föräldraskap som tas över av en sjukdom kan haverera. En förälder som inte har egenskaper som behövs för att hantera en kronisk sjukdom som förutsätter ständig kontroll, beräkning, förutsägbarhet och styrning riskerar att få en havererad relation till sitt barn. En effekt av det är att barnet riskerar att leva ett kortare liv.
Jag kan alltså förkorta mitt barns liv genom att vara mig själv. Jag måste bli någon annan.
Den vetskapen.
Kroppen tål inte hur mycket som helst
Fick trycka på röda knappen. Rejält ont i bröstet, svårt att andas och snurrig i huvudet. Ändå var pulsen inte jättehög, bara 192 slag. Kanske beror det på sömnbrist, näringsbrist och tempot jag sprang i. Jag hoppas det, eftersom det var det jag ville testa.
Ja, jag pushar min kropp och hela mitt jag hela tiden. Väldigt sällan blir det sådana här reaktioner. Visst, jag svimmar ibland när jag struntar i att äta och sova och jobbar i toktempo. Eller när kriser blir för långa. Men, det här var första gången kroppen sade ifrån på riktigt. På ett ganska tydligt sätt.
Skönt. Jag har börjat tro att det är floskler det där med att kroppen inte tål hur mycket som helst. Exakt vad jag ska göra med den här insikten är oklart. Kanske måste jag testa lite mer. Det finns en röd knapp på löpbandet. Som stoppar rörelsen. Det finns inte någon röd knapp som stoppar livet.
I rusningstrafiken stannar en människa upp och gråter en skvätt
I köttfloden av hetsande och stressade människor som försöker ta sig på och av pendeltåg och till och från en plattform genom en liten för trång passage samtidigt vid ett centrum i en kranskommun stod den här morgonen en människa plötsligt still och grät en skvätt. Det var en låt i människans hörlurar som påminde om en tid i livet, men också om en hund och gråtande barn. Summan av känslorna av ett föräldraskap som inte fungerat kom ikapp. Ett minne av den här videon och en kollektiv gråtfest i ett litet kök i mellansvensk mellanstor stad blev som ett skott i hjärtat.
Människan är jag.
Men, nu är jag framme på kontoret där jag ska jobba idag och göra minst en briljant föredragning.
Söndag 28 januari 2018, klockan 15:14
Har knådat ihop en deg bestående av jäst, vatten, durumvete, olivolja, flingsalt och mozzarella. Nu jäser den. Ska bli småbröd. Planerar för kvällens löpning på ett band på Kvarnen. Ska testa maxpulsen tror jag. Förbereder mig genom att sätta ihop en spellista med hetsig, arg och snabb musik.
Bortsett från detta är livet ungefär som vanligt.
Tretton år och superstressad
Hon är tretton år. Kan inte sova på nätterna. Har ont i huvudet, ont i magen. Har diabetes. Mamma och pappa har skilt sig. Storasyster har flyttat hemifrån. Hon oroar sig för betygen. För att inte komma in på rätt gymnasieutbildning. För att inte kunna gå på universitetet. För att inte duga. För att inte bli vuxen.
Hon är skärmberoende. Hon äter för dålig kost. Hon har en självupptagen pappa som jagar runt efter nån slags egen självkänsla och inte riktigt klarar av att lugna henne och skapa en trygg miljö att vara i.
ALLT FLYTER. ALLT.
Människor säger: Hon är tretton, det går över. Jag säger: Dra åt helvete!
Jag vill bara ta henne och fly nu. Från den här förbannade samtiden. Från den här iskalla platsen vi bor på. Från all idioti. Vi ska nån annanstans. Men…. så blir det inte. Vi saknar resurser. Vi behöver hitta ro och lugn i de sammanhang vi finns i. Som är allt annat än lugna.
Hennes mamma och jag försöker att få till möten med skolkurator och samtalsmottagningen. Hon har varit hemma en vecka nu från skolan. Min deprimerade, utbrända och ledsna trettonåring. Själv sitter jag på ett försenat tåg till Flemingsberg.
Jag är ledsen, trött och osäker. Samtidigt beslutsam. Det här förbannade låtsaspajaslivet vi lever måste upphöra. Allt kan inte få fortsätta att flyta.
Fäller ned ett säte
Jag heter Fredrik. Om ett par månader fyller jag fyrtiosju. Nu är jag igen inne i en av mest intensiva perioderna av mitt liv. Far mellan platser, kontor, bostäder och möten. Lyssnar på människor. Försöker göra det jag är bra på för att tillfredsställa deras behov. Den senaste veckan har jag varit med om helt obegripliga saker. Ibland undrar jag om jag är på låtsas eller på riktigt. Nu fäller jag ned ett säte på ett tåg. Om något mindre än två timmar ska jag kliva av det tåget, gå till en bostad och packa om lite, ta mig till en annan bostad för att träffa några människor jag vill träffa och sova tillsammans med Någon.
Tidigt imorgon sätter jag mig på ett annat tåg. Nu blundar jag. Fäller ihop laptopen och lyssnar på något. Försöker att stänga av en stund.