Måndag 16 maj 2022

  • Världens största företag (med mest pengar i värde) är återigen Aramco. Den saudiska statens oljebolag. 1500 miljarder första kvartalet. Det är vinsten för de tio största oljebolagen i världen för samma period.
  • Vapentillverkande företags aktiekurser rusar uppåt. Populära investeringar.
  • Vi tjänar pengar på vår egen undergång.
  • Människor som är ledsna efter NATO-beslutet kallas för Putin-kramare. Att vara för fred är idag tydligen att vara för våldsam kapitalistisk imperialism.

Det är väldigt svårt att känna lust, glädje och inspiration den här måndagen. Solen skiner, himlen är blå, fåglarna kvittrar. Jag ska om en stund gå in i ett projektmöte. Känner tydligt att det jag jobbar med och för inte är meningsfullt längre. Det är så tydligt att vi inte kommer att ställa om. Vi gasar rakt mot stupkanten. Det finns inget jag kan göra för att förändra detta. Det jag kan göra är att förbereda mig på att finnas med i sammanhang där vi försöker lindra allt lidande om vägen fram till stupkanten kommer att innebära, när människor förstår vad som väntar. När maten inte längre finns som vi är vana. När energi inte alltid finns. När torkan, regnet, stormarna, bränderna och allt det där som kommer visar sig ha riktigt påtagliga konsekvenser även för oss. När bubblan spricker.

Fram till dess festar vi som att inget hänt. Den som inte är med på festen är tungsint. Eller älskar Putin. För där är vi nu.

När kriget kommer

Det känns lite mörkt nu.  Jag är trött och lite utmattade efter en lite för lång och lite för intensiv tid utan riktigt vila. Pandemi och världskrig. För så känns det som att det är nu. Misstänker att jag kommer att leva resten av mitt liv i det här kriget. Liberalismens död, klimatkrisen, den fåfänga kampen om att förlänga den ekonomiska tillväxten. Demokratins fall i USA. Det känns som att Orwells 1984 är på väg att realiseras. Vi kommer att ha tre starka totalitära stater som styr konflikterna. Sedan har vi några till nationer som råkar ha ädelmetaller i uran i stora mängder i sin jordskorpa.

Vi andra? Vi kommer att vara beroende av dessa på ganska många sätt.

Hörde på Ekonomiekot i morse att många så kallade småsparare flyr sina Rysslandsfonder. Det kanske är rimligt. Men att de flesta av dem väljer att placera i oljefonder istället. Det är direkt orimligt. Civilisationer krigar mot civilisationer. Samtidigt verkar den mänskliga civilisationen fortsätta kriget mot sig själv. Det känns inte som att det går så bra för oss med de globala hållbarhetsmålen.

Jag fortsätter att vända åt ett annat håll. Två föreläsningar in i kursen om Systematisk teologi bekräftar för hjärnan det som magen och hjärtat redan vet. Det är bara att följa med.

Nu blir inget längre som förr, pappa. Så sa Hanna när jag tog med henne till Huddinge sjukhus när hennes lillasyster Ella var alldeles nyfödd. Vi är nog där igen. Nu blir inget längre som förr.

December slog till

Två veckor in i december slog den stora tröttheten till. Nu är det svår att gå upp ur sängen på morgonen. Svårt att motivera nästan varje handling. Jag läser, läser och läser. Promenerar med hunden. Försöker finna mig i alltet. Vilket är svårt den här tiden på året.

Andas.

December

Har precis lämnat in etik-tenta och packar nu väskor för att åka österut. Frukostmöte i Flemingsberg och sedan affärsrådgivning i Järna. Sen blir det fredagkväll i Solna med Maria som ska på utbildning på lördagen. Då styr jag hem till Kaserngården och lite julpyssel med flickorna som kallar mig pappa. Det blir toppen.

Det har varit en körig höst. Men sakta men säkert, eller tokstressigt, så börjar projekten jag jobbat i närma sig avslut och jag ser fram emot några kommande år med fullt fokus på studier. Ska ju läsa på Hagabergs folkhögskola (halvtid) under nästa år också, förutom heltidsstudierna vid Umeå universitet.

6 september: Måndag och avstämning

Just nu sysselsätter jag mig med att hjälpa två kommuner att skriva strategier för näringslivsutveckling, en region att formulera hållbara idéer för kommunikation av omställning av näringsliv i en mer hållbar riktning, försöka hjälpa olika entreprenörer i rådgivning och övningskör med två människor som bett mig om hjälp i sin vilja att lära sig att behärska bilkörningens konst. Jag förbereder också författarsamtal till Bokmässan i Göteborg. Dessutom ska jag lämna in en uppgift till min kursansvarige på teologprogrammet vid Umeå universitet om drygt en vecka. En liten uppgift som handlar om att svara på två frågor. Den första handlar om hur jag ser på mig själv den akademiska kontexten för tolkningar inom Exegetik och teologi: Betyder detta en förändring av hur jag förhåller mig till bibliska eller andra religiösa texter? Kommer jag att studera texter från olika religioner på andra sätt? Vilka utmaningar och möjligheter ser jag för att studera i detta akademiska sammanhang? Den andra uppgiften handlar om att reflektera över frågan om Jesus var vegan (jo, det är en fråga som diskuteras en del av människor).

Livet. Ganska gott ändå. Trots att jag oroar mig djupt för samhällets utveckling. Det är så uppenbart för mig att så länge jag ser livet som en tävling så kommer jag att förlora. Jag tror att livet just nu handlar om att kliva av det där loppet.

För att komma till en lugn hamn

Det var ju knappast så att det kunde bli lätt. Att byta liv igen. Nu är det lite kaosigt med väldigt mycket jobb och allt är lite för fragmentariskt. Panta rei all over the place. En gammal livsstrategi är återupptäckt och den är inte så bra. Den som går ut på att fånga bollarna i takt med att de faller ned.

Nåväl. Från hösten ska det byggas på andra sätt. Till dess? Kämpa. Trots att jag trodde jag slutat göra det.

Privat börjar saker se annorlunda ut. Det gör att det blivit lättare att hantera jobbet med för många saker samtidigt. Mindre kamp där.

För att komma till en lugn hamn behöver nog en del stormar ridas ut helt enkelt. Frågan är hur många?

 

Fasta + COVID-19

Halvvägs in i fastan. En bit in i coronahelvetet. Försöker avhålla mig från att kasta mig ut på ett slagfält av dumheter. Men, det är svårt. Allt stänger, men av fel anledningar. Individualismen fortsätter att skörda. Alla mot alla.

Räknar på framtidsprojekt. Men, ser samtidigt min egen långsiktiga inkomst brinna upp. Eller?

Kanske dags att göra om.

Radikaliseras och planerar fasta

Läser och tänker och känner. Sedan en tid tillbaka mycket kring mening och existens. Hittar en något fastare väg att gå på med hjälp av meditation och litteratur som väcker stora frågor. Känner igenom så många trådar av tankar och känslor jag burit och släpat på hela livet. Som inte passat in i de sammanhang jag provat. Men, nu hittar jag lugnare sammanhang. Radikaliseras (skrivet med värme och ironi) i min tro på kärlek och relationer mellan människor. Att våga be om hjälp och att våga hjälpa. Att lyssna mer än att prata. Att andas och ge mig tid att utöva respons istället för att låta egot reagera blixtsnabbt.

Det är skönt. Leder till nya samtal och nya möten. Så nu planerar jag tillsammans med några varma människor en fasteaktion. En fasta för klimatet. Det blir fint att få öppna nya rum. Funderar kring min egen fasta. Jag tror att det kommer att handla om att avstå hets och missbruk. Missbruk av en del beroendeframkallande substanser. Missbruk av skärm. Missbruk av snabba reaktioner.

Men, när det blir klarare så blir det nog lättare att förklara också. Ser fram emot fyrtio dagar av något jag hoppas ska bli ungefär inget. Inga förväntningar, inga mål, inga prestationer. Bara här och bara mening.

Groundhog day

På riktigt. Det här förbannade Groundhog day-livet får gärna ta slut snart. Att vara fast i en loop som den här är inte så kul längre.

Jobb.
Jobb.
Jobb.
Ensam.
Lite knas och stök och bråk.
Jobb.

Repeat.

One more light

Plötsligt förstår jag Linkin Park. Eller så händer något i mig. Känner mig hemma i den där underströmmen som drog med sig Chester Bennington. Känner igen mig i kampen mot den. Inser plötsligt att fler av de där skitarga tatuerade unga männen från samma generation befinner sig i den. Kollar intervjuer. Hör berättelser.

Depressionen. Ensamheten. Meningslösheten. Ser liveklipp och publikbilder där människor liksom vrålar med i de där känslorna. Det ser så aggressivt ut, men är så skört.

Livet vi skapar kan inte bara handla om att varje enskild liten människa ska förverkliga sig själv eller bara överleva. Visst har vi alla ett eget ansvar, men det här samhället vi skapar tillsammans då? Det där samhället som skördar känsliga och sköra människor på löpande band? Vem har ansvar för det?

Det måste vi nog ta gemensamt. Men jag har svårt att orka. För jag passar inte in. Hela min kraft går åt till det. Att passa in. Jag försöker att ta min fyrkantiga kloss och tvinga in den i det där runda hålet.

Livet borde vara större än så.

Det är nog en levling i både depression och insikt att jag inser att jag nått Linkin Park-nivån.