Publicerat

Trött på att inte riktigt få ihop livet, igen

Sitter i soffan, fast i en känsla jag känner igen. Känner mig trött och lite håglös. Har nog bränt lite för mycket energi på lite för kort tid igen. Utan att ha kommit ur det mörka halvåret riktigt. På väg in i nytt roligt omfattande uppdrag, dock som projektanställd på halvtid ett par månader. Ungefär samtidigt som mitt AB registrerades. Så nu har jag två halvtidsuppdrag, plus tre-fyra andra större åtaganden och utvecklingsprojekt. Hundvalp på gång om fyra veckor som jag behöver tillbringa i stort sett all vaken tid tillsammans med de första månaderna.
Det kommer bli intensivt. Och jag är redan lite trött. Konstaterar tre saker i känsloläget:

  • Jag behöver anställa någon som ser till att jag producerar ibland och inte lägger så mycket tid på möten och resor.
  • Eller så behöver jag pausa det här företagandet och ta anställning hos någon som ser till att jag jobbar och gör det jag ska, men sen tar hand om allt det där andra. Så jag får tid över till annat.
  • 06:38 går tåget imorgon mot Stockholm och en planeringsdag.

Tänker på den där läkaren jag inte hittat än. Mina blodvärden. Stressen och det tjocka blodet. Tänker på att jag älskar att jobba och gör det hela tiden. Det är kul, det är mitt liv. Funderar på när, var och hur jag ska få ekvationen att gå ihop. Det här livet där jag springer runt och sprutar ur mig tusen idéer om dagen utan att ta betalt. Kul men krävande.
Går och lägger mig.

Publicerat

Magen säger hej

En månad klarade jag mig utan Losec. Men, idag var jag tvungen att ta till det här knepet igen. Kaos i magen. Halsbränna galore. Hoppas inte att det tar två år innan jag slutar (som det gjorde förra gången).

Publicerat

Det här med morgonrutiner

De säger att frukosten är dagens viktigaste måltid. Jag tänker att morgonen sätter nivån på resten av dagen. Kanske är det därför mina vardagar alltid är fyllda av stress, ångest och fåfäng jakt på något omöjligt? Sitter igen halvvägs igenom en sådan där morgon som gör att jag vill gå och lägga mig igen och vakna i Happyland.
Tjatigt? Kanske, men jag försöker påminna mig själv om att göra om de här starterna som präglar fem dagar varje vecka. De tar död på något.

Publicerat

När livet är ett skavsår

I minst åtta år, kanske fjorton, har morgonstunden varit direkt dålig för mitt humör. Jag klarar inte riktigt av att vara mig själv, livskamrat och pappa samtidigt under det trauma som är vardagsmorgon i vårt hem. En av oss är tokstressad och irrar runt med något jagat i blicken hela morgonen. Barnen pendlar mellan likgiltiga och divigt trötta. Och så jag. Som försöker göra saker jag inte kan. Var glad och snäll och förstående innan jag ätit, samtidigt som jag försöker trycka bort mitt egna magont och illamående. Innan jag fortsätter truga, tjata, locka, peppa, tjata lite mer, tappa humöret, skälla lite och gå iväg mot skolan i sällskap av ett barn.
Varje morgon.
Den här morgonen känner jag mig helt slut. Så nu lägger jag mig rygg och läser en artikel där en chef för skolan i en kommun i närheten i lokaltidningen använder sig av samma retorik som Sverigedemokraterna när det gäller det politiskt korrekta.
Livet. Ibland känns det som ett skavsår.

Publicerat

De här känslorna

En av årets roligaste arbetsdagar med ungdomar i Huddinge. Och fantastiska kollegor, inspiratörer, lärare och andra. Väderkaos. Episkt snöfall från alla håll. Insnöad på kvällen. Tolv timmar sen hem. Fikar med min pappa längs vägen som också varit i Stockholm och jobbat. Vi pratar. Han berättar något som får mig att tänka. Som skakar till mig lite. Livet och de här känslorna.
Vill nog gå och sova, men tar itu med att städa i köket, planera eftermiddagens möte, tidig hämtning av Ella, handla matvaror, fixa fotbollsträning och lite mer. Först lunch.
Och alla de här känslorna.

Publicerat

Åka bil och lyssna på något klokt

Idag lyssnade jag klart på Momo. Precis innan jag kom fram till Huddinge läste Vanna Rosenberg de sista raderna i sin fantastiska inläsning. När den trötta och förkylda sköldpaddan drar sig tillbaka och låter de fyra sista bokstäverna lysa upp svagt på skölden.
”Slut.”
Momo är inte bara en barnbok, utan något mycket större. En barnbok som vuxna bör återkomma till. Det är nog den viktigaste bok jag läst. Och lyssnat på. Jag är lite skakad, upprörd, berörd och tröstad efter den här nästan tio timmarna. Så mycket klokhet. Så mycket samtid. Klokare tankar om tid och hur vi/jag använder den har jag nog aldrig tagit del av tidigare. Michael Ende har skrivit något mycket viktigt här. Men, de flesta som läst den verkar ha glömt vad han har att säga. Lyssna eller läs. Kom ihåg.
Kanske är en annan tid möjlig.
En annan tid och en helt annan bok betade jag av på vägen hem. Jonas Hassen Khemiris febriga ”Jag ringer mina bröder” uppläst av Hamadi Khemiri. Betydligt kortare, men ändå omskakande. Bra. Vände lite ut och in på andra tankar. Världen förändras och jag förstår allt mer hur mycket tid jag behöver för att läsa och lyssna på såna här klokheter.
Jag har läst böckerna om Sandvargen för båda mina döttrar. För Hanna läste jag alla Narnia-böckerna (Camilla läser dem för Ella). Vi har läst om bröderna Lejonhjärta och Mio. Nu vill jag läsa om Momo för Ella.
Här och nu.

Publicerat

Där jag kommer ifrån


Skogen där dofterna, ljuden och känslan tar mig rakt tillbaka till den tid i livet som jag var lycklig. Barndomen. Lågstadieperioden. Villagatorna där jag cyklade som barn. Huset min bästis Staffan och hans stora familj bodde i. Dungen där vi gömde oss. Asfaltplanen där vi spelade tennis på sommaren och hockey på vintern. De små kullarna där vi rullade nedför. Fotbollsfältet där jag lärde mig att jag var värdelös. Högstadiet där jag lärde mig att hålla mig på min kant och överleva med min smarthet och anpassningsförmåga. Att spela min roll bra och ta precis lagom mycket plats.
Det har gått 25 år sedan jag växte ur Adolfsberg. 23 år sedan jag flyttade därifrån. I dag finns det inte ett spår av att det där området var mitt liv. Att det är här jag kommer ifrån.
Jag faller lite fritt inombords just nu. Förstår att det har med en hel del med min uppväxt att göra. Om rötter som inte finns. När jag går förbi Barkborrevägen, Odensbergsgatan, Guldvingestigen, Getingvägen och Varggropsvägen och husen jag levt i blir det på något sätt väldigt uppenbart. Jag känner mig som en inkräktare. Människorna som tittar ut ifrån fönster och trädgårdar ser på mig med misstänksamma blickar. Mitt på dagen. Arbetsdagen. En man med en kamera. Som försöker komma överens med sig själv om hur det känns att vara tillbaka. Det är här jag kommer ifrån. Det var här familjen jag var ett barn i exploderade och spreds ut. När jag lärde mig att klara mig själv. När de få släktingar vi hade dog samtidigt som mina föräldrar slogs med sig själva och varandra.
Jag förstår att det måste varit fruktansvärda år för mamma och pappa. Så mycket förändrades på så kort tid. För att aldrig komma tillbaka. En del av den smärtan har jag tagit med. Gjort till min egen.
Den här onsdagen gick jag där igen. Det finns inga ringar på ytan längre. Allt är stilla och jag känner inte så mycket när jag går runt på de där platserna. Det är mest lite tomt och sorgligt att det inte finns något som berättar att jag varit där tidigare. Eftersom sammanhanget försvann under de där åren. För att aldrig komma igen.
Jag saknar det. Trots att jag nog aldrig haft det. Den absoluta mittpunkten. Släktens centrum. Familjen där jag inte är pappan, utan barnet. Där jag kan vara liten igen och be om hjälp, tröst och trygghet. Det har jag inte gjort sedan jag sprang runt i Sommaroskogen för mer än trettio år sedan. När jag fortfarande var ett barn.
Kanske är det därför jag mår så bra i den där skogen när jag går där nu igen.














Publicerat

På botten är det fastare under fötterna

Var hos kuratorn idag. Pratade lite mer. Lyssnade. Har kommit till en slags fast punkt. Nått botten på något sätt och här är det lite fastare under fötterna. Jag står här och inser att jag känner mig helt ensam. Det vill jag inte göra längre.
Det här livet som bygger på att jag klarar allt själv måste bli något annat. Men, jag har ingen aning om hur.
 

Publicerat

Ontet i huvet och ontet i magen

Ontet i huvet efter två timmar med strålkastare i backspegeln och i vindrutan omgiven av totalt mörker. Tomheten i magen efter att ha lyssnat på Michael Endes skrämmande klokheter i nästan fyra timmar. Tröttheten i själen dagens nyheter lämnar efter sig.
I morgon är en annan dag. Då träffar jag kuratorn igen. Hon som ställde den där frågan som fick mig att tänka på andra sätt häromveckan. Vi ska prata vidare om det där. Min hemläxa var att fundera över hur den här självständigheten får mig att känna. Sorg är nog ordet efter tio dagars funderingar. Jag går runt och sörjer hela tiden. Saker som hänt och saker som inte hänt.
Ontet i magen. Har funnits där för alltid.