Det har gått åtta dagar sen en trettonårig flicka kände att hennes bästa framtidsval var att avsluta iivet. Veckan som gått har varit känslosam för många. Drev och mobbar har jagat åt olika håll. Människors känslor har ännu en gång visat sig göra konstiga saker med oss. Hämndbegär, cynsim och elakhet har hos några få tagit över och dominerat över sorg och uppgivenhet hos många.
Jag har läst många kloka saker som skrivits om det här. Och mycket knasigt också. Människor som delar med sig av sina känslor är bra människor tycker jag. Även om jag inte alltid delar perspektiven. Men, den här morgonen letar sig en liten smärta in i min mage. Det är många som drabbats i den här händelsen. Som fått smaka på drevet. Mannen som oskyldigt hängdes ut. Rektorn på en skola. Ett antal andra barn/ungdomar. De har hängts ut, blivit hetsade emot och även försvarats. Jag har också läst fina formuleringar om det tragiska arbetmiljödilemma landets lokförare lever med. Och nu hängs en annan man, som sitter häktad ut, tillsammans med sin familj. Jag minns en hemsk episod i Huddinge, när en man begick övergrepp mot barn. Han bodde med sin familj i en villa i samma område som jag och min familj. Samma dag som han greps och historien blev känd vandaliserade några familjens hus. Drev en oskyldig kvinna och två barn som utsatts för övergrepp på flykt.
Samtidigt rasar debatten om REVA. Jag blickar tillbaka och tänker på pepparkaksgubbar och Kalle Ankas jul. Viktiga frågor drunknar i kränkningar och hämndbegär. Hela tiden startas nya drev och mobbar. Vi lever alla i olika verkligheter och i min känns det så här den här morgonen.
Bara åtta dagar efter att den trettonåriga flickan fattade sitt framtidsbeslut har vi slutat prata om henne. Varför hennes liv slutade där på spåret. Mobbingen slutade vara intressant när det visade sig att en vuxen man var inblandad. Bakgrunden suddades ut. Jag känner att det flickan kan lära oss andra genom att vara öppna för ungdomar och ta oss in i de där rummen och vara med i samtalen. Visa att vi lyssnar och tycker om dem. Det kommer hon inte få chansen att lära oss nu. Istället hör jag många ropa på att vi ska sluta oss lite till. Stänga av och kontrollera. Skapa fler dolda rum så att vi slipper se eller till och med kan förbjuda andra att prata. jag tänker att det var just det som fick henne att fatta det där beslutet.
Hon hette Linn och förtjänar ett bättre arv. När hon levde pratade vi inte med henne. De flesta av oss pratade inte ens om henne. Nu kan ingen prata med henne längre, men väldigt många har pratat om henne. Kan vi inte försöka blir bättre på ordet MED? När vi pratar MED varandra istället för OM varandra, då kan alla som jagats, hetsats, hatats, hånats, hängts ut, kränkts och drabbats få det de förtjänar istället. Respekt och möjlighet att lära oss andra något. När du pratat MED mig kan du få recensera mig, kritisera mig eller gilla mig. Men visa mig den respekten att lyssna på mig först.
Och framför allt måste barn och ungdomar förstå att de är värda lika mycket. Som dig, som mig och alla andra. Alla människor är värda lika mycket. Överallt, hela tiden och utan undantag. Det har vi pratat om alldeles för lite. Den här veckan också.
Mitt i ingenting
Mars. Det känns som att vara mitt i ingenting. Hopp och förtvivlan. Vintern som aldrig slutar. Möjligheterna som nästan lite hånfullt visar upp sig vid horisonten. Mitt tålamod slutar här någonstans. Det är dags att något händer. Jag avskyr klimatet här där jag lever. Ge mig längre vår och sommar. Eller avgå.
Trött på att inte riktigt få ihop livet, igen
Sitter i soffan, fast i en känsla jag känner igen. Känner mig trött och lite håglös. Har nog bränt lite för mycket energi på lite för kort tid igen. Utan att ha kommit ur det mörka halvåret riktigt. På väg in i nytt roligt omfattande uppdrag, dock som projektanställd på halvtid ett par månader. Ungefär samtidigt som mitt AB registrerades. Så nu har jag två halvtidsuppdrag, plus tre-fyra andra större åtaganden och utvecklingsprojekt. Hundvalp på gång om fyra veckor som jag behöver tillbringa i stort sett all vaken tid tillsammans med de första månaderna.
Det kommer bli intensivt. Och jag är redan lite trött. Konstaterar tre saker i känsloläget:
- Jag behöver anställa någon som ser till att jag producerar ibland och inte lägger så mycket tid på möten och resor.
- Eller så behöver jag pausa det här företagandet och ta anställning hos någon som ser till att jag jobbar och gör det jag ska, men sen tar hand om allt det där andra. Så jag får tid över till annat.
- 06:38 går tåget imorgon mot Stockholm och en planeringsdag.
Tänker på den där läkaren jag inte hittat än. Mina blodvärden. Stressen och det tjocka blodet. Tänker på att jag älskar att jobba och gör det hela tiden. Det är kul, det är mitt liv. Funderar på när, var och hur jag ska få ekvationen att gå ihop. Det här livet där jag springer runt och sprutar ur mig tusen idéer om dagen utan att ta betalt. Kul men krävande.
Går och lägger mig.
Magen säger hej
En månad klarade jag mig utan Losec. Men, idag var jag tvungen att ta till det här knepet igen. Kaos i magen. Halsbränna galore. Hoppas inte att det tar två år innan jag slutar (som det gjorde förra gången).
Det här med morgonrutiner
De säger att frukosten är dagens viktigaste måltid. Jag tänker att morgonen sätter nivån på resten av dagen. Kanske är det därför mina vardagar alltid är fyllda av stress, ångest och fåfäng jakt på något omöjligt? Sitter igen halvvägs igenom en sådan där morgon som gör att jag vill gå och lägga mig igen och vakna i Happyland.
Tjatigt? Kanske, men jag försöker påminna mig själv om att göra om de här starterna som präglar fem dagar varje vecka. De tar död på något.
Tröttma, yrsel och ångest
Ungefär så här kändes det nu ikväll.
När livet är ett skavsår
I minst åtta år, kanske fjorton, har morgonstunden varit direkt dålig för mitt humör. Jag klarar inte riktigt av att vara mig själv, livskamrat och pappa samtidigt under det trauma som är vardagsmorgon i vårt hem. En av oss är tokstressad och irrar runt med något jagat i blicken hela morgonen. Barnen pendlar mellan likgiltiga och divigt trötta. Och så jag. Som försöker göra saker jag inte kan. Var glad och snäll och förstående innan jag ätit, samtidigt som jag försöker trycka bort mitt egna magont och illamående. Innan jag fortsätter truga, tjata, locka, peppa, tjata lite mer, tappa humöret, skälla lite och gå iväg mot skolan i sällskap av ett barn.
Varje morgon.
Den här morgonen känner jag mig helt slut. Så nu lägger jag mig rygg och läser en artikel där en chef för skolan i en kommun i närheten i lokaltidningen använder sig av samma retorik som Sverigedemokraterna när det gäller det politiskt korrekta.
Livet. Ibland känns det som ett skavsår.
De här känslorna
En av årets roligaste arbetsdagar med ungdomar i Huddinge. Och fantastiska kollegor, inspiratörer, lärare och andra. Väderkaos. Episkt snöfall från alla håll. Insnöad på kvällen. Tolv timmar sen hem. Fikar med min pappa längs vägen som också varit i Stockholm och jobbat. Vi pratar. Han berättar något som får mig att tänka. Som skakar till mig lite. Livet och de här känslorna.
Vill nog gå och sova, men tar itu med att städa i köket, planera eftermiddagens möte, tidig hämtning av Ella, handla matvaror, fixa fotbollsträning och lite mer. Först lunch.
Och alla de här känslorna.
Åka bil och lyssna på något klokt
Idag lyssnade jag klart på Momo. Precis innan jag kom fram till Huddinge läste Vanna Rosenberg de sista raderna i sin fantastiska inläsning. När den trötta och förkylda sköldpaddan drar sig tillbaka och låter de fyra sista bokstäverna lysa upp svagt på skölden.
”Slut.”
Momo är inte bara en barnbok, utan något mycket större. En barnbok som vuxna bör återkomma till. Det är nog den viktigaste bok jag läst. Och lyssnat på. Jag är lite skakad, upprörd, berörd och tröstad efter den här nästan tio timmarna. Så mycket klokhet. Så mycket samtid. Klokare tankar om tid och hur vi/jag använder den har jag nog aldrig tagit del av tidigare. Michael Ende har skrivit något mycket viktigt här. Men, de flesta som läst den verkar ha glömt vad han har att säga. Lyssna eller läs. Kom ihåg.
Kanske är en annan tid möjlig.
En annan tid och en helt annan bok betade jag av på vägen hem. Jonas Hassen Khemiris febriga ”Jag ringer mina bröder” uppläst av Hamadi Khemiri. Betydligt kortare, men ändå omskakande. Bra. Vände lite ut och in på andra tankar. Världen förändras och jag förstår allt mer hur mycket tid jag behöver för att läsa och lyssna på såna här klokheter.
Jag har läst böckerna om Sandvargen för båda mina döttrar. För Hanna läste jag alla Narnia-böckerna (Camilla läser dem för Ella). Vi har läst om bröderna Lejonhjärta och Mio. Nu vill jag läsa om Momo för Ella.
Här och nu.
Där jag kommer ifrån
Skogen där dofterna, ljuden och känslan tar mig rakt tillbaka till den tid i livet som jag var lycklig. Barndomen. Lågstadieperioden. Villagatorna där jag cyklade som barn. Huset min bästis Staffan och hans stora familj bodde i. Dungen där vi gömde oss. Asfaltplanen där vi spelade tennis på sommaren och hockey på vintern. De små kullarna där vi rullade nedför. Fotbollsfältet där jag lärde mig att jag var värdelös. Högstadiet där jag lärde mig att hålla mig på min kant och överleva med min smarthet och anpassningsförmåga. Att spela min roll bra och ta precis lagom mycket plats.
Det har gått 25 år sedan jag växte ur Adolfsberg. 23 år sedan jag flyttade därifrån. I dag finns det inte ett spår av att det där området var mitt liv. Att det är här jag kommer ifrån.
Jag faller lite fritt inombords just nu. Förstår att det har med en hel del med min uppväxt att göra. Om rötter som inte finns. När jag går förbi Barkborrevägen, Odensbergsgatan, Guldvingestigen, Getingvägen och Varggropsvägen och husen jag levt i blir det på något sätt väldigt uppenbart. Jag känner mig som en inkräktare. Människorna som tittar ut ifrån fönster och trädgårdar ser på mig med misstänksamma blickar. Mitt på dagen. Arbetsdagen. En man med en kamera. Som försöker komma överens med sig själv om hur det känns att vara tillbaka. Det är här jag kommer ifrån. Det var här familjen jag var ett barn i exploderade och spreds ut. När jag lärde mig att klara mig själv. När de få släktingar vi hade dog samtidigt som mina föräldrar slogs med sig själva och varandra.
Jag förstår att det måste varit fruktansvärda år för mamma och pappa. Så mycket förändrades på så kort tid. För att aldrig komma tillbaka. En del av den smärtan har jag tagit med. Gjort till min egen.
Den här onsdagen gick jag där igen. Det finns inga ringar på ytan längre. Allt är stilla och jag känner inte så mycket när jag går runt på de där platserna. Det är mest lite tomt och sorgligt att det inte finns något som berättar att jag varit där tidigare. Eftersom sammanhanget försvann under de där åren. För att aldrig komma igen.
Jag saknar det. Trots att jag nog aldrig haft det. Den absoluta mittpunkten. Släktens centrum. Familjen där jag inte är pappan, utan barnet. Där jag kan vara liten igen och be om hjälp, tröst och trygghet. Det har jag inte gjort sedan jag sprang runt i Sommaroskogen för mer än trettio år sedan. När jag fortfarande var ett barn.
Kanske är det därför jag mår så bra i den där skogen när jag går där nu igen.
