Ungefär så här kändes det nu ikväll.
När livet är ett skavsår
I minst åtta år, kanske fjorton, har morgonstunden varit direkt dålig för mitt humör. Jag klarar inte riktigt av att vara mig själv, livskamrat och pappa samtidigt under det trauma som är vardagsmorgon i vårt hem. En av oss är tokstressad och irrar runt med något jagat i blicken hela morgonen. Barnen pendlar mellan likgiltiga och divigt trötta. Och så jag. Som försöker göra saker jag inte kan. Var glad och snäll och förstående innan jag ätit, samtidigt som jag försöker trycka bort mitt egna magont och illamående. Innan jag fortsätter truga, tjata, locka, peppa, tjata lite mer, tappa humöret, skälla lite och gå iväg mot skolan i sällskap av ett barn.
Varje morgon.
Den här morgonen känner jag mig helt slut. Så nu lägger jag mig rygg och läser en artikel där en chef för skolan i en kommun i närheten i lokaltidningen använder sig av samma retorik som Sverigedemokraterna när det gäller det politiskt korrekta.
Livet. Ibland känns det som ett skavsår.
De här känslorna
En av årets roligaste arbetsdagar med ungdomar i Huddinge. Och fantastiska kollegor, inspiratörer, lärare och andra. Väderkaos. Episkt snöfall från alla håll. Insnöad på kvällen. Tolv timmar sen hem. Fikar med min pappa längs vägen som också varit i Stockholm och jobbat. Vi pratar. Han berättar något som får mig att tänka. Som skakar till mig lite. Livet och de här känslorna.
Vill nog gå och sova, men tar itu med att städa i köket, planera eftermiddagens möte, tidig hämtning av Ella, handla matvaror, fixa fotbollsträning och lite mer. Först lunch.
Och alla de här känslorna.
Åka bil och lyssna på något klokt
Idag lyssnade jag klart på Momo. Precis innan jag kom fram till Huddinge läste Vanna Rosenberg de sista raderna i sin fantastiska inläsning. När den trötta och förkylda sköldpaddan drar sig tillbaka och låter de fyra sista bokstäverna lysa upp svagt på skölden.
”Slut.”
Momo är inte bara en barnbok, utan något mycket större. En barnbok som vuxna bör återkomma till. Det är nog den viktigaste bok jag läst. Och lyssnat på. Jag är lite skakad, upprörd, berörd och tröstad efter den här nästan tio timmarna. Så mycket klokhet. Så mycket samtid. Klokare tankar om tid och hur vi/jag använder den har jag nog aldrig tagit del av tidigare. Michael Ende har skrivit något mycket viktigt här. Men, de flesta som läst den verkar ha glömt vad han har att säga. Lyssna eller läs. Kom ihåg.
Kanske är en annan tid möjlig.
En annan tid och en helt annan bok betade jag av på vägen hem. Jonas Hassen Khemiris febriga ”Jag ringer mina bröder” uppläst av Hamadi Khemiri. Betydligt kortare, men ändå omskakande. Bra. Vände lite ut och in på andra tankar. Världen förändras och jag förstår allt mer hur mycket tid jag behöver för att läsa och lyssna på såna här klokheter.
Jag har läst böckerna om Sandvargen för båda mina döttrar. För Hanna läste jag alla Narnia-böckerna (Camilla läser dem för Ella). Vi har läst om bröderna Lejonhjärta och Mio. Nu vill jag läsa om Momo för Ella.
Här och nu.
Där jag kommer ifrån
Skogen där dofterna, ljuden och känslan tar mig rakt tillbaka till den tid i livet som jag var lycklig. Barndomen. Lågstadieperioden. Villagatorna där jag cyklade som barn. Huset min bästis Staffan och hans stora familj bodde i. Dungen där vi gömde oss. Asfaltplanen där vi spelade tennis på sommaren och hockey på vintern. De små kullarna där vi rullade nedför. Fotbollsfältet där jag lärde mig att jag var värdelös. Högstadiet där jag lärde mig att hålla mig på min kant och överleva med min smarthet och anpassningsförmåga. Att spela min roll bra och ta precis lagom mycket plats.
Det har gått 25 år sedan jag växte ur Adolfsberg. 23 år sedan jag flyttade därifrån. I dag finns det inte ett spår av att det där området var mitt liv. Att det är här jag kommer ifrån.
Jag faller lite fritt inombords just nu. Förstår att det har med en hel del med min uppväxt att göra. Om rötter som inte finns. När jag går förbi Barkborrevägen, Odensbergsgatan, Guldvingestigen, Getingvägen och Varggropsvägen och husen jag levt i blir det på något sätt väldigt uppenbart. Jag känner mig som en inkräktare. Människorna som tittar ut ifrån fönster och trädgårdar ser på mig med misstänksamma blickar. Mitt på dagen. Arbetsdagen. En man med en kamera. Som försöker komma överens med sig själv om hur det känns att vara tillbaka. Det är här jag kommer ifrån. Det var här familjen jag var ett barn i exploderade och spreds ut. När jag lärde mig att klara mig själv. När de få släktingar vi hade dog samtidigt som mina föräldrar slogs med sig själva och varandra.
Jag förstår att det måste varit fruktansvärda år för mamma och pappa. Så mycket förändrades på så kort tid. För att aldrig komma tillbaka. En del av den smärtan har jag tagit med. Gjort till min egen.
Den här onsdagen gick jag där igen. Det finns inga ringar på ytan längre. Allt är stilla och jag känner inte så mycket när jag går runt på de där platserna. Det är mest lite tomt och sorgligt att det inte finns något som berättar att jag varit där tidigare. Eftersom sammanhanget försvann under de där åren. För att aldrig komma igen.
Jag saknar det. Trots att jag nog aldrig haft det. Den absoluta mittpunkten. Släktens centrum. Familjen där jag inte är pappan, utan barnet. Där jag kan vara liten igen och be om hjälp, tröst och trygghet. Det har jag inte gjort sedan jag sprang runt i Sommaroskogen för mer än trettio år sedan. När jag fortfarande var ett barn.
Kanske är det därför jag mår så bra i den där skogen när jag går där nu igen.
På botten är det fastare under fötterna
Var hos kuratorn idag. Pratade lite mer. Lyssnade. Har kommit till en slags fast punkt. Nått botten på något sätt och här är det lite fastare under fötterna. Jag står här och inser att jag känner mig helt ensam. Det vill jag inte göra längre.
Det här livet som bygger på att jag klarar allt själv måste bli något annat. Men, jag har ingen aning om hur.
Ontet i huvet och ontet i magen
Ontet i huvet efter två timmar med strålkastare i backspegeln och i vindrutan omgiven av totalt mörker. Tomheten i magen efter att ha lyssnat på Michael Endes skrämmande klokheter i nästan fyra timmar. Tröttheten i själen dagens nyheter lämnar efter sig.
I morgon är en annan dag. Då träffar jag kuratorn igen. Hon som ställde den där frågan som fick mig att tänka på andra sätt häromveckan. Vi ska prata vidare om det där. Min hemläxa var att fundera över hur den här självständigheten får mig att känna. Sorg är nog ordet efter tio dagars funderingar. Jag går runt och sörjer hela tiden. Saker som hänt och saker som inte hänt.
Ontet i magen. Har funnits där för alltid.
Jag mot världen mot mig
Det här med att vara självständig. Först trodde jag att det var jag mot världen. Sen kändes det som att det var världen mot mig. Jag har lärt mig från barnsben att klara mig själv. Tröstat mig själv. Prata med mig själv. Det har gjort mig stark och självständig. Fått mig att ta ansvar. Gjort mig mogen.
Trodde jag.
Familjen var aldrig ett sammanhang när jag växte upp. Den var mer ett tomrum. Eller ett krig. Fotbollslaget blev det inte heller. Liksom tonårskärleken, klasskompisarna. Inte heller jobbet. Trots att jag försökte. Laget jag tränade? Nej. Grannarna på gatan? Tyvärr. Grabbgänget? Jag är rädd för män i grupp.
Nu står jag här med en egen familj. En kvinna som jag tror vill vara med mig. Två barn som är beroende av just mig, men som har svårt att visa att de tycker om mig. De vet inte hur jag reagerar eller vem jag är. Känner att det finns någon slags klyfta mellan oss. Allt jag gör är jobb. Jag har aldrig lärt mig att umgås med människor som människor gör. Aldrig lärt mig att lita på någon. Trösta, älska, skratta, leva. Jag är självständig. Vet inte hur jag ska göra det tillsammans med någon.
Det enda jag vet är hur jag briljerar med mitt intellekt och min kunskap. För att få bekräftelse.
Fyrtioett år gammal har luften blivit tung. Surfuktig. Jag är inte självständig. Ensam är ordet. Utan sammanhang. Människor som tycker om mig och vill vara med just mig. För att jag betyder något. På något sätt måste jag lära mig hur det känns. För jag vet inte. Just nu känner mig jag ensammast i världen. Kan inte sova. Mår illa. Är trött och känner mig jagad. Blir aldrig färdig med något. Jag vill vara med någonstans. Dela mål med någon eller några. Vara jag med världen. Först då kan jag nog lära mig att vara den pappa jag vill vara. Så att det jag ser hos mina barn, det där med att vara självständig utan andra, kan nyanseras lite. Vill lära dem att lita på människor.
Min tankar snurrar ganska mycket kring det här nu. Jag har ingen aning om hur jag ska göra. Samtidigt som jag jobbar på och gör bra saker åt mina uppdragsgivare.
Den som inte är van att bli tröstad kanske inte heller inte har så lätt att trösta.
Livet i november 2012. Frågan hon ställde för någon vecka sedan. Den växer.
Dags att stänga Tidssparkassan
Vad är egentligen tid? Jag lyssnar på Vanna Rosenbergs uppläsning av Michael Endes klassiker ”Momo eller kampen om tiden” i bilen. Någonstans mellan Nykvarn och Södertälje börjar kapitlet där frisören Fusi möter agent XYQ/384/b från Tidssparkassan. Vanna läser intensivt och kapitlet hinner inte riktigt sluta innan jag parkerar bilen på personalparkeringen vid kommunhuset i Huddinge.
Tankarna snurrar. De sista tjugo minuterna har en skådespelare som läser upp en text som är snart fyrtio år gammal sammanfattat hela samtiden. Eller åtminstone min upplevelse av den. Det här med hur vi tror oss spara tid genom att stressa. Klämma in mer produktion under den korta tid vi faktiskt lever. För att någon gång i framtiden kunna ta ut den i något annat. En fåfäng jakt på något omöjligt.
Det blir så uppenbart i beskrivningen. Skaver. Som om hela bankväsendet, kapitalismen, demokratin och allt det där andra mitt samhälle liksom vilar på har frilagts i all sin ordning. En ordning som inte leder till något bra överhuvudtaget.
Sysselsättning? Ja.
Inkomster? Ja.
Tillväxt? Säkert.
Innehåll?
Beskrivningen av hur frisören Fusi gör sig av med allt innehåll i livet, effektiviserar, lägger in sin mamma på ålderdomshem och tar in ett par lärlingar till som han kontrollerar stenhårt – den beskrivningen får mig att tänka på alla de här insatserna som går ut på att göra mig och mitt arbete snabbare, större och mer avtalat. Lånen jag förväntas ta, kunskapen jag ska göra mig beroende av för att växa och anställa någon. För att effektivisera.
Jag väntar med spänning och förhoppning på att Momo ska komma in och göra det hela lite bättre. Vetskapen om det här är iskall och skaver. Den här berättelsen är maskerad som en barnbok. Men är mycket större.
Jag pratar med mig själv. Igen.
Jag har återtagit en gammal blogg. Behöver fortsätta ett fem år gammalt samtal jag för med mig själv. Tappade tråden i det under ett par år då jag lärde mig andra kanaler. Men, nu tar jag tillbaka min blogg.
Det här är inget för dig som inte gillar privat tjafs. Som skäms av navelskådande. Den här bloggen är nämligen bara till för en läsare, mig själv. När jag skriver de här texterna händer något. Jag tänker och känner. Att jag valt att lägga det i en blogg istället för en dagbok beror mest på att jag vill vara öppen med hur jag tänker och vem jag är. Jag tycker om att få råd, hjälp och tips av andra.
Men, jag skriver inte för någon annan i det här sammanhanget. Därför har jag också stängt kommentarsfunktionen. Det kommer ändå mest spam där. Vill du mig något, hittar du sätt att kontakta mig.
Nu ska jag njuta av att låta saker ta lite längre tid. Inga 140 tecken eller maniska statusuppdateringar längre. Inte för att det är något dåligt, men jag behöver sakta ned och se mig omkring.
Jag pratar med mig själv. Igen.