Jag skulle vilja åka till Berlin. Bo där ett tag. Komma på vad jag ska göra. Känna efter vad som är mitt uttryck. Text? Bild? Samtal? En grön storstad med rum att andas. En plats där mångfald vinner över enfald. Känner mig lite instängd och behöver inspiration. Ledig först i september. Kanske då.
en fråga
Står du ut till efter sommaren? Hon frågar men konstaterar samtidigt att jag måste om jag vill ha hjälp. Så jag svarar ja.
Sex veckor ensam
Nu har det gått drygt sex veckor sedan jag isolerade mig vid mitt skrivbord hemma på Hamnplan. Känns som sex år. Intressant och lärorikt. Kommer aldrig utsätta mig för något liknande igen. Åtminstone inte när jag förväntas kunna arbeta och vara produktiv samtidigt. Status efter sex veckor:
- Självförtroendet lågt.
- Självkänslan låg.
- Smärtan i bröstet och huvudvärken gör att jag funderar på vad det är i mitt sätt att leva som kommer döda mig – hjärtinfarkt eller stroke?
- Jag tror att jag levererar, men får för lite feedback på om jag gör det eftersom de jag jobbar åt/med inte sitter här i lägenheten.
- Jag borde vara på väg att fasa ut jobbterminen nu, men istället är det mer intensivt än någonsin.
Planering. Är inte min grej. Just nu betalar jag ett visst pris för det. Men, å andra sidan, jag är halvvägs till skolavslutningen och får avlösning. Och med lite tur har valpen Vilda nu blivit så pass rumsren att jag kan flytta tillbaka till kontoret om någon vecka. Det finns alltså hopp. Heja.
Sömn
Jag sover i genomsnitt 6 timmar och 22 minuter varje natt. Inte tillräckligt.
Allt är som vanligt
Jag försöker vara alla till lags.
Jag har ont i bröstet.
Jag håller på att jobba ihjäl mig.
Den djupare innebörden i detta är oklar.
Prata om det. Få hjälp.
I morse var jag och Camilla på barnkliniken för att prata med kurator och psykolog igen. Om Ella, diabetes, ansvarstagande, vardag, ångest och annat. Jag mår ganska bra efter de där samtalen. Borde ha dem oftare. Lite som Tony Soprano.
Livsval väntar
Imorse gick jag upp vid halv sju. Ut med hunden. Sedan tvättade jag ett par maskiner med tvätt, gjorde scones och åt frukost i lugn och ro med familjen Fortsatte dagen fram till lunch på samma sätt. Efter lunch började jag jobba. Samlade ihop och sorterade underlag till årets deklaration, dvs bokslutet i den enskilda firman för 2012. Har försökt hålla på med det sedan dess. Är nu både sur och trött och ledsen. Orkar inte med den här helvetesadministrationen samtidigt som tre människor och en hundvalp vill ha min uppmärksamhet till annat.
Klockan är strax 21:00. Nu ska vi kolla en film. Som är två timmar lång. Sen fortsätter jag jobba en bra stund till. De här förbannade nattpassen. Borde jag lämnat för länge sen. Skit.
Att vara till lags, att jobba
Hela mitt liv går ut på att att jag anpassar mig till andras vilja. Att jag kliver in och fixar saker åt andra. Det är för att jag vill vara andra till lags. Genom min uppväxt upptäckte jag att det var det enda sätt jag fick uppskattning och kärlek. Genom att göra saker andra ville ha gjorda. Jag har utvecklat det till perfektion. Så under dygnets alla timmar är det vad jag gör.
Igår var jag och såg Strömstedt & Freud – Du borde gå och prata med någon! En tvåtimmars föreställnig med Niklas Strömstedts musik och terapi tillsammans med psykoterapeuten Per Naroskin. Allt fint regisserat av Sissela Kyle. Jag kände igen mig i pratet. Knappast förvånande, jag har ju ett gäng terapitimmar bakom mig. Nu, en månad innan jag ska fylla 42 år, slår insikten mig ganska hårt.
Det här håller inte. Jag måste börja göra något för mig själv. Som att rädda livet, eller något. På onsdag träffar jag en doktor för att börja åtgärda mina skyhöga blodfetter, kolla mina nivåer av sköldkörtelhormon, be om recept på astmamedicin och kanske viktigast av allt – hjälp och råd för att ta mig ur den här onda cirkeln jag vandrar runt i varv efter varv.
Jag håller på att jobba mig till döds. Istället för att göra verklighet av något viktigare. Häromdagen såg jag en sömnforskare på teven. Han fick berätta lite kort i en morgonsoffa hur människor ska sova bättre. Han hade ett enkelt råd – ta bort allt i livet som inte har med jobb att göra. Inga fritidsaktiviteter som kräver tänkande.
För mig låter det som ett straff. Men, kanske är det precis det som är grejen. Att vegetera.
Kroppen säger något
Har mått konstigt ett par dagar. Det är som att min ämnesomsättning löper amok. Dessutom ont i bröstet och lätta små yrslingar då och då. Magen har lämnat kroppen. Tror att kroppen säger något. Mina batterier är slut efter vintern. Min sköldkörtelrubbning spökar till det och lägger på det där lilla extra som får mig att bli lite rädd och tro att det nu har blivit dags för hjärtintensiven.
Har en tid hos doktorn om en vecka. Känns viktigt.
Samtidigt har en sak blivit klar för mig den senaste tiden. Jag har inte lust att vara ensammast i världen längre. Måste hitta någon att dela mål med på jobbet. Jag har världens finaste uppdragsgivare och roligaste uppdrag, men trivs inte med att stå lite utanför. Har tokmycket att göra under våren. Kommer fortsätta springa runt som någon slags extern inspiratör, rådgivare och skrivare. Men, jag måste hitta en partner. Eller blir rekryterad. Måste få in ett par personer i mitt arbetsliv som talar om för mig att det räcker. För som det är nu slutar jag aldrig jobba. Blir aldrig nöjd.
Jag vill må bra på lång sikt. Mina gener är ju på väg till hjärtintensiven. Mitt blod är så tjockt att jag kan få en propp när som helst. Ett par gånger om dagen ser jag ut som ett stoppljus. Röd som en tomte. Det kanske skulle vara kul att leva istället.
Magen är lite trasig
Magen är lite trasig. Måste nog försöka dra ned på takten lite. Koncentrera mig på de uppdrag som ger intäkter. Koncentrera mig på hundvalpen. Läkartid bokad. Känns som att jag skulle kunna sova ett dygn eller två. Kan nån rekrytera mig, eller ta över mitt företag ett tag?