Magnus, Sara och Lo ska flytta. De packar för fullt.
En dag på Tekniska Museet
Idag provade vi Tekniska Museet. Det var så där. Ingen av oss uppskattar de gamla maskinerna. Stora barnet tycker det mesta var tråkigt. Lilla barnet tyckte det var kul med alla grejer hon faktiskt fick prova. Inte minst den där stången man kunde åka ned på, precis som brandmännen gör. Men bäst tyckte hon om crosstrainern i barnstorlek. Den körde hon hårt på. Pappan och stora barnet provade den omtalade fyrdimensionella bion och tyckte den var aptrist. Vetenskapsfilm brukar vara det och var det även idag, trots rörliga stolar, vindpustar, rök och såpbubblor.
Tekniska museet blir godkänt, men det känns inte som vi kommer tillbaka.
Jag saknar inte ångestgången
En av de allra bästa sakerna med att leva och även ARBETA hemma i Huddinge är att jag inte längre två gånger om dagen måste ta den där inträngda promenaden i ångestgången mellan Centralen och T-Centralen under Vasagatan. Den funkade aldrig riktigt för mig.
Hahahahahahahaha…gurgel….aaaargh – ett vårtecken
Det är klart. Avgjort och över. Vintern har slutgiltigt förlorat för den här säsongen. Att det snöar apa utanför fönstret just nu spelar inte någon roll. Längs ena sidan av huset har vårens tappraste förtrupper befäst sin position och från och med nu kommer de angripa vintern inifrån. Snödropparna är här.
F*ck you winter!
En skön dag i backen
I ett sting av sportlovslättja bestämmer vi oss för att åka till Flottsbro i det fina solskenet. Där ska Hanna och jag åka skidor utför och Ella och Camilla ska tackla pulkabacken. Väl framme visar det sig att vi inte är ensamma. 127 könummer får vi vänta på att kunna hyra skidor. Det tar tre timmar och frestar på Hannas tålamod. Mitt också. Men under tiden testar vi pulkabacken och fikar. Sen får vi till sist hyra skidor, så Hanna och jag hinner åka uppför och nedför de fyra nedfarterna i Flottsbro under ett par timmar. Det är vansinnigt skönt att vara utomhus en hel dag och jag är väldigt imponerad av Hanna som bara stått på slalomskidor sex gånger i sitt liv.
Nu sitter jag och är sådär behagligt trött som man bara kan bli av skidåkning. Värmen håller på att leta sig tillbaka in i fingertoppar och örsnibbar. Livet känns bra.
Kollar boll på Ingarö
Jag åkte ut till Ingarö ikväll för att kolla när Hanna och Stuvsta spelade cup. Laget dominerade hårt och vanna alla sina matcher klart, men i finalen blev det lite frossa och motståndarna lyckas få in en boll när det bara är tjugo sekunder kvar. Så det blir silver och ledsna miner. Men, det var inte någon tvekan om att Stuvsta var kvällens lag.
Skärgården är för övrigt Sveriges mest överprisade glesbygd. Mörkt, kallt, glest och svindyrt. Fint, men överprisat.
En fullmatad helg i hundraåttio
Avslutade arbetsveckan med en glad akututrycking till Stockholmsmässan på sena fredageftermiddagen. Där tog Huddinges gymnasieskolor storslam när Stockholms bästa Unga Företagare utsågs. Sen hem för att skriva en text om detta och behandla bilder. Sömn följde och när klockan ringde på lördagmorgonen gjorde vi oss i ordning för att resa hem till Närke. Där väntade ett dygn hemma hos min storebror tillsammans med alla bröder och båda våra föräldrar, plus sambos, hustrur och barn. En fantastisk trevlig samling med många skratt och mycket kärlek. Jag tycker verkligen om oss alla.
Efter en kort natt var det dags att styra bilen hem igen. Genom ett insnöat och dåligt snöröjt Mälardalen slirade vi oss fram och kom hem precis lagom till dess att det var dags för mig att klä på mig jobbet igen, den här gången som matchsponsor när Huddinges elitserielag i innebandy spelade sista seriematchen på hemmaplan. Hanna och jag utsåg matchens bästa spelare i bägge lag. Huddinge förlorade matchen, mot Rönnby från Västerås, men har fortfarande goda chanser att nå slutspelet.
Väl hemma gjorde Camilla och jag ett ryck med snöskottning av blöt och tung nysnö. Det har säkert kommit tjugo centimeter idag, och fortfarande vräker snön ned. Sportlovet börjar imorgon, men varken Camilla eller jag brukar kunna ta ledigt den här veckan, så snön känns mest onödig.
Nu väntar en ny fullspäckad vecka, men jag känner mer hopp än på länge. Jag tror det håller på att ljusna på flera fronter.
Dysfunktionell kollektivtrafik
Idag åkte jag pendeltåg för första gången på länge. Hade varit på ett möte vid InfraCity i Upplands Väsby. Den teoretiskt enkla resan mellan Upplands Väsby och Huddinge (samma pendellinje, 30 minuter cirka) blev allt annat än enkel. Det tog mig två timmar att komma hem ifrån Väsby. Anledningen tre saker i kombination:
- En nedriven kontaktledning vid Årstaberg
- Trasiga tåg
- För många som ville åka med de få som gick
Det hela slutade med att jag och min chef tog en taxi från Centralen hem till Huddinge. Vi tog oss med pendeln till Centralen, men inte längre.
Sensmoralen är tydlig – kollektivtrafiken i Stockholm är dysfunktionell. Det vet vi redan. Men lösningen ligger inte i nya tåg, fler spår eller sådana lösningar. Den långsiktiga lösningen är att själva pendlingen upphör. Börja jobba på hemmaplan – det är lösningen på Stockholms transportinfarkt. Vi är för många som vill åka med för få fungerande tåg och ingen har lust att lösa det problemet eftersom det kostar massor av pengar.
Det är alltså bättre att vi jobbar där vi bor. OK?
In the Capital of Scandinavia
Hanna och jag gjorde ett par timmar inne i Stockholm City idag. Rörde oss kring Drottninggatan/Sergels Torg/Hötorget. Gick och tittade på sköna saker och fula saker. Hon fick bestämma att vi gick på sportaffärer. Jag fick bestämma att vi gick in i Apple-affärer. Vi letade Adidaskläder och åt korvvagnslunch. Till slut hamnade vi också på fiket i Kulturhusets källare där det aldrig sitter några. Det kändes skönt att vara i pulsen en stund igen.
Trots att gråheten slog alla rekord idag. Stockholm var inlåst i dimma hela dagen.
När Sverige dör
I det senaste numret av eminenta magasinet Filter finns ett mycket läsvärt reportage om bruksorten Deje. Ett reportage om vad som händer när Sverige dör den utdragna industridöden. Väldigt varmt skildrat av Filter.
Med det reportaget i huvudet ser jag kvällens inköpsställe, Coop Forum i Fittja i Södra Stockholm.
När vi flyttade hit till Södra Stockholm 2001 åkte vi ganska ofta till Coop Forum i Fittja. Då var denna affär ett flaggskepp. Det storskaliga testpiloten för Coops omdaning. Här handlade vi med självscanning, utbudet var fantastiskt och servicen god. Kort sagt en riktigt, riktigt bra affär för dagliga inköp. Här fanns också hemelektronik (Power) och McDonald’s. Skomakare, kebab och frisör. Bygghandel och moské under uppbyggande.
Idag ser det lite annorlunda ut. Kunderna har sedan länge slutat komma hit. Åtminstone Svenne och Svea. Coop har successivt krympt och är snart inget Forum längre. McDonaldsrestaurangen stängde för ett par år sedan och det är något av en udda händelse att en McD måste slå igen. Kanske är det läget mellan de utanförskapets förorter Vårby och Fittja? Kanske är det närheten till Skandinaviens största handelsplats Kungens Kurva en avfart bort?
Den här handelsplatsen dör. Inte för att det är brist på människor. Utan av andra anledningar. Men döden är lika synlig som den i Deje. Och kontrasten enorm. Det som en gång var Coops flaggskepp kommer snart inte finnas kvar. Och inte ens moskén är färdigbyggd.