Kort ärende. En station tur och retur. Trettio minuter.
Tvåsiffrigt
Det blåser friskt ute. Men det är varma vindar. Termotetern visar tvåsiffrigt för första gången i år. Sportlovet börjar nästa vecka och det är vår, vår, vår! De första krokusarna har slagit ut. Läget känns makalöst. Mina batterier laddas snabbare än du hinner säga det-borde-vara-smällkallt-och-snö-nu.
Ellas öron värker mindre idag och hon är piggare.
Ståkkålmsjävlar
Sitter och tittar på Kustbevakarna på femman och får mina allra värsta fördomar om dryga, rika ståkkålmare bekräftade. Packade, dumma och ertappade tror de att fin båt och besök på golfklubben kommer rädda dem.
Men böterna kommer de inte ifrån.
På väg upp på Essingeleden
Strax efter halv åtta på morgonen. På väg upp på Essingeleden. Ett tvivelaktigt nöje i tjugo knyck. Men mitt i strömmen bland alla gråa sitter jag och livar upp stämningen i min röda fuskpalestinasjal och spegelpilotbrillor.
I öronen: Miss Kittin’
I ögonen: Stark morgonsol
En bild av en bra dag
Ikväll befann jag mig på Fredhällsklippan hemma hos Lisa och John som jag ska fotografera i helgen. Ville lära känna dem lite för att få till en bra fotografering. Avspända, sköna människor. Blir nog ett trevligt bröllop med bra bilder. Innan dess hade jag ett mycket givande och intressant möte och en intensiv arbetsdag. En bra dag. Det känns som att dörrar öppnas igen.
Och den avslutades med den här sköna vyn.
Snöstorm
Nu snöar vi in. Stockholm får vinter igen. Vi har barrikaderat oss med mat, lördagsgodis och vin. Nu ska det lagas thai-mat och tändas brasa.
Ett fall för paranoian
Till sist gav den goda sidan i mig upp. Den onda sidan vann och nu har vi installerat ett larm i vårt hem. Efter att ha läst att vårt område är ett av de mest inbrottsdrabbade tog paranoian över.
En särskild plats
Det finns en särskild plats i helvetet för dig som parkerar in andras bilar. Där kommer det vara förbannat trångt. Du kommer bara kunna röra dig några centimeter framåt och några centimeter bakåt.
Och känna dig jävligt instängd.
Rum för barn
När Hanna och Camilla går i affärer tar jag med Ella till Kulturhuset där vi går på Rum för barn. Ella tycker det är lite för många barn där och blir lite klängig och blyg. Men vi lägger oss i en koja och läser en stund, innan vi klär på oss och letar upp världens största muffin. Rum för barn på Kulturhuset är annars en av Stockholms allra bästa platser, alla kategorier.
Way out east + STHLM Jazz
Aftonbladet skriver om upp festivalkrig i antågande idag. EMA/Live Nation vill börja konkurrera med Rockparty i Hultsfred. Äntligen, säger jag! Det är på tiden att Stockholm får en festival som kan konkurrera med de riktigt stora. Varför? Anledningarna är mångfald, hållbar utveckling och ny publik.
- Mångfald
Sverige är ett litet land. Med för få riktigt stora festivaler. Herrarna i Rockparty har varit lite för ensamma lite för länge vilket gjort att fingertoppskänslan i deras bokningar blivit sämre med åren. Sverige behöver fler alternativ helt enkelt. - Hållbar utveckling
En festival i Stockholm skulle få betydligt mindre negativ klimatpåverkan. Färre transporter, kortare transporter och fler kollektiva transportmöjligheter. Bättre logistik helt enkelt. Närmare till publik, artister och leverantörer. Varför ska alla som bor i Stockholm och Mälardalen tvingas åka över halva Sverige för att gå på stor rockfestival? - Ny publik
Festivalerna behöver nå en ny publik. Allt färre attraheras av att frysa och leva flyktinglägerslivet. Accelerator och Way Out West har visat vägen. Stadsfestivaler är efterfrågade. Självklart behöver Stockholm en stor sådan.
Jag har en ödmjuk lösning att föreslå EMA. Gå ihop med jazzfestivalen. Den har breddats, ligger bra i tiden och är inarbetad. Komplettera med ytterligare scener, kanske på Gärdet eller vid Universitetet och presentera ett av sommarens bredaste festivalprogram i Norden. Men, framför allt – satsa långsiktigt den här gången. Senaste försöket vid Sjöhistoriska blev ju en superflopp, mest eftersom det inte var ett riktigt försök.
Min inställning till Hultsfredsfestivalen är att den behövs och kommer fortsätta leva. Förvisso inte helt välmående, men det är ett pris värt att betala för mångfald. Trots att många musikjournalister kommer hävda motsatsen. Traditionens makt är nämligen stor i den ankdammen också.