Pausar en kort stund mitt i turbulensen. De här vackra blommorna bryr sig inte ett dugg om mig. De ger mig massor ändå. Skönt.
Staden eller landet?
Idag var jag och barnen i Kungsträdgården. Körsbärsträdens blomning lockade inte bara oss. Tusentals människor besöker platsen den här dagarna och i strålande väder samlades lyckliga människor under det rosa taket. Det händer bra saker med människor under körsbärsträden. Lätt värt en resa till Stockholm.
Men, jag börjar mer och mer komma till insikt med att det är på landet jag mår bäst. I morse när Vilda och jag tog vår morgonpromenad ned till sjön låg dimman ganska tät och gjorde omgivningen vit. Speglingarna och det dämpade ljudet (och ljuset) skapade en tät och lugn stämning. Som att vara inbäddad. När jag kom tillbaka nu ikväll speglade sig en fantastisk solnedgång i Hjälmarens vattenspegel.
Kontrasten från trängseln, larmet, liktriktningen, tiggarna, misären, hetsen, konsumtionen och väktarna i Stockholms city var total. Men jag kan inte säga att jag längtar tillbaka till Örebro heller. Läser om fylla och stök. Det vanliga.
Tystnad är skönt. Sjön är bra för mig. Så visst känns det naturligt att jag kollar hemnet om det finns någon skön liten övernattningslägenhet att investera i? Ska vi säga på Kungsholmen? Eller någonstans i närheten av Mosebacke?
Det här med att spela musik
Igår spelade jag med ett av mina två band. Byråkraterna hade fått äran att förstöra stämningen när jämställdhetsgänget på Sveriges kommuner och landsting invigde sina nya lokaler (de har flyttat ner, ner, ner) i SKL-komplexet på Hornsgatan. Det var premiär för mig på kontrabas inför publik och det funkade bra. Tillsammans med Jonas och Marcel fick jag till ett skönt antisväng som karaktäriserar Byråkraternas gärning. Det är lite grått, ensamt och sakligt. Korrekt, realistiskt och knastrigt. Det gör lite ont, men man vänjer sig.
Framför allt är det oerhört kul att spela musik. Det borde jag göra oftare. Gårdagens setlist:
Man vänjer sig – Kjell Höglund
Ett paradis längre ned – Perssons Pack
Upp, upp, upp, ner – Bob Hund
Följ med mig hem – Gunnar Winald
S.O.S. – ABBA
Då går jag ned i min källare – Pierre Isacsson
Mustaschen – Thore Callmars Orkester
Alla ska i jorden – Stefan Sundström
Nere på klubben – Eldkvarn
Tid som aldrig kommer tillbaka
Under ett drygt år veckopendlade och dagpendlade jag mellan Örebro och Stockholm. Jag var ung, grön och ambitiös och lade en tredjedel av lönen på mitt första jobb efter universitetet på tågresor. Ganska många timmar på tåg och perronger. Förseningar och trasiga tåg. Sen flyttade jag till Stockholm. Pendlade från Stuvsta in till stan i sex år. Ännu mer tid på tåg och perronger. Lövhalka, ishalka, förarbrist, spårbrist, tågkö, olyckor och annat. Till slut orkade jag inte med pendlarhelvetet. Fattade ett av mitt livs bästa beslut. Började jobba på hemmaplan och slutade åka tåg. Sen flyttade jag till Örebro igen. Började åka bil mellan Stockholm och Örebro. Efter ungefär 4000 mil på drygt ett år tyckte jag det var dags att åka tåg igen. Nu sitter jag på ett tåg som är nittio minuter försenat. har avbokat ett kvällsåtagande. Tåget jag åkte med i morse gick sönder och blev trettio minuter försenat.
Påminner mig själv om att det är helt värdelöst att resa med tåg i tjänsten. Det går nämligen inte att vara säker på att komma hem igen. Minnena av alla dessa bortkastade timmar, dagar, veckor, troligtvis månader. Kroppsminnen. Känns som kramp. Aldrig mer.
Sverige är ett U-land när det gäller spårtrafiken. Jag vill inte vara med om det mer.
Provar något nytt – på en hög nivå – känns läskigt
Jag var jättespänd. Nervös. Inte för att jag inte skulle klara av det, utan för att sammanhanget kändes så viktigt och intressant. En konferens med beslutsfattare på högsta nivå. Med talare på ännu högre. Arrangerad av några av klokaste och bästa människorna jag vet på två myndigheter där jag själv har jobbat och ibland längtar tillbaka till.
Hur kunde jag tacka jag till vara moderator för den här konferensen?
Så kändes det. Men, det gick finfint och jag har provat något nytt. Jag har lett samtal på scen med statsråd, landshövding, generaldirektörer och andra toppar i min värld. Inför ett par hundra andra av samma kaliber. Dessutom lärde jag mig mycket och inspirerades i ett ämne jag är hyggligt insatt i. Digitaliseringen av Sverige.
En bra dag alltså. Lättnaden ikväll är stor. Möten är grejen.
hemlängtan
I en taxi i staden där jag lever sjunger han om staden jag lämnade och nu längtar hem till. En bra låt.
fotografiska
Jag tog med mig familjen och åkte till Fotografiska för första gången. Bra tillfälle, tänkte jag, nu när Annie Leibovitz-utställningen snart avslutas och Pieter ten Hoopens nya serie Stockholmsbilder precis hängts upp. När vi kom fram var det närmare hundra meter kö bara för att komma in. Väl inne var Fotografiska så fullt av hipsters, kulturkoftor och TV4-liknande mysmänniskor att jag inte kunde se bilderna. Rader av människor mellan mig och bilderna. Människor som tyckte jag stod i vägen är jag försökte stå still och få en känsla för bilderna. För varje minut som gick blev jag allt mer förbannad. Klimax uppstod när vi köade toklänge till för få toaletter där alla som gick in tog väldigt god tid på sig och när den förmodat fina serveringen inte kunde erbjuda varken sittplatser eller fullt utbud på grund av alla människor. På så sätt blev besöket något av en #FAIL.
Men, jag gillade verkligen Fotografiska. Och det är ju jättebra att så många vill titta på bilder som berättar något om tiden vi lever i. Lokalerna var toppen, butiken välmatad med fantastiska fotoböcker till bra priser. Pieter ten Hoopens bilder var helt fantastiska och Annie Liebovitz var lika fina som jag förväntat mig. Jag tror att jag kommer hänga ganska mycket på Fotografiska.
Men jag ska försöka hitta tider på dygnet när jag kan se bilderna. Utan att köttfloden som flyter förbi tar mig med sig. Det ska nog gå, eftersom Fotografiska har generösa öppettider.
platserna 2010
Enligt GowallaWalk har jag varit och checkat in på de här platserna under året. Det stämmer. Jag gillart. Men spridningen kunde gärna varit ännu större. För övrigt kan jag meddela att Gowalla-appen för iPad är skön.
stan och känslorna
Camilla, Hanna och jag åkte in till stan. Jag behövde besöka Telia och göra ett par andra ärenden. Plus att vi ville lukta på staden igen. Well, det var fullt med människor som jagade något odefinierat samtidigt som en tung stank av avlopp låg över city. Kändes så där. Lätta känslor av ”kniven-på-strupen”, leveranskrav och prestationer gjorde sig påminda. Känslor jag inte smakat på under flera veckor.
Så det var skönt att komma hem och titta på Ellas solrosor. Sommar.
Bilder från stan finns på Facebook.
Onsdag
Varmt. Köpte vita byxor och tunn skjorta till helgens festligheter. Jobbade på i kvalmkontorssysslorna. Hämtade den svarta fina akustiska basen jag behöver till SM för gatumusiker. Firade Lo som fyllde två år, träffade pappa och mina bröder och resten av den klandelen tillsammans med ett gäng andra sköna människor i Midsommarkransen. Därefter glass och kaffe på Fåfängan i solnedången.
Jorå.