Kategori: Springa

Idag sprang jag en mil på mindre än en timme. Drygt ett år efter att jag började springa. Mycket har hänt sedan dess. Typ hela livet har förändrats. Men oj vad skönt det kändes att  klara denna gräns. Snabbare än jag trott. Jag börjar lära mig det här nu. Men, jag måste bli lättare i kroppen. 10-15 kilo till måste bort.

Jag har sprungit en mil för första gången i mitt liv. Tio kilometer. Det gick inte fort, det var inte särskilt snyggt, men det gick. Nu en vecka senare har jag fortfarande en del känningar i benhinnorna (mest på grund av en för ambitiös fyrakilometerslöpning ett par dagar senare) men jag är sjukt peppad.
För att par månader sedan trodde jag inte att jag orkade springa. Det har varit ett bra halvår på det sättet.

Fem kilometer. Det kanske inte är så mycket. Men, fem kilometer kan betyda mycket. Ikväll sprang jag den sträckan för första gången i hela mitt liv. Och för första gången känner jag den där euforin så många har pratat om efter löpning.
Det tog 39 minuter. Min snittpuls var 179 slag per minut. Jag hade orkat en bit till. Och det är det mest hoppfulla av allt. Eftersom jag har bestämt mig för att behandla kroppen lite bättre. Få lite mer fart på hjärtat (på ett bra sätt) och lugna ned hjärnan en aning. Förhoppningsvis lossnar det med löpningen nu.
Jag är glad och tacksam. Inte minst för alla fina hejarop på Facebook och Instagram. Människor bryr sig om mig. Vi bryr oss om varandra. Det är bra.

Det är dags nu. Peppad av Sara Dahl har jag bestämt mig att försöka komma igång med någon slags motion. Mitt liv blir onödigt kort annars. Så alla knas är bortskalat. Jag börjar på noll.
Jag ska springa. Det är inte distans som är viktigt. Det är tid som är viktigt. Jag ska försöka hitta ett sätt att lära mig att springa utan att gå i väggen. Så jag gör som Martina Haag. Börjar på noll och ser hur långt jag kommer.
Igår sprang jag sex minuter. Idag ska jag försöka springa sju.