Okej, jag fick visst ingen lön. Men det lär ett samtal med personalavdelningen fixa. Den första månaden som politisk sekreterare är över. Att arbeta med Sara, Niclas och Kukkamariia i vardagen känns toppen. Att lära känna Miljöpartiets alla förtroendevalda är intressant. Idéerna vi diskuterar med varandra känns allra bäst. För första gången i livet jobbar jag tillsammans med människor för att en idé förenar oss.
Kort sagt, jag trivs som fasen.
Starstruck
När människor man gillar följer en.
Framtiden
Juldagen. Pustar ut efter en sen frukost. Ligger och funderar på framtiden. Försöker andas lugnt och ta spjärn. Om en vecka börjar ett nytt uppdrag. Politisk sekreterare för Miljöpartiet i Örebro kommun. I en tid när miljöpartister stämplats som samhällets värsta fiender av många.
Jag försöker landa i min egen mage. Ta spjärn mot det viktiga som väntar. Samtidigt ligger jag och googlar. Tittar på AirBNB-boenden i New York. Och flygpriser. Vill tillbaka nästa år. Känner att jag har mycket kvar att upptäcka och göra i den där staden. Den gamla världens huvudstad. Där människor kan vara sig själva. Där ingen låser in och ställer krav på hur andra ska vara. Där internationalismen ersatt nationalismen.
Jag vill leva i en sån stad nån gång. Och i väntan på att kunna göra det ska jag försöka bidra till att min egen hemstad kan närma sig en sådan framtid. En hållbar framtid där människors lika värde och respekt för varandra är själva grunden för det som är gemensamt.
Nu borsta tänderna. Ut i kylan med hunden.
Vem skyddar en svenskfödd tysksvensk på flykt?
Jag är rädd. Rent av livrädd. Allt sedan den där dagen när mina vägar korsade dom andras för tjugo år sedan. När jag skrämdes av deras svans. De där subtila hoten. Nu har dom andra vuxit. In i kostymer och ända in i riksdagshuset. Trots att alla kloka sade att det aldrig skulle hända. Första gången när de kom in i de första kommunerna. Andra gången när de kom in i jättemånga kommuner. Tredje gången när de kom in i riksdagen. Och nu säger samma att de inte kommer längre.
För ett par dagar sedan fällde de regeringen.
Jag är rädd. Rädd för att dom andra kan vara största parti redan efter det stundande extravalet till riksdagen. Eller efter valet 2018. Kanske 2022. Men, det kommer att hända. Jag ser inte hur trenden ska stoppas. Inget hjälper. Fakta? Nej. Känslor? Nej. Omvärlden? Nej.
Jag engagerar mig. Vid årsskiftet börjar jag arbeta som politisk sekreterare i Miljöpartiet. Vi är måltavlor. Tidningsrubriker pekar ut oss som fienden. Dom andra applåderar. Menar att vi är satan. Ingen regering som lyssnar på oss kommer att tillåtas överleva, säger dom andra. Men, jag måste. Eftersom jag tror att alla levande varelser är lika mycket värda. Han, hon, hen, det och den. Människor, djur. Som lever nu, eller som lever efter oss som lever nu. Alla är vi lika mycket värda. Tillsammans med andra goda krafter har vi en jätteviktig tid framför oss.
Jag är rädd eftersom jag tror att mitt liv kommer att försvåras av det här ställningstagandet. Jag oroar mig för att det kommer göra livet svårare för mina barn, deras mamma, mina bröder, föräldrar och andra släktingar. Börjar fundera på en plan B. EU:s fria rörlighet? USA? Asien?
Vem skyddar en svenskfödd tysksvensk på flykt? Om den dagen kommer och jag måste fly på grund av mina politiska åsikter, finns det någon som tar emot mig då? Vilket land kommer öppna sina gränser för mig och mina kära? Det känns absurt att tänka på det. Men, jag är allvarlig. Det känns inte som att det kommer finnas plats för mig i det land dom andra vill riva. När de är klara med sitt och landet är rensat, gränserna är stängda och alla människor tystnat, var ska jag ta vägen då?
Ett nackskott? Eller flykt? Kommer det finnas någon framtid? Jag hoppas det. Och under tiden jag funderar, så lägger jag all energi jag har på att se till att aldrig behöva aktivera reservplanen.
22 mars är det val i Sverige. Jag behöver hjälp.
Nu blir det äntligen politik
Här står jag med min kommande kollega Kukkamariia Valtola Sjöberg. Vid årsskiftet börjar vi att arbeta som politiska sekreterare åt Miljöpartiet i Örebro kommun. Det ser jag fram emot. Jag kommer att ha kvar en liten del av verksamheten i mitt eget företag men ha ganska lite tillgänglig tid för uppdrag.
Det är dags nu. Jag vill försöka förändra. Jobba med människor som tror på samma saker som jag. Den gröna vägen är den jag går på. Den går framåt, istället för att cirkulera runt till höger eller vänster. Det kommer bli lärorikt och förhoppningsvis en bra livserfarenhet. Varför?
Jo för att jag tror att alla levande varelser – hon, han, hen, det och den – är lika mycket värda. Igår, idag och imorgon. Överallt, hela tiden och utan undantag. Ingen av oss har rätt att leva på någon annans bekostnad. Vi ska kunna hjälpa oss själva och varandra att bli den vi har rätt att vara. Utan att förstöra samma möjlighet för andra. Det handlar om solidaritet mot det levande. Nu och i framtiden. Ungefär så tänker jag och det tog mig ett halvt liv att förstå var mina idéer passar in.
Jag letade till vänster. Och till höger. I mitten. Men hittade hem i vägen framåt. Lite som i den här åttiotalsbilden.
Har blivit kallad för gullig. För idealist. Naiv. Må så vara, men jag kan inte längre leva med att sitta bredvid och se på samhällsutvecklingen och de idéer som driver den. Inte utan att vara med själv. Och om alternativet är att vara en cynisk realistisk egoist så är valet enkelt. Jag har provat det där, och gått in i vägg efter vägg. Innan jag förstod. Att det inte var hur jag var som var problemet, utan att det var den jag försökte vara.
Jag är lycklig och tacksam över att få chansen att hjälpa till i en politisk rörelse. Min respekt för de människor som gör detta är enorm. Jag kommer ha mitt företag kvar, men bara jobba i några få befintliga uppdrag som inte är politiska. Främst i Huddinge. Från och med nu kommer min arbetstid gå åt till att hjälpa Miljöpartiets kommunalråd, fullmäktigegrupp och andra förtroendevalda i Örebro att driva klok, framtidsinriktad politik. Vi ska göra allt vi kan för att bjuda in fler i samtalet som kan kallas den gröna rörelsen.
I många år har jag haft tjänstemannens roll i utvecklingssamtalet. Eller konsultens. Nu vill jag vara med där idéerna formuleras. Det kommer bli intressant, lärorikt och viktigt.
Jag börjar 1 januari.
Det är omval i Sverige 22 mars.
Det kommer bli fantastiskt att arbeta med engagerade Sara, Niclas, Kukkamariia i Rådhuset. Och med alla Miljöpartiets förtroendevalda i Örebro, i regionen och i landet.
Life ain’t no rehearsal.
Minoritet eller majoritet eller inte alls?
Jag står i ett vägskäl. Mitt samhällsintresse håller på att rinna över. Som en stolt och lojal tjänsteman har jag gjort vad jag kunnat för att bidra till någon slags samhällsutveckling i olika politiskt styrda organisationer i stat och kommuner. Länge.
Mina vänner varnar mig för politiken. Ju närmare de står mig desto mer negativa verkar de vara. De säger att jag skulle bli uppäten. Besviken på alla intriger och maktfullkomliga handlingar. Någon menar att min rygg inte är immun mot knivar.
Jag håller inte med.
Ändå står jag och tvekar. Efter en lång och intensiv period av valrörelse och diskussioner om vilka värden vi vill ska styra våra gemensamma tillgångar framöver är jag trött, ledsen och förvirrad. Feministerna fick fingret, rasisterna fick förtroendet. Framtiden är osäker. Jag pratar med människor som är engagerade i politiken. Blir peppad. Tänker att det är dags att kliva in och försöka vara med. Varför? Jo, för att göra vad jag kan för att bidra till att förändra samhället. Ta mitt lilla ansvar för att försöka göra saker mer hållbara.
Det handlar om min hårda tro på att vi människor har samma värde. Att vi alla är lika mycket värda – hon, han och hen. Oavsett allt. Det gäller oss som lever nu, de som har levt före oss och de som ska följa efter. Ingen av oss har rätt att förstöra förutsättningarna för den andra att få möjlighet att göra samma sak – leva i frihet enligt de mänskliga rättigheterna. Med samma möjlighet att ta del av de resurser naturen ger oss.
Det har kanske aldrig varit viktigare än nu. Åtminstone för mig.
Så kommer valdagen. Och analysen efter. Personröster som inte påverkar. Interna processer och blockeringar mellan människor. Minoritetsstyren och svaghet i tider när intoleransen premierats av väljarna. Kvinnor och män med hjärtan så stolta och stora att de hellre ställer sig utanför med rena samveten än ger sig in i beslutsfattandet beredda att få lite smuts på fingrarna. Partier som på förväg bestämt hur de ska fungera efter valet, oavsett vad väljarna valde att kryssa.
Jag förstår det inte riktigt. Men jag är ju inte partipolitiskt aktiv.
I all enkelhet och naivitet tänker jag så här – Hur jag kan bidra? Vad kan jag göra för att skapa ett mervärde för mig själv och andra genom det jag tror på? Finns det tillräckligt många som tänker likadant, och i så fall hur kan vi tillsammans bidra ännu mer? Är det tillräckligt många som vill att de idéerna ska användas så att vi borde söka ett politiskt mandat? Om vi gör det och får många röster – borde vi söka upp andra och samarbeta då?
Så nu står jag här i mitt vägskäl och funderar. Ska jag följa hjärnan eller hjärtat eller magen? Och är det i partipolitiken jag ska försöka vara med och påverka, eller är det kanske någon helt annanstans?
Politik
Vi har haft val i Sverige igen. Jag är fortfarande rätt förbannad efter det valet. Väljarna, alltså mina medmänniskor i stort (åtminstone de av världens befolkning som råkar bo närmast mig) valde att visa feministerna fingret. Prioriterade pengar före klimat. Och det enda parti som egentligen växte var rasisternas parti.
Eftervalsdebatten handlar om normalisering. Att rasisterna faktiskt inte alls är rasister.
Jag försöker ta det lugnt. Slappnar av. Jobbar på och funderar samtidigt över vad jag tror är lösningarna. Hur vi kunna prata om hållbarhet och alla människors lika värde? Det är dags för mig att engagera mig politiskt snart. Återkommer om hur.
Vi behöver den lokala berättelsen
Skrev en kort tweet. Fick reaktioner. Skrev en längre text. Ungefär så här:
Människor som känner varandra gör inte varandra illa. Jag vet att det finns undantag, men dessa undantag är få även om de får stor uppmärksamhet. Kvinnor och män som har kunskap om varandra kommer också att respektera varandras olikheter och lättare förstå vad ord som friheter, rättigheter och skyldigheter betyder.
Den lokala nyhetsförmedlingen är viktig för oss människor. Om vi ska kunna bygga ett gemensamt samhälle på djupet måste vi lära oss mer om varandra och sakerna vi gör. Vi behöver gemensamma samtalsämnen och en aktiv granskning av det samhälle vi lever i tillsammans. På olika sätt, hela tiden. Så därför gör det lite ont att se hur likriktade nyhetsbyrånotiser breder ut sig allt mer och hur den lokala journalistens berättande riskerar att begränsas till lokaltidningsbesvikelser eller små reportage värdiga En ding ding värld (nyhetstorka). Jag försöker förstå varför.
Jag är född i början på 1970-talet och kan därför bara spekulera hur lokaltidningen fungerade på farmors tid. Därför struntar jag i det och funderar lite över affärsmodeller för annonsering och journalistik. Jag tänker att det är vinstmarginaler, stordriftsfördelar och liknande företeelser som ligger bakom det som kallas tidningsdöden, det som snarare handlar om lokaljournalistikens vikande formkurva.
Egentligen är det ganska enkelt. Vem vill betala en dyr prenumeration på en lokaltidning där det mesta av innehållet är nyhetsbyråmaterial? En bra affärsmodell för den som skriver och kan sälja samma artikel till hundra landsortstidningar, en usel affär för alla andra. Varför skulle en lokal annonsör köpa in sig in något av alla enorma annonspaket när hon eller han vill nå specifika människor i lokalsamhället? Är det någon som på allvar tror att TV4:s program Lotta på Liseberg presenteras av Marieberg Galleria i Örebro? TV4 har lyckas sälja in lokala annonsplatser, men lagt ned den lokala nyhetsförmedlingen.
Det handlar om att så effektivt som möjligt tjäna pengar på det lokala behovet hos företag, föreningar och andra att synas. Inte om att hjälpa dem. Ingen skriver längre om den lokala kulturföreningens lilla festival, men alla vill sälja annonsutrymmet.
Men utan det redaktionella innehållet – reportaget – går något sönder.
Jag levde tio år i en kommun i södra Stockholm. Helt utan lokala nyheter. Total medieskugga. Det fanns inget lokalsamhälle. Ingen gemenskap, inga samtalsämnen om det som hände lokalt. Visst fanns det massor av bitterhet mot den stora fienden – kommunen/grannen/miljonprogrammet – även här, men något lokalt engagemang för att själv förändra eller göra något? Nej. Jag skulle kunna göra en lång lista över saker jag saknade som går att koppla till bristen på lokala nyheter. Sammanfattar det så här: Utan en gemensam berättelse, ett sammanhang att dela med andra, skapas klyftor, egoism och ett väldigt starkt dom andra-samhälle. Där det alltid är någon annans fel. Eller där någon annan ska lösa problemen. Ett samhälle där jaget och det egna ansvaret suddas ut. Där mitt bidrag till samhället reduceras till en kundrelation och alla andra är konkurrenter.
Det är ganska värdelöst.
Jag tror att den växande intoleransen i samhälle beror på många olika saker. Bristen på lokala berättelser är en av dessa. Sverige är ett glest befolkat land. 85 procent av oss som bor i landet delar på 1,5 procent av ytan. De flesta Sveriges 290 kommuner har inte haft egentlig tillväxt på årtionden. I det samhället är lokala journalister viktiga. Det du och jag skriver i sociala medier väger upp en del förstås. Det är viktigt att vi delar med oss och diskuterar. Men, få av oss är tillräckligt intressanta för tillräckligt många för att skapa några gemensamma berättelser i ett samhälle.
Vi behöver både personligt berättande och kollektivt diskuterande, tänker jag.
Därför gör det ont att läsa lokaltidningar ganska ofta år 2014. Därför skäms jag när undermåliga reportage publiceras. När ord konsekvent stavas fel eller används i fel kontext. Där den grävande journalisten allt oftare inte verkar ha råd med mer än en liten leksaksspade av plast i en fin strandhink liksom. När till och med Public Service ibland tappar koncentrationen och försöker anpassa sig till kommersiella aktörer och börjar prata som TV4-mannen eller den kommersiella radions reklamröster. Vi behöver ambitiösa reportage och berättelser. Om det lokala och även om det globala. Just nu, i landet där jag lever i, saknar jag det i det vardagliga samtalet. Med några få vänner diskuterar jag sådana saker. Vad vi har gemensamt? Att vi sökt upp magasin, kanaler och internationella massmedier som har ambitionen att berätta något viktigt. På riktigt.
I den gamla världen ansågs vi ha något slags intellektuellt övertag som var dåligt. Att vi var elitister. I den nya världen är vi töntar. PK-feminister, kulturmarxister eller något annat fult. I min värld spelar det inte någon roll. Alla är ju lika mycket värda hela tiden och utan undantag. Men jag ser en jobbig utveckling. Världen brinner farligare än på länge i krig, konflikter och farliga epidemier samtidigt som våra egna samhällen polariseras allt mer mellan oss och dom andra. Jag är rädd för att det finns en risk för att dörrar stängs, utveckling hämmas och demokratin försvagas i jakten på klick, annonsvisningar och små snabbt producerade pseudo-berättelser. Eller pressmeddelanden publiceras rakt av, där det enda som granskats eller lagts till är ett namn på en journalist.
Det finns de som säger att nyhetstorkan som inträffar på sommaren är ett tecken på att vi lever i ett bra samhälle. Där det är lugnt och tryggt. Så är det nog, men nyhetstorkan är också ett tecken på att vi verkar ha tappat intresset för att berätta om varandra på allvar. Det är illa.
Jag tror på den lokala journalistiken. Den har en oerhört viktig roll att spela nu och i framtiden. Men jag tror inte på de affärsmodeller som omger den. Det är dags att överge storskaligheten. Den funkar inte. Det ska bli spännande att se vilka nya aktörer som kommer att bli viktiga för våra lokala samtal i framtiden.
Människor som gör personliga och lokala berättelser. De behövs. För vi och dom, men framför allt för oss alla.
Dags att gå vidare
Du som tycker det räcker nu, med mångfalden, jämställdheten och bögeriet. Som inte riktigt vill vara med. Du som har dragit din gräns – hit men inte längre. Det är okej. Jag förstår att det inte är lätt alla gånger att vara en rädd liten människa. Är det själv ganska ofta. Det krävs trots allt en del mod att våga upptäcka sina egna fördomar. Eller att våga erkänna att man inte kan och vet allt. Den som inte har lust att lära sig mer om världen och andra människor har det inte lätt. Jag menar, världen förändras så snabbt. Plötsligt ska alla människor vara lika mycket värda på riktigt, inte bara i ord. Det är inte lätt för alla att hantera.
Du behöver inte.
Men, räkna inte med att jag tänker stanna och hålla dig sällskap där du står och muttrar något om att det var bättre förr. När män var män och kvinnor var kvinnor, chokladbollar kallades negerbollar och bögar låstes in. När det var okej med blyad bensin och hastigheten var fri. När barn fortfarande var uppfostrade och sopor slängdes i sjön. På den tiden när städer byggde parkeringsplatser istället för mötesplatser. När vi fortfarande fick röka på kontoret och kärringar skulle hållas kort. Det räcker nu. Jag har nämligen inte tid att lyssna på ditt rädda och okunniga trams längre. Istället följer jag med den stora majoritet av modiga, öppna och nyfikna människor som rör sig framåt och uppåt. Som vill vara med och bygga en bättre värld där vi tar hänsyn till varandra. Där respekt för ordet olika är grunden och där framtidens lösningar på dagens problem faktiskt tar hänsyn till jordens resurser inte är oändliga.
För här drar jag min gräns. Jag har inte tid längre. Du får gärna stanna kvar. Jag respekterar ditt beslut att inte följa med. Men jag tänker fortsätta framåt. Tack för den här tiden. Hej då.
Ni där framme, vänta på mig!
Det här med politik
Jag är oerhört sugen på att engagera mig politiskt. Så är det. Jag har oerhört svårt att placera in mig i ett politiskt parti. Fortfarande. Även om jag blir allt mer klarare på vilka alternativen är. Samtal, diskussion och vilja. Samhällsutveckling är något av det roligaste som finns. Åtminstone när det handlar om idéer. Och att bygga.
När allt fastnar i brist på idéer och att riva ned andra….. då tappar jag mitt intresse.
Men, världen behöver rättvisa, jämställdhet, jämlikhet mellan allt och alla. Och en utveckling som tar hänsyn till de resurser som finns. Fortfarande. Här där jag lever, och överallt annars. Att vara en del av det samtalet. Lockar.