Jag vet inte vad som känns värst. Ännu ett toppmöte om klimatet leder till ingenting samtidigt som Facebook blir Flashback när den svenska folkdomstolen förvandlar normalt fungerande tänkande människor till en skriande mobb när en tidning publicerar en illa skriven artikel som leder till ännu en felaktig sanning sprids till tusentals. Det handlar inte så mycket om en lärare och hennes elever i Laxå som om människors oförmåga att stanna upp, tänka, andas och värdera vilken information de delar vidare till andra. Tankens haveri. Som när den behöver justeras i takt med att andra perspektiv presenteras istället springer på i samma spår.
Så dagens värsta skurk är en stackars lärare i Sveriges fattigaste kommun.
När någon vill förändra, fundera eller förnya fel saker i det här iskalla bonnalandet mitt i skogen kan det gå åt helvete. Som idag. I pepparkaksgate. Jättemånga människor borde be om ursäkt för att de spridit trams, men istället har det befästs en sanning om att en skola (troligen hela den svenska skolan) konspirerat för att förstöra det svenska kulturarvet. De säger att PK-maffian har varit framme igen. Att det är dags att säga ifrån. Samma argument och ord som drönarna på Flashback och Avpixlat använder. Samma argument har människor jag litar på och gillar använt på Facebook idag. Utan att tänka efter. Döma utan att veta. Sprider rykten och matar troll.
Jag blir ledsen och trött. Facebook är när det är som bäst en fantastisk källa till känslor och kunskap. Men den här hösten har mitt flöde förvandlats till en gråbrun sörja av självömkan, rykten och ångest. Det kanske är mitt problem. Jag är trött. Inne på slutet av en höst som krävt mycket energi. Den sista stora leveransen ska göras klar veckan som kommer. Sen ska jag bilda aktiebolag. Kanske också slå ihop mig med någon annan. Jag hoppas på förändring.
Kanske en av de där förändringarna bli att lämna Facebook ett tag. Hämta lite styrka på någon annan plats. Jag behöver input. Mer inspiration och glädje liksom. Eller kanske behöver jag bara gallra lite i mina flöden. Läsa några bra böcker. Hänga med fina kompisar som Jon och Lotta. Idag bjöd de på förhäng till fina O, Helga Natt på Stortorget. En sån där grej som får mig att älska Örebro.
Mitt i allt det tramsiga och hemska finns det fortfarande människor som gärna delar med sig av det de gillar. Istället för att fördöma det de inte gillar.
Så här ser jag ut idag. Sur, trött och med en finne som gör jätteont mellan ögonen.
O, Helga Natt. Stortorget, Örebro. Fint.
Upploppet. En ny kollektion åt LipFish är fotograferad. Återstår redigering och produktfoto.
Provar något nytt – på en hög nivå – känns läskigt
Jag var jättespänd. Nervös. Inte för att jag inte skulle klara av det, utan för att sammanhanget kändes så viktigt och intressant. En konferens med beslutsfattare på högsta nivå. Med talare på ännu högre. Arrangerad av några av klokaste och bästa människorna jag vet på två myndigheter där jag själv har jobbat och ibland längtar tillbaka till.
Hur kunde jag tacka jag till vara moderator för den här konferensen?
Så kändes det. Men, det gick finfint och jag har provat något nytt. Jag har lett samtal på scen med statsråd, landshövding, generaldirektörer och andra toppar i min värld. Inför ett par hundra andra av samma kaliber. Dessutom lärde jag mig mycket och inspirerades i ett ämne jag är hyggligt insatt i. Digitaliseringen av Sverige.
En bra dag alltså. Lättnaden ikväll är stor. Möten är grejen.
Funderar på ett annat twitter-rally
#dethäräringensland
#dethärärallasland
#dethärärintemittlandjagbaraborhärjustnu
#nationalstatenskapargränseringenbehöver
Tre skojiga sätt att sammanfatta veckan
Tobias Boströms veckostik i Nöjesguiden. Briljant.
Hitler har också reagerat. Igen.
Gör bara saker du gillar
Det är en av de bästa och viktigaste sammanfattningar jag sett. Om världen bestod av människor som gjorde saker de vill göra istället för saker de tjänar pengar på, då skulle vi kanske leva i hållbar utveckling istället.
Det är så enkelt. Liv handlar om lust. Varför lär vi inte våra barn och unga det? Alla borde säga så här. Titta på den här korta filmen. Det finns inte ett enda hållbar argument för att alla lärare och föräldrar skulle säga samma sak till barn och ungdomar. Hela tiden.
Life ain’t no rehearsal.
#dethärärmittland
Just nu på twitter. En lavin av människor. Iofs skrämmer det mig en aning, eftersom vi fortfarande vill claima ett land, snarare än en värld. Nationalstaten är liksom roten till det onda i all denna hemskhet, tänker jag. Men okej. Börjar väl med att visa att #dethärärmittland. Också.
Stephen Simmonds i Soran Ismails sommarprogram
Den här sången står egentligen inte på egna ben. Lyssna därför på hela Soran Ismails sommarprogram för att förstå.
Hjälp!
Det är onsdag. 14 november. En Sverigedemokrat får lämna några av sina uppdrag inom partiet för att han agerat (på fyllan) som hans ideologi enligt all rimlig logik måste leda honom att göra. Han uttrycker hat och överlägsenhet mot ett par män med annan hudfärg/etnisk bakgrund och en ung kvinna. Kallar dem för fula saker. Etcetera. Fångat på film och uppvisat. 2,5 år efter att det hände.
Jag ser hatet i hans ögon. Han är så jäkla arg. Bitter. Förtvivlad. Allt går åt helvete och det är någon annans fel. I det här fallet männen som han kallar några av de vanliga rasistiska sakerna. Och några nya. Den unga kvinnan som lägger sig i och kallas för hora.
Straffet han får är gatloppet. Uthängd och avklädd. Hånas offentligt. Utsparkad av sina partikompisar. Grabbgänget. Bara för att han tror på sin egen ideologi. En ideologi som på inga sätt är ny. Nu övertagen, utvecklat och putsad av en ny generation. De kallar sig Sverigedemokraterna och är det tredje största partiet i mitt land nu.
Jag tror den här incidenten kommer göra partiet större. Och att Erik Almqvist sitter kvar i Sveriges riksdag.
Har just läst ett par hundra kommentarer till den här händelsen på Facebook, twitter och några dagstidningars webbplatser. Där uttrycker ungefär samma människor ungefär samma saker som alltid. Det handlar om vänsterjournalister och etablissemangets förtryck. Om felaktiga tolkningar och klipp.
Bla.
Bla.
Bla.
Det är lite bittert och världsfrånvänt. Kunskapsföraktande. Om det kan jag, andra tyckare och ledarskribenter fortsätta tjata. Eller försöka hitta en annan ingång. Men, jag ser inget nyhetsvärde i att en Sverigedemokrat som agerar som en Sverigedemokrat straffas för det genom att avgå från några uppdrag. Vem granskar ideologin? Argumenten? De som är i det där utanförskapet. De bittra. Gör vi dem lite gladare, vänligare och mer välkomnande genom att förlöjliga dem igen? Under hela 2000-talet har de etablerade partierna och tankesmedjorna försökt ägna sig åt härskarpraktik och trott sig kunna ignorera eller håna Sverigedemokraterna till döds.
Resultatet är inte fint. Det tog oss hit. Ett gäng främlingsfientliga lajvare i kostym och skjortor med färgglada knappar har blivit landets tredje största parti. De har fått journalister anställda av SVT att fråga hur mycket invandring Sverige tål. De har fått normalt funtade personer att imponeras över att SD-partiledaren gör sig jäkligt bra framför tevekameran.
Det tog ganska lite tid och ännu mindre förnuft för Sverigedemokraterna att bli etablerade i mittfåran.
I en tid när klyftorna mellan människor växer allt snabbare. När 200 av 290 kommuner saknar tillväxt. När världen växer jättefort, men de flesta delarna av vårt land krymper och föråldras. Då växer ett parti som vill sluta Sverige från omvärlden snabbare än alla andra. Ja, jag tror också det handlar om en havererad integrationspolitik. Av någon anledning har upplysningens idéer och tankar om utveckling inte integrerats i tillräckligt hög grad i Sverige. Alldeles för många människor står utanför den kunskap som gör att människor utvecklas. Att sociala sammanhang och människor som hjälps åt för generna vidare. Inte de som stänger in sig. Stora delar av landet jag lever i har fastnat i någon slags urmanlig brukarkultur som tappat fokus och inte utvecklats i takt med omvärlden. De har isolerat sig i geografiska områden och vill inte integreras med omvärlden.
Som det var förr. När allt var bättre.
I de här delarna av landet är det alltid någon annans fel. Ofta invandrarnas. Att bruket lades ned. Att Systembolaget stängde. Att hålen i gatan blir allt större och allt fler. Sorgligt, eftersom felet är utvandrarnas. De som lämnade en plats för att få andas och utvecklas. De som invandrade någonannanstans för att kunna gå framåt. Åkte bort för att skapa. När hemmajorden sluta vara bördig nog.
Vi är inne i en nattsvart nedåtgående spiral här. Ungdomar som behöver kunskap får den inte för att en kommunal skolbudget inte håller. Människor som borde välkomna att det kommer andra för att leva på orten möter dem med stenar, brandbomber och fula ord. Den där blicken. Som nästan aldrig fastnar på film. Jag är helt övertygad om att det händer hundratusentals liknande incidenter varje vecka i Sverige. Där en bitter, kunskapstörstande ung man utan framtidsförhoppningar slår nån annan på käften, kallar en kvinna för hora och skyller på invandrarna. Eller stockholmarna. Eller politikerna. Eller Djurgården. Eller bara dom andra.
Läs kommentarerna. Stanna upp ett tag och fundera. Vad var det som hände?
Det går inte så bra nu. Att Erik Almqvist offras gör knappast någon skillnad. Jag tror att vi behöver lyssna. Försöka förstå. Först då kan vi börja diskutera. Vi har försökt härska bort de här tramsiga, arga, okunniga och ignoranta grabbarna ganska länge nu. Det har gjort dem större än Folkpartiet. Miljöpartiet. Vänsterpartiet. Centerpartiet. Kristdemokraterna. Jag läser miljoner tecken text om det amerikanska presidentvalet. Initierade texter om grekiska nynazister. Stänger av och loggar ut. Samtidigt som allt fler unga män tycker tjejer är horor, skiter i skolan och tycker att allt är någon annans fel.
Snälla, kan någon starta om mig? Jag behöver energi. Hopp och tro på någon slags framtid. För just nu känns det som jag fått pyspunka på en väg som kantas av bittra, arga, unga män som kommer slå ihjäl mig om jag stannar. Eller kalla mig hora.
Ett tack och några rader om KONY 2012
Apropå Kony 2012. Jag tycker om naiva människor som vill agera när de ser något som väcker känslor. Människor som vill göra något bättre. De människorna som skapar förändring. Att håna dem och stigmatisera dem för deras känslor och vilja leder knappast till utveckling. Bara till att ytterligare några unga kvinnor och män tar plats i den grå tysta massan och slutar våga förändra eftersom de är rädda för att framstå som mindre vetande eller rent av dumma i huvudet nästa gång de ser något de vill påverka.
Vad som är rätt eller fel när det gäller krafterna bakom KONY 2012-kampanjen kan inte jag med säkerhet veta. Jag kan bara lita på mitt eget omdöme och den information jag tar till mig. Men, kanske mest av allt känslan av att en man med Konys CV måste tas in och bort från de miljöer där han gör livet otryggt och farligt för väldigt många andra. Det handlar inte om att försvara krigshetsare eller naiva hipsters med neo-koloniala vibbar från USA. Men det får absolut inte handla om att direkt eller indirekt rättfärdiga en tokigt kriminell galning som tycker det är okej att kidnappa barn. Våldta barn. Hjärntvätta barn. Droga barn. Göra mördarmaskiner av barn. Och så vitt jag förstår är det just det som händer medan diskussionen om den här kampanjen blir allt mer intensiv.
Jag vill att Joseph Kony grips och ställs inför rätta i Haag.
Jag vill att min regering driver frågan i EU och FN.
Jag vill att EU och FN driver frågan gentemot berörda länder och regeringar i Afrika med respekt för deras suveränitet.
Jag tänker inte skänka pengar eller köpa något från Invisible Children eftersom jag inte tycker att de använder pengarna jättebra sätt, utan snarare påminner om hur SVT och Melodifestivalen och Telia jobbar tillsammans. De kanske till och med är CIA som vill komma åt Al-Shaabab. Men, jag är oerhört tacksam för att Invisible Children gjorde mig medveten om en man och ett enormt problem jag aldrig hört talas om.
Eftersom det handlar om barnen. Mest av allt.
Nyheter från mannens skapelse – industrins och ingenjörens samhälle – gör mig inspirerad
Morgonens nyhetsflod gjorde mig lite inspirerad. Trött, lite ledsen och frustrerad, men mest av allt inspirerad. Till vad vet jag inte riktigt. Antingen att stänga av, eller att engagera mig i något. Det handlar om den gamla världen. Idéerna som gång på gång återvinns lite fantasilöst och reser hinder för en mer hållbar utveckling. Tre aktuella exempel vred om mitt huvud ett par varv.
1. USA köper Carl-Gustav och jag förväntas jubla
Ett granatgevär som heter Carl-Gustav (som vår kung, en utmärkt bild för Sverige utomlands) och är jättebra på hjälpa en man med rätt utbildning att döda andra människor ska säljas av företaget SAAB Bofors Dynamics till USA:s armé. 200 miljoner kronor handlar det om, men det är mest en början. Goda nyheter för Karlskoga, utropas det här där jag bor. Trots att det inte verkar leda till några nya jobb ens. Det har blivit en allmän sanning i landet där jag lever att vi behöver vår vapenindustri och vapenexport. Vi pratar gärna om den som något abstrakt. Kunnande, teknikutveckling och välstånd pratas det om. Fortfarande hörs då och då att vår egen förmåga att försvara oss bygger på den här industrin.
Men, det handlar i all enkelhet om att du och jag och våra barn ökar vår rikedom och ekonomiska välstånd genom att sälja saker som har som enda uppgift att döda andra kvinnor, män och barn. Punkt.
– Det här är ett riktigt genombrott för oss, säger Tomas Samuelsson, chef för Saabs affärsområde Dynamics.
Ne, det är ett fortsatt sammanbrott menar jag. Det finns andra och mer hållbara sätt att bygga välmående och välstånd. Jag undanber mig välstånd byggt på andra människors död. Klarar mig bra utan ännu mer avancerad kunskap och teknik som handlar om att döda fler människor. Mer effektivt. På större avstånd. Det här är inte ett Playstationspel vi pratar om. Det här är riktiga vapen som dödar riktiga små flickor. Och pojkar. Och kvinnor. Och män.
2. Schweiz köper JAS och jag förväntas jubla
Sen kommer jag till nyheten att regeringen i Schweiz planerar att köpa 22 stridsflygplan av typen JAS 39 Gripen. Ungefär 22 miljarder kronor kommer det att kosta kvinnor, män och barn i Schweiz. Det lilla neutrala landet i Europa behöver tydligen nya flygplan. De har tydligen ett behov av vapen.
– Det som är bra för Sverige och andra länder måste också vara bra för Schweiz, sade Schweiz försvarsminister Ueli Maurer vid en presskonferens.
Här är en svensk som inte tycker att det är ett dugg bra. Jag förstår inte varför skattepengar som troligen behövs till mycket viktigare saker som skola, vård, omsorg, entreprenörskap och hållbar energiproduktion ska läggas på 22 stridsflygplan. Jag kan inte förstå varför det är bra för mig och mina barn att någon annan pappa och hans barn ska betala priset för mitt lands fåfänga försök att hålla liv i ett urgammalt industriprojekt som aldrig riktigt blommat. Annat än i retorik, marknadsföring och Nextopia.
Jag har betalat stora delar av projektet med mina skattepengar. Pappan i Schweiz betalar med sina. Vinsten går till någon helt annan. Där skedde den enda reella utveckling. I någon annans vinst.
– Detta förstärker Linköpings position som flyghuvudstad och det är bra för den fortsatta utvecklingen av svensk flygindustri. Det har stor betydelse för Linköping, för regionen och också för landets förmåga att utveckla högteknologiska produkter som Gripen, något som är en motor för annan utveckling, säger Lena Micko (S).
Att vi bygger ett stridsflygplan vars huvudsakliga funktion är att förse en pilot med teknik att döda så många andra människor som effektivt på så långt avstånd som möjligt – precis vilken annan utveckling är det en motor för undrar jag. Behöver vi verkligen den tekniken och den kunskapen så mycket?
3. Avtalsrörelsen
I morse på lokalradion hölls ett ganska småmysigt, puttrigt och intetsägande samtal om det som kallas avtalsrörelsen. I studion hos programledarna var en facklig representant på besök. En man som pratade ett gammaldags språk byggt på lika gamla värderingar. Det handlade om gubbarna på golvet. Att ett kollektivt vi inte kräver mer än vi har rätt till. Men också om konkurrentländer.
Okej. Kvinnorna lyste med sin frånvaro, det där kollektiva viandet kändes lite odefinierat även om det kändes som att fackets man menade alla i hela landet, och insikten om att världen idag består av människor i olika länder som är beroende av varandras egenskaper oavsett nationsgränser saknades helt.
Det kändes som när jag lyssnade på radio innan jag gick till högstadiet. Samma ordval, samma idéer. Som förr i tiden. Första december 2011. Den gamla manliga världen. Industriprocessernas och ingenjörskonstens samhällssystem. Där vi står mot dom och vårt välstånd är viktigare än alla andra människors rättigheter. Där vi är gubbarna på golvet och alla andra är nån slags objekt att hantera. Den vite mannens kungarike. Ganska ofta låtsas jag om att den världen inte finns längre. Men ibland, som idag, påminns jag om att det faktiskt fortfarande är den världen jag lever. Det är den jag betalar skatt till och försöker lära mina döttrar att förhålla sig till.
Den inspirerar. Frågan är bara hur? Världen förändras och livet är inte på låtsas. Du och jag kan bättre än så här. Förtjänar bättre. Den typen av nyheter jag lyssnade på handlar inte om kunskap. Inte om något nytt. Jag tror vi måste prata mycket mer om det som är viktigt för oss idag och imorgon.
Det var ett par år sedan den här världen slutade dominera BNP i Sverige. Ändå dominerar den politik och utvecklingssamtalet på många håll. De allra flesta kommuner i Sverige krymper och imploderar sakta på grund av de helt är byggda på den här världen. Jag tror det är dags att byta agenda. Eller åtminstone lyfta upp punkter som handlar om respekt, värderingar, jämställdhet, jämlikhet, entreprenörskap, kunskap, hållbar energiproduktion och hållbar utveckling. Välstånd istället för tillväxt.
Här och nu. Är inte lika med då. Och jag är trött på att lyssna på mig själv och andra vita män nu. Det samtal vi fört de senaste hundra åren har inte precis gjort att människan lever på ett hållbart sätt. I någon aspekt.
Alltså måste någon annan ta över samtalet.