Jag vill göra något annat än saker som ingen kommer ihåg ett par timmar, dagar eller veckor senare. Jag vill göra skillnad. Men är för trött, uppgiven och likgiltig. För passiv, rädd och handlingsförlamad. Jag vill leva. Inte bara jobba och göra.
Jag vill starta en tankesmedja tillsammans med burg och trettioplus. Vi kan sammanfatta komplexa sammanhang med färre ord än alla andra. På flera språk. Vi kan hjälpa till att snabba upp tanken. Förenkla och förtydliga. Kontoren har vi i Stockholm, Berlin och Hamburg. Du kan gärna få anlita oss. Eller hänga med oss. Allra helst om du har en kasse pengar eller två. Så vi kan dra igång.
Nähä, om jag skulle sluta drömma och gå och lägga mig. Planeringsdag imorgon.
istället för hopp
Vice ordförande i vallokal. Startade strax efter sju med förberedelserna. Avslutar sjutton timmar senare med att lämna alla räknade röster till högre ort. Fullt fokuserad på rösträkning och formalia har jag inte sett en sekund av valvakan. Enstaka SMS eller andra meddelanden tog sig in och lät mig förstå att det blev ungefär som väntat.
Något som är för stort och för sorgligt för mig att greppa just nu. För just nu hjälper det inte att jag visste att det skulle sluta så här. Ställd inför fullbordat faktum känner jag mig bara tom, ledsen och uppgiven.
In i minsta cell. Gonatt.
klarspråk från apan
Sen, när det gått ett och ett halvt år av illa stavade stolleprov till riksdagsmotioner från SD, kommer någon – vem vet jag faktiskt inte, det blir spännande – liera sig med dem för att vinna någon viktig fråga, varpå väljarna förbryllat tittar på varandra och undrar vad som hände. När grejen alltså är vad som inte hände under de fyra år som ledde upp till nästa helg.
Upplyst despotism, kom tillbaka. Allt är förlåtet.
alternativet
Okej. Fortsätter fundera på det där med blockpolitiken. I dagsläget gör den att vi har två partier, Socialdemokraterna och Moderaterna. Två partier som enligt mig inte driver politik som på lång sikt leder till hållbar utveckling utan mest ägnar sig åt att bekämpa varandra. Oavsett hur du röstar (om du väljer mellan etablerade partier) hamnar din röst på S eller M i slutändan.
Men, det känns som att väldigt många jag pratar med egentligen efterfrågar ett annat alternativ. I brist på bättre ordval väljer jag att kalla det ett grönt socialliberalt alternativ. Det finns många kloka, pragmatiska människor som skulle kunna skapa ett sådant. Där en politik som klarar av att koncentrera sig på att ge alla människor bra förutsättningar (inklusive trygghet) för att våga utvecklas och prova idéer. Men utan att förstöra möjligheterna för kommande generationer att få rätt till samma liv. Utan att bygga in diskriminerande system som låser fast, delar upp och hindrar.
Jag ber att få lansera fem väldigt bra ledare för en sådan rörelse: Maria Wetterstrand, Birgitta Ohlsson, Zaida Catalán, Annie Johansson och Gudrun Schyman.
Tänk om vi kunde få ett mänskligt politiskt alternativ. Som gör att de gamla hattarna och mössorna, de som är för eller mot slutligen pensioneras och får den betydelse de förtjänar. Då skulle vi kunna sikta framåt istället för att lätt bittert sitta och blicka tillbaka på kungarikets glansdagar samtidigt som krafter som vill ta oss tillbaka till den tiden vinner mark. Glansdagarna var inte på Karl-Oskar och Kristinas tid. Inte ens under sjuttiotalet.
Glansdagarna ligger framför oss. Ju. Om vi bara gör oss fria från dåtiden. Ju.
spiken i den så kallade kistan
2010 års valrörelse måste bli spiken i kistan. För blockpolitiken eller mitt förtroende för de etablerade partierna. Deras fantastiskt ovärdiga käbblande om hur de ska hantera en parlamentarisk situation när SD tar plats i riksdagen är oerhört avslöjande. På fler sätt än analytiker och ledarskribenter hinner eller kan visa. Istället för att ta chansen att visa att de kan samarbeta för fortsatt utveckling, demokrati och mänsklighet visar de upp sin allra sämsta sida. Ingen är beredd att samarbeta med någon och alla tar chansen att kasta sand på den andra sidan.
Samtidigt som SD måste njuta likt den galna Koranbrännaren av all uppmärksamhet.
För ett par år sedan lovade jag mig själv att fly landet om den här situationen skulle uppstå. När det snart bara är en vecka kvar till fullbordat faktum känns det löftet inte lika kul längre. Antingen skärper sig de bägge allianserna och börjar prata med varandra för att ge oss människor som bor i kungariket en chans, eller så lämnar de oss åt vårt öde samtidigt som de själva är fullt upptagna med att smarta ut varandra.
Blockpolitiken är död. Den kan inte föra oss framåt överhuvudtaget. Hoppas de som har möjlighet att ställa diagnosen på riktigt gör det. Nu.
Annars har vi en riksdag som är svagare än någonsin om ett litet tag. Med ett gäng människor som vill ställa tillbaka klockan till 1800-talet i en roll som faktiskt innebär makt.
Idiokrati kan vi kalla det.
trettio, barn och att göra
Jaha. Traditionsenligt skriver tidningar, pratar radio och sänder teve inslag om att vuxna människor inte klara av att hålla 30 utanför skolor och förskolor. Det har blivit just en tradition. Att vi diskuterar och förfasas lite vid höstterminens start för att sen skita i det resten av året.
Jag blir dagligen omkörd av bilister för att jag håller 30 där hastigheten är begränsad till just det. Min upplevelse är att det nästan alltid är snubbar som har bråttom. Snubbar i hantverkarbilar. Snubbar i dyra säljarbilar. Unga och slitna snubbar i risiga bilar. Samt en och annan snubba.
Här kommer ett ödmjukt förslag för att ta den traditionen till nästa steg, handling.
- Ta bort alla parkeringsmöjligheter utanför skolor och förskolor så att vi föräldrar slutar skjutsa våra barn i bil.
- Sätt upp såna där fina kameror som automatiskt blixtrar till och registrerar de idioter som skiter i barnen och kör för fort.
Kom inte med några ekonomiska argument emot detta. Många kommuner tycker att det är för dyrt med kameror. Och det är därför de sitter på statens vägar, men inte på kommunernas. Strunta också i att berätta om morgonstress och att det är bråttom till jobbet för oss stackars föräldrar.
För jag vill inte höra att våra barn inte är värda att satsa på.
Vi kan lösa det här problemet ganska enkelt. Eller fortsätta prata om det en gång om året.
alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter
Pretentiös rubrik? Well, det är den inledande paragrafen i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. Den är rätt pretentiös. Men oerhört viktig. Jag funderar rätt mycket på den nu när svensk valrörelse pågår. För mig handlar det om människosyn. Hur människor som samlas i politiska partier och vill ha mitt stöd ser på andra människor. Nästan alla dessa människor som samlats i partier verkar tappa förmågan att se just människor. Alla vill bygga det perfekta samhället. Där människan reduceras till en byggsten. En byggsten som ska se till att systemet bibehålls eller utvecklas. En populär figur i valrörelsen. Ett problem resten av tiden.
Men i det systemet, oavsett ideologi, är sällan människor födda fria och lika i värde och rättigheter. Det är alltid någon som är avvikande. Som inte får komma in i landet. Som ska betala mer skatt än andra. Som ska leva upp till hårdare krav än sina medmänniskor.
Systemet kräver det. Ibland kallas det integrationspolitik. Ibland fördelningspolitik. Eller något annat. Det handlar om att definiera vilka som förväntas göra mer än andra för att det perfekta samhället ska uppnås. Att någon annan ska anstränga sig mer. Skärpa till sig. En rak konsekvens av människans grundläggande instinkter. Att en grupp definieras genom att några inte får vara med. Någon är fiende. För mig vittnar det om en negativ människosyn. Ett underkännande av människans goda vilja. Total brist på tillit och hopp.
Inget bra sätt att bygga en bra värld. Där alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. Så vad är alternativet, frågar jag mig själv. Eftersom jag inte vill framstå som en gnällig, uppgiven cyniker. Jag vet inte. En ny renässans kanske. Insikten om att vi oftast är kloka som människor. Att vi vill väl. Både för oss själva och andra. Men, att vi inte klarar av det i stora grupper där vi alla reduceras till särintressen.
Återta människan. Reclaim the human being. Eller något sånt.
om Anna Odells sommarprat
I natt lyssnade jag på Anna Odells sommarprat. Jag har lyssnat på många tänkvärda sommarprat i år, men ingen har berört mig som Anna Odell. Kanske lite läskigt att jag känner igen mig i det hon berättar. Kasten mellan mörker och ljus. Känslorna. Jag önskar att alla som dömde ut henne lyssnar. Folkdomstolen var snabb och skoningslös för något år sedan. Men jag tycker Anna Odell skapat en unik och fantastiskt konstupplevelse. Som säger något som oss. Om henne. Om livet.
Bara hennes musikval är värt stående ovationer. Så gå in och lyssna på poddcasten. Och leta upp musiken. Nu.
valaffischer
Idag kom de upp. Under en bilfärd mellan Stuvsta och Bromma hann jag titta på vad som kändes som tusentals valaffischer. Fick inspiration. Sammanfattade mina upplevelser av årets valaffischer. Klickbara.
en idiot är en idiot är en idiot
Läser nu att ett par män som är S-politiker köpt sex under partiets valupptakt i Stockholm. Då kanske vi kan sluta läsa nya insinuanta utspel från S-håll när det gäller Littorin. Eftersom det ännu en gång visar sig att en idiot är en idiot är en idiot. Rent personligen. Oavsett partifärg.
Män som ser kvinnor som objekt som går att köpa och gör det har knappast någon ideologisk anledning till det. De är idioter bara.