Stephen Hawking, inte sällan kallad världens smartaste man, har skrivit en artikel i Washington Post. Den handlar om Syrien och mänsklighetens oförmåga att utveckla kollektiv intelligens. I sig är texten inte något nyhet. Men när Stephen Hawking skriver då sprids texten och blir en nyhet över hela världen. Han utgår ifrån Aristoteles tankar på att universum är oändligt och att mänskligheten liksom återställs med jämna mellanrum genom naturkatastrofer, sjukdomar och annat som nästan utplånar oss och kastar oss mellan olika civilisationer. Mellan raderna menar Hawking att vi börjar närma oss en sådan återställning.
”But it does not feel intelligent to watch as more than 100,000 people are killed or while children are targeted. It feels downright stupid, and worse, to prevent humanitarian supplies from reaching clinics where, as Save the Children will document in a forthcoming report, children are having limbs amputated for lack of basic facilities and newborn babies are dying in incubators for lack of power.”
Vi har vapen och vi använder dem för att utplåna varandra. Medan andra står och tittar på. Min kollega Ali brukar ibland uttrycka skepsis när vi pratar om hållbar utveckling. Han tycker vi ska sluta prata om att rädda planeten. Den kommer nämligen att överleva även när mänskligheten förstört sina egna möjligheter att överleva. Vi måste prata mer om hur vi kan rädda oss själva, menar han.
”What’s happening in Syria is an abomination, one that the world is watching coldly from a distance. Where is our emotional intelligence, our sense of collective justice?”
Det ligger något i det som Stephen Hawking skriver. Det är nån slags konstig förbannelse över oss människor. Jag har aldrig träffat någon ond människa, ändå läser jag om deras dåd varje dag. Tänker på den där teorin om att människor som är fler än fem i grupp inte längre kan fatta kloka beslut. När vi slutar ta personligt ansvar för det vi gör och ber andra att göra. När vi slutar tänka med magen.
Människor är smarta, kloka och goda. Men mänskligheten klarar inte av att vara det. Varför lyckas vi inte utveckla en kollektiv intelligens?
”We now know that Aristotle was wrong: The universe has not existed forever. It began about 14 billion years ago. But he was right that great disasters represent major steps backward for civilization. The war in Syria may not represent the end of humanity, but every injustice committed is a chip in the facade of what holds us together. The universal principle of justice may not be rooted in physics but it is no less fundamental to our existence. For without it, before long, human beings will surely cease to exist.”
Plötsligt känns den där bilden på fyraåringen som vandrat ensam genom en öken väldigt levande. Han sammanfattar oss alla på något sätt. Vi har oerhört vilsna som kollektiv. På väg mot vår egen undergång. Men, det är ju ganska underhållande att titta på de som dör först. Eller?
