Jag vet inte vad som känns värst. Ännu ett toppmöte om klimatet leder till ingenting samtidigt som Facebook blir Flashback när den svenska folkdomstolen förvandlar normalt fungerande tänkande människor till en skriande mobb när en tidning publicerar en illa skriven artikel som leder till ännu en felaktig sanning sprids till tusentals. Det handlar inte så mycket om en lärare och hennes elever i Laxå som om människors oförmåga att stanna upp, tänka, andas och värdera vilken information de delar vidare till andra. Tankens haveri. Som när den behöver justeras i takt med att andra perspektiv presenteras istället springer på i samma spår.
Så dagens värsta skurk är en stackars lärare i Sveriges fattigaste kommun.
När någon vill förändra, fundera eller förnya fel saker i det här iskalla bonnalandet mitt i skogen kan det gå åt helvete. Som idag. I pepparkaksgate. Jättemånga människor borde be om ursäkt för att de spridit trams, men istället har det befästs en sanning om att en skola (troligen hela den svenska skolan) konspirerat för att förstöra det svenska kulturarvet. De säger att PK-maffian har varit framme igen. Att det är dags att säga ifrån. Samma argument och ord som drönarna på Flashback och Avpixlat använder. Samma argument har människor jag litar på och gillar använt på Facebook idag. Utan att tänka efter. Döma utan att veta. Sprider rykten och matar troll.
Jag blir ledsen och trött. Facebook är när det är som bäst en fantastisk källa till känslor och kunskap. Men den här hösten har mitt flöde förvandlats till en gråbrun sörja av självömkan, rykten och ångest. Det kanske är mitt problem. Jag är trött. Inne på slutet av en höst som krävt mycket energi. Den sista stora leveransen ska göras klar veckan som kommer. Sen ska jag bilda aktiebolag. Kanske också slå ihop mig med någon annan. Jag hoppas på förändring.
Kanske en av de där förändringarna bli att lämna Facebook ett tag. Hämta lite styrka på någon annan plats. Jag behöver input. Mer inspiration och glädje liksom. Eller kanske behöver jag bara gallra lite i mina flöden. Läsa några bra böcker. Hänga med fina kompisar som Jon och Lotta. Idag bjöd de på förhäng till fina O, Helga Natt på Stortorget. En sån där grej som får mig att älska Örebro.
Mitt i allt det tramsiga och hemska finns det fortfarande människor som gärna delar med sig av det de gillar. Istället för att fördöma det de inte gillar.
Så här ser jag ut idag. Sur, trött och med en finne som gör jätteont mellan ögonen.
O, Helga Natt. Stortorget, Örebro. Fint.
Upploppet. En ny kollektion åt LipFish är fotograferad. Återstår redigering och produktfoto.
I början av april
Doris (Dewmist Sand Of Tanami) har nu parats med spanske storchampionen Mad About You de Ria Vela. Det är dagens nyhet från Kennel Delawere. Alltså närmar vi oss det slutgiltiga beslutet att tinga en valp. Nästa vecka gör jag dock ett sista allergitest. Sen blir det allsång om Golden Retriever och valp i början av april. Vad finns det för coola spanska namn som börjar på D och passar en tik?
Saker som händer i december
Söndag. Den första i advent. Tio minusgrader och blå himmel. Först tände vi ett rött ljus till frukost, sen gick vi till Järntorget för att äntligen prova isen med skridskor. Eller Ella testade med skridskor, vi andra med skor. Hanna halkade. Två gånger. Sen karvade Ella ut ett E i ett litet isblock som Camilla råkade tappa på vägen mot Stallbacken. Där trängdes vi på julmarknad innan vi gick in på länsmuseet där Ella fick julpyssla medan Hanna väntade tålmodigt. Sen hann jag förbi kontoret och kolla städläget. Lite skräpmat på det och avslutning med lerfigursskapande tillsammans med båda barn.
Första advent. Tack.
Att öppna första luckan
Vi vann över november. Idag öppnade vi första luckan i den finaste adventskalendern. Den på Rådhuset i Örebro. I år med barnbokstema. En barnkör sjöng fina sånger i stämmor och vi vuxna frös lite om fötterna. Kändes som en bra start på december.
Provar något nytt – på en hög nivå – känns läskigt
Jag var jättespänd. Nervös. Inte för att jag inte skulle klara av det, utan för att sammanhanget kändes så viktigt och intressant. En konferens med beslutsfattare på högsta nivå. Med talare på ännu högre. Arrangerad av några av klokaste och bästa människorna jag vet på två myndigheter där jag själv har jobbat och ibland längtar tillbaka till.
Hur kunde jag tacka jag till vara moderator för den här konferensen?
Så kändes det. Men, det gick finfint och jag har provat något nytt. Jag har lett samtal på scen med statsråd, landshövding, generaldirektörer och andra toppar i min värld. Inför ett par hundra andra av samma kaliber. Dessutom lärde jag mig mycket och inspirerades i ett ämne jag är hyggligt insatt i. Digitaliseringen av Sverige.
En bra dag alltså. Lättnaden ikväll är stor. Möten är grejen.
Att öppna dörren
Vi öppnade dörren. Skapade ett Facebook-event. Berättade att vi ville hänga med andra. En lördag. Fyrtio personer kom och gick. Stora och små, vuxna och ovuxna. 15:00 blev 02:00. God mat, gott vin, gott kaffe och goda människor. En bra grej. Rekommenderas. När människor möts händer bra saker. Även hemma hos oss.
Lärdomen är enkel. Det finns människor som gillar, och när vi öppnar dörrarna så att de kan komma och hänga en stund, då känns livet finfint.
Där jag kommer ifrån
Skogen där dofterna, ljuden och känslan tar mig rakt tillbaka till den tid i livet som jag var lycklig. Barndomen. Lågstadieperioden. Villagatorna där jag cyklade som barn. Huset min bästis Staffan och hans stora familj bodde i. Dungen där vi gömde oss. Asfaltplanen där vi spelade tennis på sommaren och hockey på vintern. De små kullarna där vi rullade nedför. Fotbollsfältet där jag lärde mig att jag var värdelös. Högstadiet där jag lärde mig att hålla mig på min kant och överleva med min smarthet och anpassningsförmåga. Att spela min roll bra och ta precis lagom mycket plats.
Det har gått 25 år sedan jag växte ur Adolfsberg. 23 år sedan jag flyttade därifrån. I dag finns det inte ett spår av att det där området var mitt liv. Att det är här jag kommer ifrån.
Jag faller lite fritt inombords just nu. Förstår att det har med en hel del med min uppväxt att göra. Om rötter som inte finns. När jag går förbi Barkborrevägen, Odensbergsgatan, Guldvingestigen, Getingvägen och Varggropsvägen och husen jag levt i blir det på något sätt väldigt uppenbart. Jag känner mig som en inkräktare. Människorna som tittar ut ifrån fönster och trädgårdar ser på mig med misstänksamma blickar. Mitt på dagen. Arbetsdagen. En man med en kamera. Som försöker komma överens med sig själv om hur det känns att vara tillbaka. Det är här jag kommer ifrån. Det var här familjen jag var ett barn i exploderade och spreds ut. När jag lärde mig att klara mig själv. När de få släktingar vi hade dog samtidigt som mina föräldrar slogs med sig själva och varandra.
Jag förstår att det måste varit fruktansvärda år för mamma och pappa. Så mycket förändrades på så kort tid. För att aldrig komma tillbaka. En del av den smärtan har jag tagit med. Gjort till min egen.
Den här onsdagen gick jag där igen. Det finns inga ringar på ytan längre. Allt är stilla och jag känner inte så mycket när jag går runt på de där platserna. Det är mest lite tomt och sorgligt att det inte finns något som berättar att jag varit där tidigare. Eftersom sammanhanget försvann under de där åren. För att aldrig komma igen.
Jag saknar det. Trots att jag nog aldrig haft det. Den absoluta mittpunkten. Släktens centrum. Familjen där jag inte är pappan, utan barnet. Där jag kan vara liten igen och be om hjälp, tröst och trygghet. Det har jag inte gjort sedan jag sprang runt i Sommaroskogen för mer än trettio år sedan. När jag fortfarande var ett barn.
Kanske är det därför jag mår så bra i den där skogen när jag går där nu igen.
Pelle Blohm
Jag har börjat följa en man som skriver och tänker. På ett sätt som får mig att tänka. Ibland känner jag igen mig, ibland inte. Vi har träffats ett par gånger i olika sammanhang och han är lika inspirerande att prata med livs levande. Det borde fler göra. Hans blogg heter En varg söker sin flock och han heter Pelle Blohm.
Han har varit elitfotbollsspelare. Expertkommentator. Nu frilansar han. Han skriver krönikor som känns.
Den här samtiden
Den här samtiden. Känns inte som min samtid. Jag funderar på att lämna läsandet av dåliga nyheter, tyckandet, statusuppdaterandet och tweetandet åt er som har något vettigt att säga. Själv skaffar jag ett torp på landet, fina råvaror och bra vin. Där tar jag långa promenader med hunden och skriver långa texter. Sen kommer ni ut till mig och min röda Philips på helgerna. Där pratar vi, skrattar, gråter och lever. I min samtid.
Ljudet hängde visst inte med i klippet. Chet O’Keefe sjunger ”Some Swedish Men”.
Utsikt
