Framme i GBG. Det är här det ska hända. Träffar mina vänner David och Camilla på Avenyn där jag också ser Little Steven hålla hov på Farelli’s. Överallt människor med Springsteentröjor. Det är trettio grader varmt och precis allt talar för att det kommer bli en minnesvärd kväll.
Göteborg
Om nån timme sticker jag till Göteborg. Två kvällar Springsteen väntar. Har en känsla av att det kommer bli fantastiskt. Kalasväder, utsålt och firande av fjärde juli. Dessutom kommer delar av kvällens konsert sändas direkt på Sirius Satellite Radio.
Livet i hundraåttio ska sakta ned
Min gode vän Daniel undrar varför jag håller på med det här Springsteen-racet. Funderar en stund. I kombination med något av en kraschlandning i vardagen igen känns det så här:
Some guys they just give up living
And start dying little by little, piece by piece
Some guys come home from work and wash up
And go racin’ in the street
I mitt liv försöker jag konstant hitta nya vinklar och vrår att upptäcka. Är det inte musik eller foto så är det något annat. Det gör att mitt liv oftast går framåt i hundraåttio. Jag är liksom inte redo att börja stelna än. Men, samtidigt börjar tempot trötta ut mig. Jag tror att det kan vara så att den här veckan med Springsteen-konserter är till för att sätta punkt för massa saker. Precis som Springsteen gör det med E Street Band just nu. Och när man sätter punkt ska man göra det tydligt.
Jag har en känsla av att den jag älskar mest här i livet börjat tappa tålamodet. Att familjen behöver mig i den roll en pappa förväntas ta. Jag tror jag är redo att ta den fullt ut, men först måste jag få avsluta ett kapitel. Därför åker jag runt Skandinavien. Därför vill jag höra Bruce Springsteen sjunga den där låten.
But now there’s wrinkles around my baby’s eyes
And she cries herself to sleep at night
When I come home the house is dark
She sighs ”Baby did you make it all right”
She sits on the porch of her daddy’s house
But all her pretty dreams are torn
She stares off alone into the night
With the eyes of one who hates for just being born
For all the shut down strangers and hot rod angels
Rumbling through this promised land
Tonight my baby and me we’re gonna ride to the sea
And wash these sins off our hands
Därför känns det lagom dramatiskt göra min roadmovie nu. Att passera rakt igenom sverigebilder med glosögda människor med kamouflage-shorts, enorma bilar och pikétröjor. Att göra det med John Ajvide Lindqvists allra mörkaste betraktelser på ljudbok i bilens högtalare.
Det handlar om att längta hem. Och bort. Troligen kan du döma ut det som fyrtioårskris. Men, jag har ju levt med den fyrtioårskrisen sen jag var tillräckligt gammal för att förstå att omvärlden inte försvann bara för att jag blundade.
Den är jag.
Danskjävlar!
Dåligt ljud och danska drönare gjorde att kvällens Springsteenkonsert inte blev så magisk som den borde varit. Låtarna som spelades kunde fått många att gråta. Men, det här kommer bli en fantastisk vecka. Ullevi gånger två kommer bli alldeles rasande bra.
Köpenhamn
Sex timmar efter vi lämnat Örebro passerar vi Öresund. En kort färd med guidning av min mammas GPS tar oss till hotellet. Om tre timmar börjar konserten. Jag är hungrig.
On the road
Nu åker jag till Örebro för att se Hanna spela fotboll i två dagar. Sedan direkt vidare till Köpenhamn för att se Bruce Springsteen på söndag. Det svänger. Måste komma ihåg allt som ska med.
I'm pullin' out here to win
Under en tur till Willy’s i Älvsjö drabbas jag av den stora frustrationen. Plötsligt ser jag omvärlden med mina svartaste ögon. Den vidriga medelklassens frosseri i storpack. Känner mig trött. Behöver varva ned. Kanske ska jag försvinna från kartan under semestern. Bara finnas för och med Camilla och barnen.
Men först har jag ”one last chance to make it real”. På söndag lämnar jag mittens rike för att tillsammans med min mamma åka söderut. ”It’s a town full of losers and I’m pullin’ out here to win”. Min Thunder Road-resa går till Köpenhamn.
Och jag behöver den.
Springsteenveckan snart här
Bitarna börjar falla på plats inför min Springsteenvecka som börjar snart. På söndag åker jag och min mamma till Köpenhamn för att se konserten på Parken. Helgen efter det åker Camilla, jag och våra kompisar David och Camilla till Göteborg för att se spelningarna där. Måndagen efter åker Hanna och jag till Oslo. Hotell är bokade där det behövs. Lägenhet där det går.
Nu ska jag bara sälja överskottsbiljetterna.
Esbjörn Svensson
Esbjörn Svensson, Sveriges kanske finaste jazzpianist, har avlidit i en dykolycka. Tragiskt för hans trio. Hans familj har förlorat en pappa och en livskamrat. Jag har förlorat några av de blåaste toner jag njutit mest till under lugna stunder i ensamhet.
Livet är en konstig resa. Himlen kommer svänga rejält nu när jazzdelen begåvats med den grymmaste pianisten sedan Jan Johansson. Jorden blir dock lite mindre svängig.
Via la vida!
Coldplay har gjort ett fantastiskt album i Viva la vida or death and all his friends. Tro inte på recensenterna.