Publicerat

Melodifestivalen 2009: en sammanfattning

De så kallade professionella låtskrivarnas låtar har aldrig varit tråkigare och mer slätstrukna. Framträdande aldrig mer fantasilösa. Allt är en upprepning av tidigare års framgångsrecept. Detta skapar en spiral nedåt som gör att den här showen är på väg mot sin död.
Hope and Glory vinner, men det är patetiskt
Måns Zelmerlöw är säkert en käck kille, men att han kommer vinna med ett nummer som är en kopia på Charlotte P:s från förra året är inget annat än patetiskt. Dessutom kommer det framstå som lite lustigt att både Sverige och Finland tävlar med en refräng. Lyssna på det finska bidraget här, och Måns här.
Lili och Susie får min röst
Som tack för lång och trogen tjänst och ett gäng svettiga fantasier på åttiotalet får systrarna min röst. Deras Modern Talking-låt svänger mest i mitt vardagsrum idag.
Caroline af Ugglas och Susanne Alfvengren bäst
Caroline och Susanne var de enda som fått riktiga låtar att tävla med. Låtar som faktiskt känns som att de förmedlar en känsla. Därför är de bäst.
Därmed har jag sagt mitt om årets tjatigaste spektakel. Eller vänta förresten, en sak till: De som skriver manuset till programledare och de inslag som spelas upp mellan låtarna borde söka nya jobb. I sitt försök att göra folklig humor presenterar de den ena pinsamheten efter den andra och får hela Sverige att framstå som underutvecklat.

Publicerat

Dödspop


Bra musik just nu. Anemisk men ändå bombastisk dysterpop. Det handlar om döden på många olika sätt. Börjar en låt med orden ”He said to lose my life or lose my love, That’s the nightmare I’ve been running from” då har den min uppmärksamhet. White Lies är värda att kolla upp. Passar rätt bra som ledmotiv just nu. Inte minst till den bild jag publicerar på 365bilder.se imorgon.

Publicerat

Drabba mig

Jag har tagit fram en gammal CD ur en pappkasse. Mässa för ambivalenta av Tommie Sewón. Det är en skiva full av skönt lågmälda poplåtar uppbyggda kring en mässa. Här finns lovsånger, tvivelsånger och ganska mycket kärlek. För mig som inte har något direkt relation till det gudomliga utan snarast söker på avstånd efter någon slags mening i det stora oändliga fungerar den här skivan som balsam. Tommie Sewón dikterar inga villkor eller försöker sälja på mig något. Han bara delar med sig av värme och medmänsklighet och det är något jag verkligen behöver just nu.
Bäst just nu är en sprudlande låt som heter Drabba mig. Här lyckas han sätta ord på den frälsning jag är ute efter:

Jag är rädd för ett liv som nöts bort bland detaljerna,
att jag ska blanda ihop ansvar med attiraljerna
de nya krav som följer med det man äger och har
Drabba mig, gör vin av mitt vatten här
Drabba mig, blås på glöden nog finns den där
Bortom allt mitt förnuft, det jag vet
Bortom tankar om andlighet
Som tröst ur det vemodigt blå
Drabba mig, fort innan jag ångrar mig!
Drabba mig, ljuset förblindar och skrämmer mig
Bortom jakt, ambitioner och kamp
Bortom hets, positioner och kramp
Som en fisketur med pappa när fjärden låg där blank
Som första kyssen i vår trappa, min arm i hennes svank
Som tröst ur det vemodigt blå
Kan du drabba mig så?

Tommie är en lysande textförfattare och skriver sköna låtar. Jag är glad att jag upptäckt honom och hans musik. Den får mig att må bättre.

Publicerat

Spirit in the night

Ville bara påminna mig själv om varför den här låten är en av världens allra bästa.

Hammersmith Odeon, London 1975

Trettio år senare i Barcelona.

Publicerat

Ella om Melodifestivalen (och trovärdighet)

Precis när Shirley Clamps hår fångas av fläkten och hon tar i under tonartshöjningen i sin ostiga schlagerballad ”Med hjärtat fyllt av ljus” kläcker Ella en klokhet (med ett tonfall som är lika upprört som besserwissigt):

Hon sjunger ju fel. Hjärtat är ju fullt av blod.

Och därmed är hela den första deltävlingen sammanfattad.