Fredagslåten


En av världens bästa låtar. Världens bästa video. Radiohead. Street Spirit. Fredagsmys.

Thåström, grafisk formgivning, Almedalen och jag

img_0844
Thåström har sjungit för mig medan jag arbetat fram ett förslag på grafisk form för en trädgårdstävling min arbetsgivare sponsrar. Magen har landat igen efter morgonens laktosilska. Så nu ska jag snart ta mig an planeringen av ett seminarium under Almedalsveckan. Men, först en kort lunchtripp till mamma som behöver blåbärssoppa (jodå, epidemin fäller oss alla förr eller senare) och hjälp med att packa ned de sista sakerna i flyttlasset. Imorgon klockan åtta kommer flyttgubbarna.
Frågan är bara när samtalet från skola eller dagis eller Camilla ska komma? Eller är de immuna mot just det här viruset?

Fömiddagens låt är ”Om Black Jim”. Så jäkla bra.

Bra låtar mars 2009

Just nu lyssnar jag gärna på följande (länkar till Spotify):
The Ballad of Joe Henry, Joe Bonamassa
Tung bluesrock som faktiskt svänger som en karusell.
Thunderbird, Seasick Steve
Skruvad snubbe, en skruvad gitarr och en fet trummis. Mer blues.
Taskiga tänder, spetsiga skor, Perssons Pack
Finfin blås- och dragspelsballad från Perssons nya alster.
Gloria, Mando Diao
Retrosväng. Toksväng.
Astronaut, Salem
Håret och namnet har blivit kortare, men hans finurliga sätt att göra musik är minst lika långt som tidigare.
Big City Love, Laleh
Laleh och Salem borde göra en låt ihop.

To Lose My Life, White Lies

Ångestylld kritvit svårpop. Skitbra.
Utanför listan, bra låtar som inte går att höra på Spotify, men väl på iTunes:
Red Tide, Neko Case
Evacuate, the Boxer Rebellion

Melodifestivalen 2009: en sammanfattning

De så kallade professionella låtskrivarnas låtar har aldrig varit tråkigare och mer slätstrukna. Framträdande aldrig mer fantasilösa. Allt är en upprepning av tidigare års framgångsrecept. Detta skapar en spiral nedåt som gör att den här showen är på väg mot sin död.
Hope and Glory vinner, men det är patetiskt
Måns Zelmerlöw är säkert en käck kille, men att han kommer vinna med ett nummer som är en kopia på Charlotte P:s från förra året är inget annat än patetiskt. Dessutom kommer det framstå som lite lustigt att både Sverige och Finland tävlar med en refräng. Lyssna på det finska bidraget här, och Måns här.
Lili och Susie får min röst
Som tack för lång och trogen tjänst och ett gäng svettiga fantasier på åttiotalet får systrarna min röst. Deras Modern Talking-låt svänger mest i mitt vardagsrum idag.
Caroline af Ugglas och Susanne Alfvengren bäst
Caroline och Susanne var de enda som fått riktiga låtar att tävla med. Låtar som faktiskt känns som att de förmedlar en känsla. Därför är de bäst.
Därmed har jag sagt mitt om årets tjatigaste spektakel. Eller vänta förresten, en sak till: De som skriver manuset till programledare och de inslag som spelas upp mellan låtarna borde söka nya jobb. I sitt försök att göra folklig humor presenterar de den ena pinsamheten efter den andra och får hela Sverige att framstå som underutvecklat.

Dödspop


Bra musik just nu. Anemisk men ändå bombastisk dysterpop. Det handlar om döden på många olika sätt. Börjar en låt med orden ”He said to lose my life or lose my love, That’s the nightmare I’ve been running from” då har den min uppmärksamhet. White Lies är värda att kolla upp. Passar rätt bra som ledmotiv just nu. Inte minst till den bild jag publicerar på 365bilder.se imorgon.