fredrik welander i ett långt samtal
Vy från hemvägen efter en lång arbetsdag. På något sätt känns det som att det är en perfekt dag att lyssna på nya låtar från Kent.
Det här är Sverige, snälla gråt när ingen ser
Det finns inga ord för det på det här jävla språket
Jag har inga ord för att vi andas, tänker, känner samma sak
Vi känner samma sak
”Det finns inga ord”
Min kollega Anders tipsar om Eddie Vedder, och en bra film.
Bondhustrun tipsar om Muford & Sons.
Själv påminner om jag den här gamla godingen med Neko Case.
OK, nu är det så här att INGET slår följande lilla njutning just nu: Att lyssna på Rammsteins ”Donaukinder” i mina tyska Beyer Dynamics-lurar eller på min tunga tyska Blaupunkt-högtalare. INGET.
Wo sind die Kinder?
Niemand weiß, was hier geschehen.
Keiner hat etwas gesehen.
Wo sind die Kinder?
Niemand hat etwas gesehen.
När Till Lindemann får sällskap av en barnkör i sista refrängen är det så fint så fint och så bittert så bittert att jag blir alldeles förälskad. Tyskland. 2009. Übergut.
OK, Editors har släppt nytt. Kanske kan vara värt att lyssna noga på. Åtminstone till Rammsteins släpps lös om ett par dagar.
En spellista till. Idag norskt vemod som biter bra den här tiden på året. Innehåller några smakprov på det allra finaste Norge kan erbjuda.
Nat King Coles ”Autumn Leaves”. Alltid.
Är hemma med hostigt barn idag. Ska nu försöka göra den perfekta gokaffen med Aeropressen innan jag fixar lunch och disk. Samtidigt skiner solen ute, träden skiftar i tusen färger och jag lyssnar på svenska Cohen-covers. Gör det du med.
Efter lite inspiration från tankesmedjan Trettioplus känner jag att det är dags att tipsa om Andreas Grega. Grymt talangfull snubbe som snart släpper debutalbum. Här är tre olika sidor av mannen, i en Spotifylista.