Kategori: Samtidskultur

Det är onsdag. 14 november. En Sverigedemokrat får lämna några av sina uppdrag inom partiet för att han agerat (på fyllan) som hans ideologi enligt all rimlig logik måste leda honom att göra. Han uttrycker hat och överlägsenhet mot ett par män med annan hudfärg/etnisk bakgrund och en ung kvinna. Kallar dem för fula saker. Etcetera. Fångat på film och uppvisat. 2,5 år efter att det hände.
Jag ser hatet i hans ögon. Han är så jäkla arg. Bitter. Förtvivlad. Allt går åt helvete och det är någon annans fel. I det här fallet männen som han kallar några av de vanliga rasistiska sakerna. Och några nya. Den unga kvinnan som lägger sig i och kallas för hora.
Straffet han får är gatloppet. Uthängd och avklädd. Hånas offentligt. Utsparkad av sina partikompisar. Grabbgänget. Bara för att han tror på sin egen ideologi. En ideologi som på inga sätt är ny. Nu övertagen, utvecklat och putsad av en ny generation. De kallar sig Sverigedemokraterna och är det tredje största partiet i mitt land nu.
Jag tror den här incidenten kommer göra partiet större. Och att Erik Almqvist sitter kvar i Sveriges riksdag.
Har just läst ett par hundra kommentarer till den här händelsen på Facebook, twitter och några dagstidningars webbplatser. Där uttrycker ungefär samma människor ungefär samma saker som alltid. Det handlar om vänsterjournalister och etablissemangets förtryck. Om felaktiga tolkningar och klipp.
Bla.
Bla.
Bla.
Det är lite bittert och världsfrånvänt. Kunskapsföraktande. Om det kan jag, andra tyckare och ledarskribenter fortsätta tjata. Eller försöka hitta en annan ingång. Men, jag ser inget nyhetsvärde i att en Sverigedemokrat som agerar som en Sverigedemokrat straffas för det genom att avgå från några uppdrag. Vem granskar ideologin? Argumenten? De som är i det där utanförskapet. De bittra. Gör vi dem lite gladare, vänligare och mer välkomnande genom att förlöjliga dem igen? Under hela 2000-talet har de etablerade partierna och tankesmedjorna försökt ägna sig åt härskarpraktik och trott sig kunna ignorera eller håna Sverigedemokraterna till döds.
Resultatet är inte fint. Det tog oss hit. Ett gäng främlingsfientliga lajvare i kostym och skjortor med färgglada knappar har blivit landets tredje största parti. De har fått journalister anställda av SVT att fråga hur mycket invandring Sverige tål. De har fått normalt funtade personer att imponeras över att SD-partiledaren gör sig jäkligt bra framför tevekameran.
Det tog ganska lite tid och ännu mindre förnuft för Sverigedemokraterna att bli etablerade i mittfåran.
I en tid när klyftorna mellan människor växer allt snabbare. När 200 av 290 kommuner saknar tillväxt. När världen växer jättefort, men de flesta delarna av vårt land krymper och föråldras. Då växer ett parti som vill sluta Sverige från omvärlden snabbare än alla andra. Ja, jag tror också det handlar om en havererad integrationspolitik. Av någon anledning har upplysningens idéer och tankar om utveckling inte integrerats i tillräckligt hög grad i Sverige. Alldeles för många människor står utanför den kunskap som gör att människor utvecklas. Att sociala sammanhang och människor som hjälps åt för generna vidare. Inte de som stänger in sig. Stora delar av landet jag lever i har fastnat i någon slags urmanlig brukarkultur som tappat fokus och inte utvecklats i takt med omvärlden. De har isolerat sig i geografiska områden och vill inte integreras med omvärlden.
Som det var förr. När allt var bättre.
I de här delarna av landet är det alltid någon annans fel.  Ofta invandrarnas. Att bruket lades ned. Att Systembolaget stängde. Att hålen i gatan blir allt större och allt fler. Sorgligt, eftersom felet är utvandrarnas. De som lämnade en plats för att få andas och utvecklas. De som invandrade någonannanstans för att kunna gå framåt. Åkte bort för att skapa. När hemmajorden sluta vara bördig nog.
Vi är inne i en nattsvart nedåtgående spiral här. Ungdomar som behöver kunskap får den inte för att en kommunal skolbudget inte håller. Människor som borde välkomna att det kommer andra för att leva på orten möter dem med stenar, brandbomber och fula ord. Den där blicken. Som nästan aldrig fastnar på film. Jag är helt övertygad om att det händer hundratusentals liknande incidenter varje vecka i Sverige. Där en bitter, kunskapstörstande ung man utan framtidsförhoppningar slår nån annan på käften, kallar en kvinna för hora och skyller på invandrarna. Eller stockholmarna. Eller politikerna. Eller Djurgården. Eller bara dom andra.
Läs kommentarerna. Stanna upp ett tag och fundera. Vad var det som hände?
Det går inte så bra nu. Att Erik Almqvist offras gör knappast någon skillnad. Jag tror att vi behöver lyssna. Försöka förstå. Först då kan vi börja diskutera. Vi har försökt härska bort de här tramsiga, arga, okunniga och ignoranta grabbarna ganska länge nu. Det har gjort dem större än Folkpartiet. Miljöpartiet. Vänsterpartiet. Centerpartiet. Kristdemokraterna. Jag läser miljoner tecken text om det amerikanska presidentvalet. Initierade texter om grekiska nynazister. Stänger av och loggar ut. Samtidigt som allt fler unga män tycker tjejer är horor, skiter i skolan och tycker att allt är någon annans fel.
Snälla, kan någon starta om mig? Jag behöver energi. Hopp och tro på någon slags framtid. För just nu känns det som jag fått pyspunka på en väg som kantas av bittra, arga, unga män som kommer slå ihjäl mig om jag stannar. Eller kalla mig hora.

En man mördar kallt och metodiskt i Oslo. Ganska många andra av oss blir djupt berörda. Visar känslor på olika sätt. Många undrar hur, var, varför och massor av annat. Ofattbart är ett vanligt ord.
Men, det är inte ofattbart. Inte alls, tänker jag. Tvärtom, det är ganska lätt att fatta. Mördaren, terroristen, gärningsmannen – Anders – har nämligen beskrivit sitt motiv. Det finns i ett omfattande dokument. Jag har läst igenom delar av det. Känner igen det mesta av innehållet från andra dokument som sprids av människor som ogillar mångfald, socialism, islam och annat.
Skillnaden är förstås vad Anders valde att göra. Han valde att mörda. Tog sig rätten att gå ut i krig mot världen. Tog livet av många andra människor för att uppnå ett politiskt mål och sprida sin idé. Varför? Rimligtvis för att försöka förändra världen på ett sätt som han trodde på. Galet? Mördandet, absolut. Oförlåtligt? I min värld, ja. Men, det är viktigt att komma ihåg att det Anders gjorde tyvärr inte är något unikt. Det händer dagligen. Människor vill något. Gör det utan att ta hänsyn till att några andra kanske inte vill samma sak. Som när länder förklarar varandra krig på grund av naturresurser. När en självmordsbombare utlöser sin laddning. När en samling unga män i fotbollströjor slår och sparkar en annan man i en annan tröja, trots att ingen av dem egentligen bryr sig om fotboll. När en man tvingar till sig sex i en lägenhet någonstans i Sverige. Eller något annat.
Det är tyvärr inte ofattbart. Snarast ett normalt sätt som vi människor fungerar när vi låter oss ledas av andra istället för att tänka själva. I chocken och det känslomässiga vågsvallet efter de här fruktansvärda dåden har jag noterat människor i mina flöden på facebook och twitter som:

• hatar och hetsar mot SVT för den usla bevakningen av det hemska i Oslo
• bannar människor som inte skrev att de sörjde utan fortsatte skriva sina vanliga uppdateringar
• bannar människor som inte klär sin profilbild i den norska flaggan
• först hatar muslimska terrorister och senare den ensamma norske terroristen

Det är just detta som är problemet, tänker jag. Att ganska många av oss människor har alldeles för lätt för att ta ställning mot. Mot andra människor, mot företeelser, företag, politiska partier, fotbollslag eller vad som helst. Vi sluter oss samman i led och grupper som tar ställning mot andra led och grupper. Motstånd, hets och hat är lätt, särskilt när vi gör det tillsammans mot andra. Tänk om fler av oss valde att vara för något istället. Valde att bejaka. Bjöd in istället för att döma ut.
Anders var mot. Ganska tydligt. Han tog all sin motvilja och sitt motstånd och mördade skoningslöst och kyligt. Det skulle de allra flesta av oss aldrig ens drömma om att göra. Därför finns det ingen poäng i att ta ställning mot våldet, dumheten, Anders, främlingsfientligheten och galenskapen. Jag utgår ifrån att du, liksom jag, är mot sådant. Det är liksom självklart.
Jag vill vara för istället. För kärlek, respekt, öppenhet, mångfald, demokrati, engagemang, jämlikhet, jämställdhet och tron på att jag är bra – liksom du. Jag vill leva ett bra liv där jag tar hänsyn till andra samtidigt som jag utvecklas och växer. Jag vill prata med andra. Byta kunskap, känslor och erfarenhet. Jag vill göra det utan flaggor. Utan partisymboler, logotyper och slagord. För jag är bara en människa. Som ingen annan kan ta som gisslan och förminska till ett argument för sin idé. Jag tar ansvar för mitt sätt att tänka, vara och göra. Vill låta dig ta ansvar för ditt. De gånger du inte tycker, är eller gör som jag tänker jag respektera dig. Inte naivt och dumt, men med respekt för dig som människa. Det enda jag kräver är samma respekt tillbaka.
Jag tänker inte bli medlem. Inte klä min profilbild i en flagga, ett band eller något annat. Ingen annan talar för mig, tack. Det gör jag själv. Mina känslor trivs inte i grupp. Men, för dig som tycker att det är ett bra sätt att agera är det förstås både viktigt och bra. Vi fungerar olika.
Det som hände i fredags var hemskt. Vidrigt och fruktansvärt. Men, inte ofattbart. Så länge som en majoritet av de människor som påverkar vår världs utveckling gör det genom att vara motståndare till olika saker snarare än förespråkare för bättre saker är det tyvärr sådana här saker som händer. Som att en förvirrad ung människa låter sig inspireras av andra och odlar ett hat under många år som slutar i att han begår handlingar som i all sin vidrighet ändå framstår ett resultat av ett logiskt och stringent tänkande. Ett tänkande baserat på hat och motstånd.
Jag är trött på fördömanden och uteslutning. Nu om någonsin är det dags att bjuda in. Öppna dörren och prata. Tydligen går det runt uppmaningar just nu till journalister att inte rapportera vad Anders (terroristen och mördaren i Norge) kommer anföra när han ställs inför rätten. Argumenten ska vara att hans idéer inte ska få större spridning. Det är knasigt att argumentera så.
Det hemska försvinner inte för att jag blundar. Jag vill veta. Försöka förstå. Människor med konstiga idéer – fundamentalister i alla riktningar (politiska, religiösa, idéburna) – försvinner inte för att jag låtsas att de inte finns. Först när jag försöker förstå kan jag möta de här människorna. Diskutera. Visa respekt för att deras åsikter finns. Jag är inte mer värd bara för att jag tror på det jag tror på.
Ta ett djupt andetag. Läs FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. Börja ta ställning för. Människor. Jag tror att det ofattbara blir lättare att fatta om jag lyssnar och respekterar. Innan jag försöker påverka och övertyga.
Men, först en tyst minut för de oskyldiga offren. 12:00 idag.