Publicerat

Ett plus ett

Två nyheter som hör ihop. Den ena ger den andra. De liksom förstärker varandra på vägen nedåt. Ned i lidande, värme och mörker. För oss alla. Kanske är det därför som det redan för tvåtusen år sedan beskrevs att människan inte kan vara girig och samtidigt påstå sig värna om livet utanför sig själv. Jesus själv säger det i Bergspredikan.

Ingen kan tjäna två herrar. Antingen kommer han att hata den ene och älska den andre eller att hålla fast vid den ene och inte bry sig om den andre. Ni kan inte tjäna både Gud och mammon. (Matteusevangeliet 6:24)

I den fallna världen pågår en baklängesevolution. Där våra folkvalda ledare, på vårt mandat, dömer framtida generationer till svårt lidande. Kanske visste människor det redan för länge, länge sedan? Kanske vill Gud peka ut andra vägar åt oss. Kanske kan till och med kyrkan våga sig på att vandra på de vägarna, istället för att fortsätta vandringen mot stupet.

De teologiska paradoxerna är många men geopolitiken ljuger sällan och historien tuggar vidare. Slutet är med största säkerhet inte nära. Mänskligheten har alltid oroat sig för ragnarök i en eller annan form.
Dock hade det känts bättre om USA inte haft en atomubåt vid namn ”Corpus Christi”, om Israels robotar inte hetat ”Gabriel”, om Rysslands missiler inte haft beteckningen ”Satan 2” och Iran inte döpt sina efter shiamuslimska martyrer.

Somliga gör sitt bästa för att åtminstone låta som apokalypsens axelmakter.

Niklas Ekdal har skrivit en mycket läsvärd text om hur teologi och apokalyptik (eller kanske eskatologi) blandas samman med politik och girighet i DN. Jag håller med om det mesta i textens andemening, men drar kanske en annan slutsats. Nämligen den att religionen har kidnappats av makthungriga människor. Jo, det finns kristna i USA som på allvar tror att om Jerusalem rensas etniskt så kommer Jesus att återkomma och utplåna livet på jorden, men samtidigt ta med sig just dessa kristna till himlen. Och jo, de agerar för att det ska hända. Men… det betyder inte att alla kristna tänker så. Lika lite som att det faktum att det finns ateister som tror att syftet med livet på jorden är att just dem ska bli ekonomiskt oberoende och är beredda att döda andra människor för att bli det…. behöver betyda att alla ateister tänker så.

Människan är komplex. Existensen är på de allra flesta sätt ett mysterium.

Publicerat

Skolskjutning

Skolskjutning. Är det ett ord som signalerar att vi vant oss vid något som är omöjligt att vänja sig vid? Är det ett ord som förklarar att vi förstått att samhället vi byggt för med sig konsekvenser som inte går att förhindra? Är det kanske ett ord som i all sin prakt förklarar den fallna världen?

 

Publicerat

Ge upp hoppet

Det ser ganska ofta ut som att människans ständiga strävan efter laga sin egen trasiga skapelse står i vägen för möjligheterna att vara en del av det värld som människan faktiskt inte skapat. Människan är den enda organiskt uppbyggda kolbaserade livsform som har kapacitet att utrota sig själv. Kanske gör vi det allra bäst genom att inte ge upp, genom att inte förstå att de tekniska lösningar vi skapat, den ekonomi vi hittade på och alla de kemikalier och utsläpp vi tillför natur och kretslopp inte får plats på jorden. För hur ska krigen mot oss själva kunna leda till liv? Hur ska allt mer empatiskt störda ledare kunna föra oss till mer hållbara vägar? I sin yttersta form framstår det som att människan är så fast i sina tankar på döden att döden blir en dominerande del av livet. Så kanske ligger hoppet i att ge upp hoppet. Att släppa tanken på ett liv villkorat av döden. Kanske är det ett sätt att styra i en annan riktning än just dödens.

Teologen Alexander Schmemann menar att den moderna kyrkan tenderar att förminska döden till ett psykologiskt problem (hur vi hanterar förlust) eller till ett moraliskt budskap (döden som en påminnelse att leva rätt). Detta förminskar det evangeliska mysteriet i död och uppståndelse, menar Schmemann och beklagar att kyrkan har slutat tala om döden som en andlig verklighet och en fiende som Kristus har besegrat. Det ligger något i Schmemanns kritik. Kanske för att kyrkan – i en sekulariserad samhällskontext – anpassat sig och i sitt möte med människor känner sig manad att jobba mer med tröst och förhållningssätt än att prata om det eskatologiska hoppet och Kristi seger över döden.

Jag läser just nu mängder av litteratur om döden, uppståndelsen och kyrkans förhållningssätt till dessa. Detta eftersom jag ska skriva en magisteruppsats och intresserar mig för hur Svenska kyrkans förkunnelse om död och uppståndelse förändrats över tid. Anledningen till detta är att jag anar att det som i vår tid beskrivs som att människor söker sig tillbaka till kyrkan, eller åtminstone det andliga, sker i en omvälvande och orolig tid. Klimatkrisen gör sig påmind. Krigen också. Den ensamma människan möter ständigt i sina flöden allt mörkare moln och samtidigt allt fler lösningar för att slippa se dem. Men varken resor, kläder, prylar, droger eller all digitala casinon i världen räddar människan från död, lidande och smärta. Allt vi hittar på för att slippa verkar bara gör att vi gräver oss djupare och djupare ned i en ohållbar situation. Allt mer isolerade från den värld som omger oss.

Det sades länge att människan lämnat Gud. Men, kanske är det snarast den organiserade religionen som människan lämnat, alltså kyrkan. På samma sätt som människan lämnat föreningen och kommunen. Det individualiserade livsprojektet har fragmentariserat den värld vi delar. Eller åtminstone vår syn på den världen, eller helt enkelt samhället.

Kanske är det så att kyrkans anpassning till den här samtidskulturen är det som gör att människors intresse för kyrkan ser ut som det gör. Kyrkan blev som dom andra och nu står många och vrider på sig lite ängsligt när gudstjänststatistiken sammanställs. I vår tid är det nämligen så att färre går i regelbunden gudstjänst, samtidigt som alla präster fortfarande lovar att de ska förkunna Ordet rent och klart och förvalta sakramenten. Men, människorna kommer fortfarande till kyrkan i stor utsträckning. När livet så kräver – vid dop, bröllop och begravning. Eller kanske konfirmation eller konsert. Frågan är då kanske inte lika viktig när det gäller det upplevda skavet hos kyrkan, som den borde vara i hur kyrkan förhåller sig till de tillfällen då människorna kommer till kyrkan.

Här någonstans börjar jag att ringa in mina frågeställningar för uppsatsen. Jag vill ta redan på hur folkkyrkan gestaltas i dessa möten. Närmare bestämt i begravningsgudstjänsten. Fokuserar kyrkan på döden eller på livet i uppståndelsen? Kommer kanske människor till kyrkan för att få lite hopp – även i det mörkaste? Hur tar kyrkan ansvar för att vi som kollektiv gemenskap kan förhålla oss till döden? Och hur har kyrkan gjort detta vid stora samhällskriser?

Jag vill försöka frilägga eskatologiska perspektiv på folkkyrkan genom att studera hur präster förkunnar i griftetal, predikningar och tal. För att ställa upp detta mot hur teologer som Alexander Schmemann, Gustaf Wingren och Einar Billing ser på kyrkan och det eskatologiska.

Varför? För att jag tror att vi måste prata mer om döden. Inte minst livets seger över den. Genom Jesus Kristus. Det är något att hoppas på, inte minst i den tid när vi gräver och gräver men aldrig verkar nå botten. Att ge upp hoppet om liv i det som redan är dött kan vara en god strategi. Gör kyrkan det? Gör staten det? Kommunen? Näringslivet? Jag förväntar mig inte några svar, eftersom alla är upptagna med att gräva.

Publicerat

Atomåldern – överlever vi den?

Lyssnade på en viktig och berörande sändning från OBS i P1. Om atomvåren, atomsommaren, atomhösten och atomvintern. Om vapenmånglarnas grepp och mänskligheten.

Lyssna på programmet här.

Samtidigt verkar det som att regeringen i Israel nu bestämt sig för att jämna det som ännu inte är jämnat av Gaza med marken. Vi kan inte tjäna Gud och mammon samtidigt. Det vet de flesta av oss. Därför är det – idag och alla dagar – tid att vända om. I en godare riktning.

Det är en svår måndag. Men den lilla talgoxen som just flög in i lägenheten vände om. Den vände hem. Fattade ett klokt beslut. Kanske en vägvisare.

Jag köpte en begagnad bok som jag tror är viktig. För att förstå vad som faktiskt hände i Hiroshima och Nagasaki. Masuji Ibuses ”Svart regn” som jag börjar läsa ikväll.

Publicerat

Nick Cave skriver något viktigt

 

I kontrasten mellan samtidens totala mörker och vårens totala ljus och uppståndelse är det tisdag. Min dag börjar med ett mail. Från The Red Hand Files, där Nick Cave publicerat ett nytt själavårdande svar. På en fråga om hur han kan säga ”Jag älskar er” till publiken.

”This love is true. It is not symbolic, metaphorical, or platitudinous. I see before me a group of human beings, precarious and vulnerable, granted a brief time on this earth, each filled with a shocking potential for beauty and terror, good and evil, and with the extraordinary capacity to give and receive love. At that moment, love is the appropriate response. ”

Att följa The Red Hand Files, och Nick Caves långa samtal med människor hjälper mig att fortsätta tro på att det går att ta livet på allvar. Att vara tillsammans i mörker och samtidigt öppna ögonen för ljuset. I mina ögon är Nick Cave en av samtidens stora teologer (utanför teologins erkända ramar). Jag är tacksam för honom.

Publicerat

Boktips: Om en fallen värld

Har läst två böcker som klarsynt beskriver vår fallna värld. En skapelse korrumperad av ekonomi, girighet och den där rakt igenom oförståeliga tanken på evig tillväxt i en värld som inte vuxit på många miljarder år.

Skådespelssamhället av Guy Debord är en glasklar analys och ett manifest skrivet på 1960-talet. Den är fortfarande aktuell. Eller var den kanske profetisk. Boken klar av och blottar vårt samhälles djupa dysfunktionalitet som ett skådespel. För den som vill närma sig ett perspektiv på vad begreppet ”en fallen värld” innebär så rekommenderas den här boken varmt.

Capitalism and the death drive av Byung-Chul Han är en likaledes klarsynt analys av vårt samhälle. Men den här samlingen lättlästa essäer (eller meditationer) gavs ut 2021 och är mer uppdaterade. Men Han argumenterar för att det moderna kapitalistiska samhället inte längre styrs av yttre tvång utan av ett självdestruktivitet som upplevs som frihet. Vilket leder till utbrändhet, depression och en inre destruktivitet, vilket Han relaterar till Sigmund Freuds idé om dödsdriften – alltså en omedveten önskan att återvända till ett tillstånd av icke-existens. När konsumtion och ständig produktivitet förhindrar verkligt levande. I boken knyts dessa tankar till hur digitaliseringen och algoritmerna förstärker en existens präglad av prestation och självhävdelse, vilket ytterligare förvärrar vår alienation. Han förklarar låtsaslivet.

Det är så uppenbart just nu. Att vi lever i en kultur som äter upp sig själv. För den som har svårt att förstå vad Bibelns ord om arvssynden och en fallen värld handlar om så är de här två filosofiska böckerna representationer av perspektiv på detta. Som inte är teologiska. Men som förklarar tydligt.

Publicerat

Predikan: Rik inför Gud (sjuttonde söndagen efter trefaldighet)

Rik inför Gud (sjuttonde söndagen efter trefaldighet)
S: Nicolai kyrka
22 september 2024

 

Andra Moseboken kapitel 32, vers 1-4, 30-35

När folket såg att det dröjde innan Mose kom ner från berget samlades de kring Aron och sade till honom: ”Gör oss en gud som kan gå framför oss! Vi vet inte vart den där Mose har tagit vägen, han som förde oss ut ur Egypten.” Aron svarade dem: ”Ta guldringarna ur öronen på era hustrur, era söner och era döttrar och kom hit med dem!” Då tog alla av sig guldringarna som de hade i öronen och lämnade dem till Aron. Han tog emot guldet av dem och knöt in det i en kappa. Sedan gjorde han en gjuten tjurkalv av guldet. Då ropade de: ”Detta, Israel, är din Gud, som har fört dig ut ur Egypten.” Nästa dag sade Mose till folket: ”Ni har begått en svår synd. Nu skall jag gå upp till Herren och försöka vinna försoning för er synd.” Och Mose gick tillbaka till Herren och sade: ”Detta folk har begått en svår synd, de har gjort sig en gud av guld. Om du ändå ville förlåta deras synd! Utplåna annars mitt namn ur din bok!” Herren svarade Mose: ”Den som har syndat mot mig skall jag utplåna ur min bok. Gå nu och led folket dit jag har sagt dig! Min ängel skall gå framför dig. Men den dag kommer då jag skall gå till rätta med dem för deras synd.” Så straffade Herren folket för att de hade gjort kalven, den som Aron gjorde.

Matteusevangeliet kapitel 6, vers 19-24

Samla inte skatter här på jorden, där mal och mask förstör och tjuvar bryter sig in och stjäl. Samla skatter i himlen, där varken mal eller mask förstör och inga tjuvar bryter sig in och stjäl. Ty där din skatt är, där kommer också ditt hjärta att vara. Kroppens lampa är ögat. Om ditt öga är ogrumlat får hela din kropp ljus, men om ditt öga är fördärvat blir det mörkt i hela din kropp. Om nu ljuset inom dig är mörker, hur djupt blir då inte mörkret. Ingen kan tjäna två herrar. Antingen kommer han att hata den ene och älska den andre eller att hålla fast vid den ene och inte bry sig om den andre. Ni kan inte tjäna både Gud och mammon.

Predikan

Känn ingen oro. Känn ingen ängslan.
Den som har Gud kan ingenting sakna.

Orden från Psalm 773 dröjer sig kvar under valven och folket som följer Moses kämpar på. Men de skäller och gnäller och tvivlar också. När de följer Moses på vägen hem – från förtryck till befrielse. Hela vägen till berget som Moses går upp på för att ta emot lagen och alla ingående instruktioner i fyrtio dagar och fyrtio nätter.

Men där tappar folket tålamodet och gjuter guldkalven.
Trots att Gud går med dem.

Men… varför smälter folket sina smycken och gjuter guldkalven? Kanske för att de blir rädda. Men varför i hela världen låter Aron (Moses bror, prästen, som vet så mycket) varför låter han folket få sin vilja igenom när han borde veta bättre? Kanske för att han också blir rädd när Moses gått upp på berget och inte längre finns där och förklarar vad Gud vill.

I fyrtio dagar och fyrtio nätter är han borta och i flera av de dagarna och nätterna har det blixtrat och mullrat och Gud har låtit sin närvaro kännas i marken som skakar under folkets fötter.

Det skulle vara lätt att läsa texten och döma folket för deras brist på tro och tillit. Kanske också oss, får våra brister? Men vi är alla människor och vi blir alla rädda ibland.

Jag har varit dömande. Alldeles för länge. Men Jesus vände upp och ned på mig, skakade om mig och fick mig att se klarare. Då såg jag att rädslan och ensamheten också genomsyrar vår gemenskap. För mitt i allt det fina vi delar så finns det saker som gör oss rädda. Saker vi ofta har hittat på själva. Som räntor, krig och tillväxtstrategier. Eller andra guldkalvar.

Men, ingen av oss föds rädd. Nej, vi föds alla som små sårbara barn som behöver mat, värme och omsorg. I Guds Skapelse får vi det som vi behöver – mat, vatten och värme. Och Guds goda Ande verkar genom oss människor för att vi ska visa varandra omsorg och älska varandra som Gud älskar oss. Jorden har resurser för oss alla och människor är i grunden goda, som skapade medskapare. Allt är som det ska bli.

Men…om vi får lära oss att inte tro på detta faktum. Eller sviks av människor vi behöver och får lära oss att klara oss själva. Då kan det väckas svåra saker i oss. En sån sak är begäret.

Kanske uppstår begäret när vi lär oss att låta rädsla och misstro styra oss istället för att låta oss ledas av kärlek och tro? För innerst inne i oss bor fortfarande de sårbara barnen och vi blir rädda ibland. Precis som Moses folk där i öknen. När marken skakar under våra fötter.

Människor skapade för länge sedan MARKNADEN som ett medel för att nå ett mål. För att komma hem. Där byttes, såldes och köptes olika saker mellan människor. Från början saker som behövdes. Mat, virke och sådant. Men något hände och marknaden svällde med begären efter mer. Marknaden bredde ut sig mer än någon invasiv art någonsin kan… och till sist blev den där marknaden själva målet och människor blev liksom medlet. Så nu verkar våra ledare tro att alla människor måste vara lagom rädda och oroliga hela tiden… så att marknaden och vårt samhälle inte kollapsar. Vi närmast uppmanas att köpa saker som kan bedöva vår verkliga längtan hem. Saker som kan stilla påhittade begär, och väcka nya. Våra ledare verkar känna sig tvingade att prioritera siffror högre än verkligt liv i begärets budgetar. Men hur ska vi balansera påhittade siffror med högst verkliga och levande människor, djur, träd och hav?

Kanske är det just där som också vi är beredda att ge våra smycken till Aron och be honom att gjuta oss en ny gud? Samtidigt som Skapelsen ställer en fråga till oss allt oftare och allt högre, genom stigande temperaturer och förra veckan i fruktansvärda skyfall i länder nära vårt land. Skapelsen frågar:

Människa, utveckling som inte leder till befrielse utan binder er alla som lever nu OCH era barn och barnbarn i skulder som aldrig går att lösa – är det verkligen bra utveckling för er?

Gud vill befria oss och har öppnat vägar hem för alla människor. Jesus visar vägarna. Anden manar oss att våga vandra tillsammans. Men det är vi – du och jag och alla andra – som måste välja väg. Vi kan inte köpa oss fria, och det vet Gud. Så Gud blir människa i Jesus och kommer till oss. Han går upp på berget igen och förklarar så många viktiga saker i Bergspredikan, som dagens evangelietext kommer ifrån. Marken skakar igen när Jesus vänder upp och ned på allt vi skapat… så att Guds skapelse ska synas klarare också i oss. Han vill dra oss bort från guldkalvens bländade ljus, så att vi ser Guds ljus.

Han har kommit för att rädda, inte för att döma. Var inte rädd, säger Jesus. Allt du behöver ska du få. Jag går med dig, hela vägen hem. Men du behöver lyssna på mig. Lyssna nu. Han ger oss bönen om det dagliga brödet. För Jesus vet vad vi behöver och vill att vi ska veta det också. Och därför säger han: Håll din blick klar och släpp in mitt ljus så att det kan skina i dig. Samla inte skatter på jorden. Samla skatter i himlen. För där din skatt är kommer ditt hjärta att vara. Hemma.

Han vill göra oss rika på ett sätt som ingen ekonomi skapad av rädsla någonsin kan. Ni kan inte tjäna både Gud och mammon, säger Jesus och vill leda också oss från förtryck till befrielse. Han som bjuder in oss att dela brödet och vinet och friden. Och under valven i kyrkan dröjer sig orden kvar:

Känn ingen oro, känn ingen ängslan.
Gud, din Gud bär allt. Allt som är som det ska bli.

Publicerat

Den fria viljan

Den som ständigt hävdar sin fria vilja…

…sin rätt…
…sina behov…
…sin frihet…
…sin längtan…
…sin lust…
…sina begär…

….får kanske göra sig beredd på att leva…

…i sin ensamhet.

Publicerat

Har vi givit upp?

Vaknar på stort hotell på Norra Bantorget. Vid frukosten är jag omgiven av människor i business-uniform. De pratar om kurvor och kronor och områden och säljmål. Läser i lokaltidningen att gårdagens stora samling av utvecklingsmänniskor och företagare ramades in av vapenindustrin. En av kvällstidningarna (som vi kallade dem när jag var liten) slår upp stort att Svenska kyrkan måste ställa om till krigstider, vilket innebär att det måste finnas en beredskap för att kunna begrava väldigt många människor under väldigt svåra förhållanden.

Har vi givit upp? Måste vi gå hela varvet och ned i avgrunden som ett världskrig kommer att innebära? Det har inte ens gått 100 år sedan andra världskrigets utbrott. Jag förstår inte. Eller jo, jag förstår. Som kollektiv kultur har vi tappat målet, tron på det goda. Därför är vi fullt upptagna i någon slags diabolisk mindfullness där business as usual fortsätter trots att förutsättningarna är helt förändrade.

Vill vi ha fred och rättvisa och hållbarhet? Då får vi det. Vi vill ha krig, död och lidande? Då får vi det. I det ena fallet behöver vi anstränga oss, i det andra behöver vi bara fortsätta som vi gör. Själv fortsätter jag vägen som öppnade sig för mig. Oavsett framtid så kommer jag nog att vara till större nytta om jag fortsätter på den.

Publicerat

Versa est in luctum

Versa est in luctum.
My harp is tuned for sorrow.

Morgonens nyhetsflöde. Kapprustningen fortsätter. Vi är på väg. Vintern kommer. Så länge som vi förnekar det så kommer vi inte att kunna byta kurs. Det är ganska fruktansvärt att se det hända. Självmedicineringen gör att vår kultur är helt fast i sig själv och inte ser vilken väg vi slagit in på.

Jag fortsätter att studera. Ju mer jag läser, desto klarare blir det. En annan väg är möjlig, men den kräver tro. Vi måste tro på något. Något vi kan enas kring och sträva mot. Något större.

Musikstycket är skrivet av skrivet av Alonso Lobo på 1500-talet. Texten kan översättas ungefär såhär:

Min harpa är stämd i moll, för sorg
Min flöjt är de gråtandes röst
Ta hand om oss, Gud
Våra dagar är inget

Människor har känt existentiell oro i alla tider. Länge kunde människor hantera denna oro.