Publicerat

Predikan: Rik inför Gud (sjuttonde söndagen efter trefaldighet)

Rik inför Gud (sjuttonde söndagen efter trefaldighet)
S: Nicolai kyrka
22 september 2024

 

Andra Moseboken kapitel 32, vers 1-4, 30-35

När folket såg att det dröjde innan Mose kom ner från berget samlades de kring Aron och sade till honom: ”Gör oss en gud som kan gå framför oss! Vi vet inte vart den där Mose har tagit vägen, han som förde oss ut ur Egypten.” Aron svarade dem: ”Ta guldringarna ur öronen på era hustrur, era söner och era döttrar och kom hit med dem!” Då tog alla av sig guldringarna som de hade i öronen och lämnade dem till Aron. Han tog emot guldet av dem och knöt in det i en kappa. Sedan gjorde han en gjuten tjurkalv av guldet. Då ropade de: ”Detta, Israel, är din Gud, som har fört dig ut ur Egypten.” Nästa dag sade Mose till folket: ”Ni har begått en svår synd. Nu skall jag gå upp till Herren och försöka vinna försoning för er synd.” Och Mose gick tillbaka till Herren och sade: ”Detta folk har begått en svår synd, de har gjort sig en gud av guld. Om du ändå ville förlåta deras synd! Utplåna annars mitt namn ur din bok!” Herren svarade Mose: ”Den som har syndat mot mig skall jag utplåna ur min bok. Gå nu och led folket dit jag har sagt dig! Min ängel skall gå framför dig. Men den dag kommer då jag skall gå till rätta med dem för deras synd.” Så straffade Herren folket för att de hade gjort kalven, den som Aron gjorde.

Matteusevangeliet kapitel 6, vers 19-24

Samla inte skatter här på jorden, där mal och mask förstör och tjuvar bryter sig in och stjäl. Samla skatter i himlen, där varken mal eller mask förstör och inga tjuvar bryter sig in och stjäl. Ty där din skatt är, där kommer också ditt hjärta att vara. Kroppens lampa är ögat. Om ditt öga är ogrumlat får hela din kropp ljus, men om ditt öga är fördärvat blir det mörkt i hela din kropp. Om nu ljuset inom dig är mörker, hur djupt blir då inte mörkret. Ingen kan tjäna två herrar. Antingen kommer han att hata den ene och älska den andre eller att hålla fast vid den ene och inte bry sig om den andre. Ni kan inte tjäna både Gud och mammon.

Predikan

Känn ingen oro. Känn ingen ängslan.
Den som har Gud kan ingenting sakna.

Orden från Psalm 773 dröjer sig kvar under valven och folket som följer Moses kämpar på. Men de skäller och gnäller och tvivlar också. När de följer Moses på vägen hem – från förtryck till befrielse. Hela vägen till berget som Moses går upp på för att ta emot lagen och alla ingående instruktioner i fyrtio dagar och fyrtio nätter.

Men där tappar folket tålamodet och gjuter guldkalven.
Trots att Gud går med dem.

Men… varför smälter folket sina smycken och gjuter guldkalven? Kanske för att de blir rädda. Men varför i hela världen låter Aron (Moses bror, prästen, som vet så mycket) varför låter han folket få sin vilja igenom när han borde veta bättre? Kanske för att han också blir rädd när Moses gått upp på berget och inte längre finns där och förklarar vad Gud vill.

I fyrtio dagar och fyrtio nätter är han borta och i flera av de dagarna och nätterna har det blixtrat och mullrat och Gud har låtit sin närvaro kännas i marken som skakar under folkets fötter.

Det skulle vara lätt att läsa texten och döma folket för deras brist på tro och tillit. Kanske också oss, får våra brister? Men vi är alla människor och vi blir alla rädda ibland.

Jag har varit dömande. Alldeles för länge. Men Jesus vände upp och ned på mig, skakade om mig och fick mig att se klarare. Då såg jag att rädslan och ensamheten också genomsyrar vår gemenskap. För mitt i allt det fina vi delar så finns det saker som gör oss rädda. Saker vi ofta har hittat på själva. Som räntor, krig och tillväxtstrategier. Eller andra guldkalvar.

Men, ingen av oss föds rädd. Nej, vi föds alla som små sårbara barn som behöver mat, värme och omsorg. I Guds Skapelse får vi det som vi behöver – mat, vatten och värme. Och Guds goda Ande verkar genom oss människor för att vi ska visa varandra omsorg och älska varandra som Gud älskar oss. Jorden har resurser för oss alla och människor är i grunden goda, som skapade medskapare. Allt är som det ska bli.

Men…om vi får lära oss att inte tro på detta faktum. Eller sviks av människor vi behöver och får lära oss att klara oss själva. Då kan det väckas svåra saker i oss. En sån sak är begäret.

Kanske uppstår begäret när vi lär oss att låta rädsla och misstro styra oss istället för att låta oss ledas av kärlek och tro? För innerst inne i oss bor fortfarande de sårbara barnen och vi blir rädda ibland. Precis som Moses folk där i öknen. När marken skakar under våra fötter.

Människor skapade för länge sedan MARKNADEN som ett medel för att nå ett mål. För att komma hem. Där byttes, såldes och köptes olika saker mellan människor. Från början saker som behövdes. Mat, virke och sådant. Men något hände och marknaden svällde med begären efter mer. Marknaden bredde ut sig mer än någon invasiv art någonsin kan… och till sist blev den där marknaden själva målet och människor blev liksom medlet. Så nu verkar våra ledare tro att alla människor måste vara lagom rädda och oroliga hela tiden… så att marknaden och vårt samhälle inte kollapsar. Vi närmast uppmanas att köpa saker som kan bedöva vår verkliga längtan hem. Saker som kan stilla påhittade begär, och väcka nya. Våra ledare verkar känna sig tvingade att prioritera siffror högre än verkligt liv i begärets budgetar. Men hur ska vi balansera påhittade siffror med högst verkliga och levande människor, djur, träd och hav?

Kanske är det just där som också vi är beredda att ge våra smycken till Aron och be honom att gjuta oss en ny gud? Samtidigt som Skapelsen ställer en fråga till oss allt oftare och allt högre, genom stigande temperaturer och förra veckan i fruktansvärda skyfall i länder nära vårt land. Skapelsen frågar:

Människa, utveckling som inte leder till befrielse utan binder er alla som lever nu OCH era barn och barnbarn i skulder som aldrig går att lösa – är det verkligen bra utveckling för er?

Gud vill befria oss och har öppnat vägar hem för alla människor. Jesus visar vägarna. Anden manar oss att våga vandra tillsammans. Men det är vi – du och jag och alla andra – som måste välja väg. Vi kan inte köpa oss fria, och det vet Gud. Så Gud blir människa i Jesus och kommer till oss. Han går upp på berget igen och förklarar så många viktiga saker i Bergspredikan, som dagens evangelietext kommer ifrån. Marken skakar igen när Jesus vänder upp och ned på allt vi skapat… så att Guds skapelse ska synas klarare också i oss. Han vill dra oss bort från guldkalvens bländade ljus, så att vi ser Guds ljus.

Han har kommit för att rädda, inte för att döma. Var inte rädd, säger Jesus. Allt du behöver ska du få. Jag går med dig, hela vägen hem. Men du behöver lyssna på mig. Lyssna nu. Han ger oss bönen om det dagliga brödet. För Jesus vet vad vi behöver och vill att vi ska veta det också. Och därför säger han: Håll din blick klar och släpp in mitt ljus så att det kan skina i dig. Samla inte skatter på jorden. Samla skatter i himlen. För där din skatt är kommer ditt hjärta att vara. Hemma.

Han vill göra oss rika på ett sätt som ingen ekonomi skapad av rädsla någonsin kan. Ni kan inte tjäna både Gud och mammon, säger Jesus och vill leda också oss från förtryck till befrielse. Han som bjuder in oss att dela brödet och vinet och friden. Och under valven i kyrkan dröjer sig orden kvar:

Känn ingen oro, känn ingen ängslan.
Gud, din Gud bär allt. Allt som är som det ska bli.

Publicerat

Den fria viljan

Den som ständigt hävdar sin fria vilja…

…sin rätt…
…sina behov…
…sin frihet…
…sin längtan…
…sin lust…
…sina begär…

….får kanske göra sig beredd på att leva…

…i sin ensamhet.

Publicerat

Har vi givit upp?

Vaknar på stort hotell på Norra Bantorget. Vid frukosten är jag omgiven av människor i business-uniform. De pratar om kurvor och kronor och områden och säljmål. Läser i lokaltidningen att gårdagens stora samling av utvecklingsmänniskor och företagare ramades in av vapenindustrin. En av kvällstidningarna (som vi kallade dem när jag var liten) slår upp stort att Svenska kyrkan måste ställa om till krigstider, vilket innebär att det måste finnas en beredskap för att kunna begrava väldigt många människor under väldigt svåra förhållanden.

Har vi givit upp? Måste vi gå hela varvet och ned i avgrunden som ett världskrig kommer att innebära? Det har inte ens gått 100 år sedan andra världskrigets utbrott. Jag förstår inte. Eller jo, jag förstår. Som kollektiv kultur har vi tappat målet, tron på det goda. Därför är vi fullt upptagna i någon slags diabolisk mindfullness där business as usual fortsätter trots att förutsättningarna är helt förändrade.

Vill vi ha fred och rättvisa och hållbarhet? Då får vi det. Vi vill ha krig, död och lidande? Då får vi det. I det ena fallet behöver vi anstränga oss, i det andra behöver vi bara fortsätta som vi gör. Själv fortsätter jag vägen som öppnade sig för mig. Oavsett framtid så kommer jag nog att vara till större nytta om jag fortsätter på den.

Publicerat

Versa est in luctum

Versa est in luctum.
My harp is tuned for sorrow.

Morgonens nyhetsflöde. Kapprustningen fortsätter. Vi är på väg. Vintern kommer. Så länge som vi förnekar det så kommer vi inte att kunna byta kurs. Det är ganska fruktansvärt att se det hända. Självmedicineringen gör att vår kultur är helt fast i sig själv och inte ser vilken väg vi slagit in på.

Jag fortsätter att studera. Ju mer jag läser, desto klarare blir det. En annan väg är möjlig, men den kräver tro. Vi måste tro på något. Något vi kan enas kring och sträva mot. Något större.

Musikstycket är skrivet av skrivet av Alonso Lobo på 1500-talet. Texten kan översättas ungefär såhär:

Min harpa är stämd i moll, för sorg
Min flöjt är de gråtandes röst
Ta hand om oss, Gud
Våra dagar är inget

Människor har känt existentiell oro i alla tider. Länge kunde människor hantera denna oro.

 

Publicerat

Ledmotivet till typ allt

Jag skrev en kommentar i en Facebook-tråd. Något föll på plats inom mig.

”And in the naked light, I saw
Ten thousand people, maybe more
People talking without speaking
People hearing without listening
People writing songs that voices never shared
And no one dared
Disturb the sound of silence”

Jag tror att människor som knyter an till andra människor och annat liv (djur och natur) kommer att vilja lära sig mer om hur ALLT hänger ihop och fungerar. Troligen också förstå att MENING kommer ur känslan av sammanhang. Just för att ALLT hänger ihop. Känslan av sammanhang stärks när vi gör goda saker med och för varandra (människor, djur och natur).

Det kan leda människor till ett sökande efter kunskap och erfarenhet. Ett sökande som skapar olika värden.

Om vi inte knyter an finns det en uppsjö av olika saker som kan prägla våra liv istället. Jag tycker mig se något i vår samtidskultur som kan liknas vid kollektiv självmedicinering och felsökning. Skuldbeläggande och skammande. Ett enormt fragmentariserat brus i en post-modern kultur där kampen om någon oklar seger präglad av gränslös tillväxtekonomiskt tänkande får oss att se på andra levande varelser som objekt snarare än subjekt. Vi har reducerat livet till en råvara. Vi har alla reducerats till råvaror.

Det leder oss till ett helt annat sökande efter kunskap, erfarenhet och syndabockar. Ett sökande som skapar ekonomiska värden men har ödesdigra konsekvenser.

Hur tycker jag att vi ska lösa detta? Ingen aning, men det saknas inte teologi, filosofi och andra tankegångar i idéhistorien som funderat kring detta i olika tider. Det finns mycket visdom att ta del av, och mycket visdom att utveckla.

”Fools said I, You do not know
Silence like a cancer grows
Hear my words that I might teach you
Take my arms that I might reach you”
But my words, like silent raindrops fell
And echoed in the wells of silence”

När anknytningen mellan mig och Existensen bryts då förlorar jag också anknytningen till den (mystiska) etik och moral som förenar oss. Och ja, det är ju en stor del av teologin (kanske även filosofin). Existensen är grunden till ALLT och när vi lämnar den (upphöjer oss över den) då förlorar vi också ALLT. Ungefär så tror jag att jag känner/tänker.

Kanske är det just detta som människor i så många kulturer och civilisationer före oss känt, tänkt och legat sömnlösa för… det som vi i kristen tradition kallar för syndafallet?

Livet bedrog oss. Vi gjorde misstag. Reflekterar och responderar. Om och om igen. Hittills har mänskligheten kommit tillbaka trots att civilisationer gått under. Frågan är hur länge vi kan göra samma misstag (om än i olika former historiskt)? De där misstagen som handlar om egoism och girighet. Vår teknik blir farligare och farligare. Våra begär kanske inte blir starkare, men sätten vi tillfredsställer dem på får allt värre konsekvenser.

”Vi måste överleva. Vi måste se till att vi överlever. Så länge vi ser till (att vi gör) det så har vi en potential att fylla jorden med något annat än våld.”
Så säger Björn Wiman häromdagen i ett samtal i Människor och tro.

När vi avmystifierade världen och universum så förlorade vi något. När vi mystifierade det med algoritmer vi inte kan förstå så förlorade vi ännu mer. Förut hade du ett värde som levande varelse. Nu har du ett annat. Eller inget. Det beror på vem du är.

And the people bowed and prayed
To the neon god they made
And the sign flashed out its warning
In the words that it was forming
Then the sign said: The words on the prophets are written on the subway walls
In tenement halls
And whispered in the sound of silence

 

Publicerat

Förnekelse eller försoning

Förnekelse. Mänskligt och lätt att hamna i. Inte minst i tider när stora saker vi inte själva kan påverka faktiskt förändrar våra liv. Som krig. Som klimatförändringar. Och dessa bådas långtgående konsekvenser, i det korta perspektivet stigande priser på livsviktiga saker vi vant oss vid är billiga, som energi, vatten och mat. I det långa perspektivet brist på samma saker, energi, vatten och mat. Troligen också begränsningar av våra möjligheter att tillgodose våra fysiska behov av tillexempel värme, vatten och mat. Lidandet som blir en konsekvens av bristerna.

Om vi förnekar framtiden och försöker vinna val på att låtsas om att framtiden inte kommer, då kommer det där lidandet bli svårt att dela. Det kommer nog rent av bli våldsamt och leda till ännu mer lidande.

Försoning. Kräver något av oss. Något aktivt. Inte helt lätt, men öppnar en annan väg. Om vi försonas med att framtiden kommer och att den har med sig svåra utmaningar… då har vi en chans att anpassa oss, förbereda oss och till och med sluta göra saker som försvårar för oss.

Det är lätt att fastna i detaljer. Det är lätt att dras med i förnekelse. För mig börjar det klarna allt mer. Det spelar kanske inte någon avgörande roll hur det går i valet. Valet mellan förnekelse och försoning är större än politiken. Men det kanske kan vägleda den inre valkompassen där du ställer dig frågorna istället för att söka snuttifierade svar på dem i den förenklade valkompassen som erbjuds.

Alla mot alla, eller alla med alla?

Varken naturen, krigshetsarna eller ekonomin kommer ha svaret. Varken naturen, krigshetsarna eller ekonomin kommer att bry sig jättemycket om vår förnekelse. De goda åren är över. Vi levde länge i förnekelse och snart kommer det inte att hjälpa längre. Kanske är det lika bra att försonas med det?

Publicerat

Fred eller död

Så länge som vi lever i en civilisation eller kultur som bygger strukturellt och indirekt våld genom att diskriminera olika människor och förvägra dem deras mänskliga rättigheter så kommer vi att leva i ett samhälle präglat av negativ (påtvingad) fred där staten utövar sitt våldsmonopol.

Om vi ska uppnå positiv fred, då måste vi sluta med det strukturella våldet. Då måste vi sluta dela upp människor i vi och dom. Åtminstone på det där diskriminerande sättet. Vi kan inte se människor som ekonomiska tillgångar eller ekonomiska belastningar.

Det gäller oss i Sverige också. Apropå hårdare tag. Hårdare tag kommer nämligen bara att leda till ännu hårdare tag. Våld föder våld. Just nu tycker väldigt många att detta våld är viktigare än att försöka bemöta klimatkrisen. Det där kommer att kunna bli vår arts död.

Istället för att välja mellan vi eller dom borde vi överväga att välja mellan fred och död.

Bilden kommer från ett Instagram-konto som drivs av ett vapentillverkande företag. Företaget hade tillverkat vapnet som användes för att mörda 19 små skolbarn i Texas igår. 

Publicerat

Måndag 16 maj 2022

  • Världens största företag (med mest pengar i värde) är återigen Aramco. Den saudiska statens oljebolag. 1500 miljarder första kvartalet. Det är vinsten för de tio största oljebolagen i världen för samma period.
  • Vapentillverkande företags aktiekurser rusar uppåt. Populära investeringar.
  • Vi tjänar pengar på vår egen undergång.
  • Människor som är ledsna efter NATO-beslutet kallas för Putin-kramare. Att vara för fred är idag tydligen att vara för våldsam kapitalistisk imperialism.

Det är väldigt svårt att känna lust, glädje och inspiration den här måndagen. Solen skiner, himlen är blå, fåglarna kvittrar. Jag ska om en stund gå in i ett projektmöte. Känner tydligt att det jag jobbar med och för inte är meningsfullt längre. Det är så tydligt att vi inte kommer att ställa om. Vi gasar rakt mot stupkanten. Det finns inget jag kan göra för att förändra detta. Det jag kan göra är att förbereda mig på att finnas med i sammanhang där vi försöker lindra allt lidande om vägen fram till stupkanten kommer att innebära, när människor förstår vad som väntar. När maten inte längre finns som vi är vana. När energi inte alltid finns. När torkan, regnet, stormarna, bränderna och allt det där som kommer visar sig ha riktigt påtagliga konsekvenser även för oss. När bubblan spricker.

Fram till dess festar vi som att inget hänt. Den som inte är med på festen är tungsint. Eller älskar Putin. För där är vi nu.

Publicerat

Människovärdet

Tittar på fruktansvärda bilder från Ukraina. Igen. Mördade människor. Barn. Män med vapen och narkotika i blodet. Läser kommentarer från arga män. Alltid dessa arga män. Lyssnar på Guterres. Igen. Som fortsätter att försöker få någon att lyssna på IPCC. Förgäves.

Har vi devalverat människovärdet till noll nu? Inget verkar spela någon roll längre. Hoppet finns inte. Först dödade vi Gud, sedan hoppet. Nu finns det bara det sista kvar på festen. Vi är i Kaliyuga, kaosets tidevarv, säger hinduismen. Jag förstår det som tänker att vi lever i den yttersta tiden.

Var kommer barnen in? Mina barn, dina och alla andra. När ska vi börja göra något för dem?

Publicerat

1984 och 2024

I George Orwells roman 1984 finns tre totalitära stater: Oceanien, Eurasien och Östasien. Berättelsen  utspelar sig i en tänkt framtid där världen gått igenom ännu ett världskrig och som därför behärskas totalt av konkurrerande totalitära stater. 1984 publicerades 1949.

Om två år, alltså 2024, är det ganska sannolikt att en republikansk kandidat vinner presidentvalet i USA. Ganska mycket talar då för att Orwells berättelse, med fond av andra världskriget är närmare realisering än någonsin. 40 år försent, men ändå.

1984: Krig är fred. Frihet är slaveri. Okunnighet är styrka. Storebror ser dig. 2024: Trump. Putin. Xi Jinping.

Vi är på väg in i en ny världsordning. Som mest av allt kommer att bli väldigt ny för oss som levt våra liv i en liberal, demokratisk, tillväxtekonomi i en välfärdsstat. Eftersom vi inte längre efterfrågar den utan tror på totalitära snabba lösningar på stora existentiella utmaningar. Hårdare tag har vi efterfrågat. Hårdare tag kommer vi att få. Troligen från en ledare och en stat som har stor vana av just det.

Om vi inte tänker om och gör något klokare. Som kanske också funkar bättre för att möta klimatkrisens konsekvenser. Eftersom väktare, propaganda och vapen inte lär förändra naturlagarna.