Publicerat

Fritt fall inne i magen

Det här är Jen och Christoffer. Fina vänner. Begåvade. Han har skrivit texter som jag har tatuerat in på kroppen. Ord som känns hämtade från mitt innersta. Här är en sång till. Som jag förstår först nu.

”I’ve never been close to dying
Never really been alive
I’ve never been in the dark
I’ve never been in the light

I’ve never been anything
I ever thought I would
But I did everything
I ever thought I could

And I let it grow
Then I let it fall
I had to let it go
When I lost it all
I lost it all for you
Only you”

Det är fritt fall inne i magen.

Publicerat

Musik och tårar

Sitter i butiken. Haft öppet en timme. Ingen har kommit in. Förbereder måndagens föreläsning om pitch för musikproducenter. Kommer av någon anledning tillbaka till det där fina projektet som mitt stora barn är en del. Till just en låt Någon och jag delat känslor i. Fina minnen av något som varit bra. Ändå sorgligt att lyssna på. Texten får ny mening och mina ögon blir blöta från insidan och svämmar över.

Fint. Musik och tårar. Känslorna finns kvar. Spår av liv.

Publicerat

Samtal pågår

En skäggig man kommer in i butiken jag driver just nu tillsammans med Någon. Han har med sig ett litet barn. Går runt och tittar, frågar och köper ett par feministvantar. Vi fastnar i ett samtal. Han är doktor i statsvetenskap. Inriktad på rasism och politisk extremism. Vi diskuterar hållbarhet, samhällsutveckling, bildning och mjuka upplysningsfrågor. Samtalet är väldigt fint och vi kommer överens om att fortsätta det nån gång.

När han ska gå presenterar han sig. Och det visar sig att han dessutom är hjärnan bakom ett av de bästa svenska banden genom tiderna som har gjort den här låten – en av världens allra bästa någonsin.

Storartat fredagsmöte. När jag någon timme senare står i den långa insläppskön till Systembolaget. Då får jag ett skönt mailsvar från en av den svenska förvaltningshistoriens och välfärdssamhällets allra klokaste människor. En idol och förebild. Som jag ska träffa nästa vecka i ett samtal som spelas in för teve.

Skönt avslut på en ganska turbulent vecka. Nu går jag iväg och hänger hos en ängel. En unik människa jag är tacksam över kallar mig sin vän.

Publicerat

Liten

Vaknar och känner mig liten. Sista dagen i Malmö för den här gången. Norrut igen för att möta allt som finns där. Allt som måste göras. Saknar nån slags närhet. En känsla av att höra samman. Gör klart presentation för morgondagens två timmar i Zoom om relationer som viktigaste kommunikationskanal i ett konstnärligt entreprenörskap. Följer uppdateringar från glaciärkollapsen i Himalaya. Ute är det grått och kallt.

Saknar mening idag. Är långt från allt och alla.

Publicerat

Årstider

På St Paul Mellersta Kyrkogård finns en minneslund. Här är Thure Thörns konstverk Årstiderna central. En vacker spegling av människans liv. Eller hur det kan se ut för några. Tvåsamheten är en viktig del i verket. Och åldrandet. Hur kan vi hitta någon att bli gammal med? Någon att lita på? Någon att längta hem till?

Det är något som verkar vara svårt. Passion, lust, fart, energi, omväxling, power och sånt var kanske viktigare tidigare i livet. I en samtid där ingen någonsin verkar växa upp och rota sig så känns det lite avigt att vara jag. Att liksom stå utanför den där kampen och tävlingen som hela tiden pågår.

Jag vill vara tillsammans. I tillit. Bli gammal i lugn.

 

Publicerat

Fastlåst förhoppning

Låsen. Människor har låst fast något vid sundet. Kanske kärlek? Nej den går inte att låsa fast. Kanske förhoppningar? Kanske längtan och förväntan? Jag vet inte. Jag vill också låsa fast något. Eller kanske låsa upp. Det är lite oklart. Kommer tillbaka till havet varje dag. Här är det liksom fritt. Det finns plats. Och havet bryr sig inte. Det bara är där. Med skepp som sakta rör sig som hägringar. Med svanar som rör sig som nån slags sagovarelser med en värdighet människan aldrig kan nå.

Tänker på framtiden. Slutar att tänka på framtiden. Försöker stanna upp i det klara och kalla. I det öppna.

Jobbar på. Har möten. Gör rätt för mig. Sen går jag tillbaka till havet. Eller springer längs det och in i parkerna. Tiden går. Inget händer. Det kanske är bra. Men det är också väldigt tyst. Nån slags prövning. Tillit eller inte. Saknar Vilda. Tittar på träd. Försöker hitta rötter.

Publicerat

Barn som flyttar hemifrån, eller saker som verkligen inte blev som jag tänkte att de skulle bli

Städar ur ett rum. Nu har lilla barnet flyttat ut. Eller rättare sagt hem till mamma på heltid. Ett jäkla sår. En reva mellan mig och allt. En kamp jag inte vann. Inte mot barnet, men mot omständigheterna. Jag är fortfarande ursinnigt ledsen för det.

Flickorna som kallar mig pappa försvann. De liksom rann mellan mina fingrar de här åren när allt förändrades. Eller när jag förändrade allt. Stora barnet flyttade hemifrån när det var som allra sårigast och kriget pågick för fullt. Lilla barnet nu, efter en lång tid av försök.

Jag tror att vi är överens. Hon, jag, hennes mamma. Men det gör ändå ont. För att vara överens är nog mer en grej för huvudet än för hjärtat. De sista åren innan uppbrottet var Captain America en idol. Nu när jag städar ur hennes rum ligger han omkullvält bakom andra saker på skrivbordet. Tiden går, och det är som det ska.

Men, jag önskar att jag kunnat vara lite mer som kaptenen. Då hade jag kanske inte städat ur rummet nu. Eller åtminstone kunnat acceptera det i magen/hjärtat nu. Inte bara i huvudet.

Jag har inte något barn hemma längre. Som kallar mig pappa. Om ett halvår fyller jag femtio.

Publicerat

Samma plats, eller?

Sommarens sista dag. Imorgon börjar lilla barnet gymnaiset. För mig sätter jobbet igång på allvar. Det är som det är. Sommaren blev som den blev. Allt är som det ska.

Samma plats? Ja och nej.