Idag var det barnens födelsedag. Vi har sjungigt, delat ut födelsedagspresenter och haft det mysigt. Jag är nu pappa till en fyraåring och en tolvåring. Världens finaste flickor. Den enda med Lilla sjöjungfrun som idol, den andra har just köpt sin första Cheap Monday.
Det är världsklass med födelsedagen den har gemensamt. Synd bara att den blev så kort. Från och med nu tänker jag alltid vara ledig den här dagen. Hur fasen har jag kunnat ta tolv år på mig att förstå det? Mina barns födelsedag är ju den enda helgdagen värd namnet. Det finns inget viktigare i mitt liv än barnen.
Deras födelsedag är banne mig inte nån vardag.
Sköna söndag
Hanna spelar slutspel i Mojen Cup. Min pappa och Marie är på väg över för en blixtvisit. Barnkalas för Ella mellan två och fyra. Livet i hundraåttio.
Gripande läsning
Igår kväll läste jag en bok. För första gången på länge. Fängslades av de mörka känslorna i Anders Paulruds ”Fjärilen i min hjärna”. Han skriver lite lösryckt om sina känslor inför den alltför snabbt kommande döden, som drivs framåt av de fem tumörerna i hans lungor.
Jag greps av boken och läste ut den på två timmar. Beskrivningar av känslor på det här nakna och omskakande sättet är fantastiska. Därför rekommenderar jag boken, samtidigt som jag slår ett slag för ”Ro utan åror” av Ulla-Carin Lindquist och ”Sväva mellan liv och död: en läkares daganteckningar” av Carl-Magnus Stolt.
Det skrivs för lite om döden.
Ella har lämnat nappen bakom sig
Familjen åker på hedersuppdrag till kungliga Djurgården och Skansen den här söndagen. Det är Ella som ska lämna sina nappar till kattungarna. De ligger i en plastpåse som hon håller hårt på vägen dit. Väl framme kliver hon kavat fram till önskebrunnen som är fylld av nappar och tömmer sin påse utan att blinka. För att fira tittar vi på djuren, åker karusell och äter glass. Nu ska det vara slut med nappen. För Ella fyller snart fyra och är en stor tjej.
En rosa prinsessa
Ella har fått en riktigt prinsessklänning. Självklart skulle hon ha den till dagis idag och ingen jacka fick vara i vägen. Hon har blivit den rosa i vår familj och jag tror att det förgyller vår tillvaro en aning.
Tre hjärtan 2.0
Det börjar bli dags för kompletteringen av mina tre hjärtan på höger underarm. Så här ser arbetstanken ut just nu. Samma tre hjärtan, men lite mindre abstrakta. Vänster underarm den här gången.
Blås upp mig och stick hål på mig
Bäst just nu: Emil Jensens finfina mjukispop i Så får du mig ändå. En otroligt skön låt som lovar gott inför Emils kommande album som kommer börja säljas under sommarens turné där Emil turnerar med Lars Winnerbäck.
Det finns stunder då livet som musikrecensent är ljuvliga. Vissa förhandsexemplar kan göra min dag.
En kväll vid Djurgårdsbrunn
Har jobbat intensivt efter fotograferingen eftersom jag har problem med minneskort och mina kameror. Plötsligt får jag ett påminnande SMS om att jag ju ska vara vid Djurgårdsbrunn för att träffa ett gäng vänner från förr. Min kompis Fredrik ska gifta sig och det vankades picknick. Kommer dit två timmar försent men hinner sitta ned en stund och prata med några sköna snubbar jag träffar alldeles för sällan.
Väl hemma visar det sig att alla bilder är räddade och överförda till Macen. Pust och skönt. Men, jag måste stressa till kameraverkstaden och få alla mina älsklingar åtgärdade.
Hon vill inte
Ella är världens finaste barn. Men just nu oerhört tålamodskrävande. Här står hon i regnet mellan brevlådan och huset och vill inte. Vill inte vara hemma. Vill inte vara ute. Vill inte ha sniglar på gräsmattan. Vi kan väl kalla det trotsålder. Den gör henne till ett ynkligt, gnälligt monster som inte vill något.
Jag älskar henne.
De bästa är de som drabbas värst
Just nu klappar mitt hjärta ett par slag extra i minuten av medkänsla för min svärfar och hans syskon. De har förlorat en syster på ett sätt som är så omskakande att jag inte ens kan försöka förstå vad de går igenom. Några fantastiska människor med otroligt stora hjärtan och varma sinnen som gjort stora intryck på mig när det gäller min fåfänga jakt på att förstå vad det här livet går ut på egentligen genomgår just nu något riktigt hemskt. Liksom Camilla, hennes systrar och kusiner.
Jag sitter i den yttre cirkeln av det som händer och försöker förstå. Det går inte så bra.
Men, jag är full av kärlek och respekt för de här fantastiska människorna. Därför slår mitt hjärta extraslag nu. Kanske är det ett tafatt försök att förmedla lite extra energi till de som behöver det. Troligen mest en fånig tanke i min hjärna. De bästa drabbas alltid av de värsta motgångarna i livet.