Läser på dn.se om att forskare har identifierat kopplingen mellan otrohet och genen 334 hos sorkar, och därmed kommit närmare förklaringen om varför vissa typer av hanar och män notoriskt inte kan binda sig till en partner.
Tydligen är det gentypen 334 som är avslöjande. Minst lika avslöjande som ett välfyllt övertidskonto eller läppstift på kragen. Hanar med den genen har svårare att ta upp hormonet Vasopressin som gör bäraren mer lugn, harmonisk och trogen.
Då känner jag att min kropp är full av Vasopressin. Och att jag saknar gen 334. Eller så är det så att jag är en av de lyckliga få som träffat mitt livs riktiga kärlek. Mina magfjärilar lever fortfarande. De kanske inte tokfladdrar som för femton år sen, men de äri högsta grad aktiva.
Samtidigt gör jag inga avsteg från min övertygelse att livslånga förhållanden är avvikande. Rimligen ligger det varken i mannens eller kvinnans intresse som biologisk varelse att binda sig till en partner. Vårt samhälle har tidigare talat om att det är normen. Helt emot all rimlig logik, eftersom människan, som alla andra djur, har den överordnade bioloigiska driften att lämna ifrån sig så mycket och så stark avkomma som möjligt.
Men i mitt fall leder Vasopressinet över gen 334 med 28-0 efter första halvlek. Och det är dagens sätt för mig att tala om för hela världen att jag älskar Camilla.
Ella är en plåga
Jag älskar Ella, tro inget annat, men just nu är hon något av en plåga. Mitt inne i en trotsperiod från helvetet. Det kräver enorma mängder energi av mig för att jag inte ska svara på hennes skrikrepliker med samma. Två sekunder efter att hon förstått att jag säger nej öppnar hon tårkanalerna och de gällaste delarna av stämbanden.
Sen ropar hon efter mamma.
Det är ett friskhetstecken förstås. Den egna viljan är alltid bra. Men, jag börjar få skavsår på trumhinnorna och rynkor under ögonen.
Kärlek har många sidor. Till och med den villkorslösa varianten.
Kärleken dör baklänges
SVT hade den goda smaken att visa Francois Ozons 5×2 (Kärleken tur och retur) ikväll. Otroligt bra film om kärlekens liv och död. Handlingen utspelade sig baklänges och började med skilsmässan för att sluta med förälskelsen. Vackert. Ozon är en av de absolut bästa regissörerna.
Lyckliga jag
Lyckliga jag. Har fått besök av en prinsessa och en fé. Först har de i ett trollslag förvandlat Ellas rum till en leksakskaos. Sen har de ätit varsin glassbåt. Nu gör de det en prinsessa och en fé måste göra: tittar på Askungen.
Prinsessan har tagit tronen.
Fén är lite rädd om vingarna och har satt sig på soffkanten.
IKEA bygger Hanna
Hanna ska flytta hemifrån. Eller iallafall upp på vinden. Därför inhandlades idag efter idogt planerande möblemang på IKEA. Sen åkte vi hem och skruvade. Det gick bra, men det är så rackarns varmt där uppe att jag nu, några timmar senare, är svettig som fasen och luktar gubbstrutt.
Men, Hanna är glad och lycklig över sin nya crib. Hon lär blogga om den själv.
Tingeling sprider glädje
Ella och jag köper en present till Vilma som har kalas imorgon. Ella charmar till sig en Tingeling-dräkt som hon vill ha på kalaset. Sen åker vi till Camillas jobb eftersom Ella saknar sin mamma när hon är på jobbet. Varenda människa vi möter ser ut att bli lite gladare när de ser Ellas älvliknande uppenbarelse.
Skön fredagsgrej.
Kikis Expressbud: Bästa filmen
Ikväll såg Ella, Camilla och jag Hayao Miyazakis animerade film Kikis Expressbud. Helt magisk film. Den bästa animerade film jag sett sedan jag såg samma regissörs Min granne Totoro. Se den. Med barn eller utan. Den gjorde mig varm.
Fina lilla Lo
Doften, känslan och närvaron av en ny och alldeles fantastisk människa. Det finns hopp för människan. Varje ny som föds är en ny chans. Jag tror att den här flickan, precis som mina egna, kommer göra världen lite bättre.
När hjärnan inte funkar
Alltså… jag har hört att det är dåligt att blogga i onyktert tillstånd. Men, nu råkar jag vara lite för pigg efter några glas vin för mycket och då släpper alla hämningar. Således är det dags för några sanningar:
1. Släkten jag är ingift i är helt makalös. På ett bra sätt.
2. Det är synd att vi träffar de i släkten som bor i södra Sverige så sällan.
3. Tommy är en av de skönaste. Jag tror vi kan prata musik över några glas vin hur länge som helst. Vi snackar blues, stoner och sjuttiotalshårdrock. Borde nog spela Wolfmother för honom.
4. Torrt vitt vin funkar.
Samtidigt skriker hela min kropp efter att få se den senaste bebisen. Vill hem till default city och de södra förorterna. Men det löser sig. Har några dagar till i stillhet att njuta av först.
Om ett par veckor – apropå ingenting – ska Di Leva konsertera vid den plats jag fotograferade på igår. Det kommer bli magiskt. Jag skulle vilja vara här då.
Hurra för Aila!
För ungefär sjutton år sedan tog jag emot den här kvinnan på Örebro central. Hon skulle hälsa på Camilla och mig. Vi hade just flyttat ihop i en tvåa på Köpmangatan i Örebro. Utan att tveka en sekund kom hon ut ifrån väntsalen och gav mig en rejäl kram. Inget fånigt handslag, ingen uppsyning från topp till tå. Bara en stor bamsekram.
Det var första gången vi träffades och sen den dagen har jag mer eller mindre älskat Aila. Camillas mamma. En helskön profil som har en hel massa egenskaper jag också hoppas få. Klok och kärleksfull som ingen annan.
Idag fyller hon år. Jämnt. Det firas med barn och barnbarn. Ofantligt trevligt och avspänt, precis som jubilaren. Inga tal, inga telegram. Men jag kan inte låta bli att skriva en födelsedagsblogg.
Hurra för Aila! Världens bästa mormor. Och svärmor.