Jag är snart trettioåtta år. Kreativ, lojal och tämligen kompetent. Engagerad och empatisk. Jag känner mig just nu mer otillräcklig än någonsin. På jobbet räcker jag inte till. Hur jag än försöker kommer jag aldrig ikapp min egna mål. Hemma känner jag att mina barn knappast har någon större glädje av mig, annat än som försörjare. Min livskamrat och fjäril-i-magen-orsakare Camilla får knappast alls längre uppleva några uppskattande ord eller kärleksfulla infall.
Jag har aldrig ifrågasatt mig själv och mitt liv hårdare än nu. Det är dåligt.
En fullmatad helg i hundraåttio
Avslutade arbetsveckan med en glad akututrycking till Stockholmsmässan på sena fredageftermiddagen. Där tog Huddinges gymnasieskolor storslam när Stockholms bästa Unga Företagare utsågs. Sen hem för att skriva en text om detta och behandla bilder. Sömn följde och när klockan ringde på lördagmorgonen gjorde vi oss i ordning för att resa hem till Närke. Där väntade ett dygn hemma hos min storebror tillsammans med alla bröder och båda våra föräldrar, plus sambos, hustrur och barn. En fantastisk trevlig samling med många skratt och mycket kärlek. Jag tycker verkligen om oss alla.
Efter en kort natt var det dags att styra bilen hem igen. Genom ett insnöat och dåligt snöröjt Mälardalen slirade vi oss fram och kom hem precis lagom till dess att det var dags för mig att klä på mig jobbet igen, den här gången som matchsponsor när Huddinges elitserielag i innebandy spelade sista seriematchen på hemmaplan. Hanna och jag utsåg matchens bästa spelare i bägge lag. Huddinge förlorade matchen, mot Rönnby från Västerås, men har fortfarande goda chanser att nå slutspelet.
Väl hemma gjorde Camilla och jag ett ryck med snöskottning av blöt och tung nysnö. Det har säkert kommit tjugo centimeter idag, och fortfarande vräker snön ned. Sportlovet börjar imorgon, men varken Camilla eller jag brukar kunna ta ledigt den här veckan, så snön känns mest onödig.
Nu väntar en ny fullspäckad vecka, men jag känner mer hopp än på länge. Jag tror det håller på att ljusna på flera fronter.
Drabba mig
Jag har tagit fram en gammal CD ur en pappkasse. Mässa för ambivalenta av Tommie Sewón. Det är en skiva full av skönt lågmälda poplåtar uppbyggda kring en mässa. Här finns lovsånger, tvivelsånger och ganska mycket kärlek. För mig som inte har något direkt relation till det gudomliga utan snarast söker på avstånd efter någon slags mening i det stora oändliga fungerar den här skivan som balsam. Tommie Sewón dikterar inga villkor eller försöker sälja på mig något. Han bara delar med sig av värme och medmänsklighet och det är något jag verkligen behöver just nu.
Bäst just nu är en sprudlande låt som heter Drabba mig. Här lyckas han sätta ord på den frälsning jag är ute efter:
Jag är rädd för ett liv som nöts bort bland detaljerna,
att jag ska blanda ihop ansvar med attiraljerna
de nya krav som följer med det man äger och har
Drabba mig, gör vin av mitt vatten här
Drabba mig, blås på glöden nog finns den där
Bortom allt mitt förnuft, det jag vet
Bortom tankar om andlighet
Som tröst ur det vemodigt blå
Drabba mig, fort innan jag ångrar mig!
Drabba mig, ljuset förblindar och skrämmer mig
Bortom jakt, ambitioner och kamp
Bortom hets, positioner och kramp
Som en fisketur med pappa när fjärden låg där blank
Som första kyssen i vår trappa, min arm i hennes svank
Som tröst ur det vemodigt blå
Kan du drabba mig så?
Tommie är en lysande textförfattare och skriver sköna låtar. Jag är glad att jag upptäckt honom och hans musik. Den får mig att må bättre.
Kärlek enligt dagisbarnen
En fika blev en middag
Min mamma ringde mitt på dagen och undrade om vi ville komma över och smaka på nybakat. Det ville vi och det slutade inte bättre än att vi blev kvar på middag också. Gott och skönt.
Karmapolisen hälsar på
Jag känner mig glad idag. Har haft kontakt med människor jag bryr mig om och konstaterar att karmapolisen hälsar på hos två av dem. Den ene har kämpat hårt ett par år med knapp ekonomi och får äntligen betalt i att nya möjligheter öppnar sig i form av jobberbjudanden och annat. Den andre har levt länge med familj och två små barn i en lite för liten lägenhet och kämpat på med arbetet och eget företagande. Nu har de sålt sin lägenhet och fått massa pengar i vinst att investera i en större lägenhet.
När sånt här händer personer som verkligen kämpat och förtjänat det har karmapolisen gjort sitt jobb. Då blir jag glad och känner mig en liten aning piggare. Snälla människor som sätter in godhet på karmakontot får betalt.
Nu ljusnar det
Det ljusnar igen. Inspirationen börjar komma tillbaka. Har tagit mig igenom några riktiga surdegar och känner att det mentala taket blir högre igen. Här är några riktigt bra anledningar.
Den trasiga moppen är bytt mot en ny. Full satsning framåt på utsläppsfritt åkande. Dock inte på isiga och smala stuvstavägar som idag… fick dessutom finfint förtroende för E-max igen efter de trista turerna med förra moppen. Tjohoo!
iShoot – ett extremt underhållande och beroendeframkallande spel till iPhone/iPod. En uppdaterad version av simpla Scorched Earth som jag och mina bröder satt hemma på mammas PC i Örebro och spelade järnet för femton år sedan. Hjärnavkoppling bättre än Tetris. Mamma lär också gilla det.
Jag har varit med mina kollegor på salsa. En timmas snabbkurs och sen middag. Det svängde och var sjukt mycket roligare än jag kunnat drömma om. Jag är ju trots allt den svartklädde killen som står i baren och kedjeröker samtidigt som jag pratar realpolitik eller konspirationsteorier.
Och så musiken. Nya finfina skivor med Springsteen, Laleh, Antony & The Johnsons, John Frusciante. Jag njuter av att bara lyssna och inte recensera. Blir varm i hela kroppen när jag hör att Springsteen kommer till Stockholm i sommar. Två kvällar på Stadion. Trots att jag inte har råd med biljetter den här gången känns det som att det kan bli finfina kvällar på i allén på Valhallavägen.
Men bäst av allt, nu är det klart att Perssons Pack släpper sin nya skiva Öster om Heden 18 februari. Det gör mig nästan exalterad. Kan bara bli skitbra. Ingen skriver så osentimentala men ändå berörande texter som Sverige än Per Persson. Och ingen spelar dragspel om Magnus Lind.
Nu känner jag mig piggare och kan börja prata med mig själv igen.
Ella om bröllop
Om ett halvår ska vi på bröllop i Norrbotten. Jag frågar Ella vad man gör på ett bröllop:
– Pussas, dansar och äter tårta, svarar hon.
En riktig vän
Det går att vara fyra år och ha en riktig vän. I morse när jag lämnade Ella på dagis var det spännande. För första gången på tre veckor skulle hon äntligen träffa sin kompis Vilma. När vi kom fram hängde Vilmas kläder på kroken. Ella såg spänt förväntanstfull, men lite blyg, ut. Vågade inte gå in. Så jag gick in, letade rätt på Vilma och sa ”Tjena!”. Vilma tittade upp på mig, sprack upp i ett jätteleende och rusade förbi mig och letade rätt på Ella.
Sen ställde sig tjejerna näsa mot näsa och tittade djupt i varandras ögon. Stod stilla så i ett par sekunder. Och som på en given signal omfamnade de varandra samtidigt, hårt och innerligt. Sen bara stod de så. I tio sekunder, tjugo…. och då var jag tvungen att gå ut eftersom mina ögon började tåras.
Det var det finaste jag sett sedan Hannas kompis Laura gjorde en liknande grej när Hanna kom tillbaka till förskolan efter att ha legat på sjukhus i två veckor när hon fick sin diabetesdiagnos.
Jag blir alldeles varm i kroppen bara av att skriva om det. Och skickar ut en riktig stenhård kram till dig som känner att du vill ha en. Lite grann som Meat Loaf i Fight Club. Men utan ironi.
Lillasyster!
Ella har gjort en lillasyster. Nu ligger hon på kudden bredvid Ella.