Vi kom hit fyra timmar försenade. Ändå tas vi emot personligen, mitt i natten. Sover underbart skönt i vårt vita rum med fasta sköna sängar. Vaknar av ljuset när molnen skingras och solen bryter igenom. Lyckas nästan äta frukost ute i den varma sensommarmorgonen innan en rejäl skur tvingar in oss. Men, Rosas personal bjuder på en frukost som smakar lika bra inomhus. Ljuvligt på alla sätt. Två nätter och två morgnar hos Micael, Johan och deras personal har varit den bästa förutsättningen för att kunna njuta av Visby i lugn och ro. Helt utan måsten och krav. Deras tre rum i ett hus från 1200-talet är ett litet personligt paradis.
Rosas Pensionat. Hit kommer vi tillbaka. Om vi får.
Pratar med barnen
Vi snackar med barnen på Skype. De har det bra hos Magnus och Sara. Ella är trött men vill inte sova. Ungefär som vanligt. Hanna ska kolla klart på Twillight. Ungefär som vanligt.
Visby 5 september
Varm och skönt. Soligt. Hav, gränder, dofter. Rosas Pensionat håller högsta klass. Stoppa tiden ett tag.
På ön
Vi är här. Ja jäklar, vi är här!
Om en man
Jag har en kollega. Som jag inte arbetar jättemycket tillsammans med, men som jag inte kan låta bli att berätta om. Den här mannen är ett par år äldre än mig. Snygg som en gud. Musikalisk som få. Och med bra sångröst. Dansar som en tävlingsdansare. Dyker. Erfaren och kompetent. Arbetar med frågor som förutom stort kunnande kräver stenhårt engagemang. Tvåbarnsfar. Mer vet jag inte. Men, varje gång jag pratar med den här mannen är det som att prata med världens klokaste. Han ödmjuk men tuff. Inte ett ord saknar mening. Behöver inte prata för att märkas. Svarar alltid ärligt. En man som ser verkar se något gott i allt och alla. Som inte verkar låta livet passera på grund av rädsla. En fruktansvärt sympatisk person som tar för sig och bjuder tillbaka.
Dessutom har han vansinnigt bra musiksmak. Och tålamod.
Jag har ganska få manliga förebilder. Men den här mannen är definitivt en av dem.
Tillåtet
I staden där jag bor är det fullt av olika förbudsmärken. Vart jag än vänder blicken finns det någon skylt som talar om vad jag inte får göra. Så har vi byggt vårt samhälle. Komplext och utan tillit till människors goda vilja. Tippning är förbjuden. Överträdelse beivras. Endast med tillstånd.
Jag tycker det där är lite trist. Jag skulle vilja se fler skyltar som talar om vad jag får göra. Så jag knåpade ihop en egen.
Flyktbeteende
Just nu återkommer jag hela tiden till den här låten. Den säger liksom allt. För stunden.
Hjärter Dam, om skräpet hinner ikapp dig
Och drömmen flyr och vardagen gror
Om du letar efter tråden
Eller bara saknar en bror
Om du har halsen full med månader av slit
Ta din packning över gränsen och kom hit
Kärlek, hur fan gör man?
Jag gör min sedvanliga ledighetsritual. Går igenom nyhetswebbar, forum och bloggar på förmiddagen. Inget nytt. Men, mitt i allt tramsande, intetsägande, oroliga och konserverande hittar jag en artikel som skapar en känsla. En intervju med Bob Hansson i SvD som en del av deras serier om manliga bekännelser. För mig som alltid varit lite hemligt förtjust i Bob och hans uttryck leder artikeln mig vidare till bloggen Kärlek, hur fan gör man? – som hänger ihop med boken med samma titel. Skriven av Bob Hansson.
Efter att ha läst den en stund lägger jag den på min länklista. Nu måste jag ta moppen till bokhandeln och köpa boken.
KLATJOFS! – världens bästa
Ella har en ny favoritskiva. En CD med några episoder från Beppes Godnattstund. Jag tycker det är toppen. Beppe är en av de allra bästa berättarna. Och Busans KLATJOFS! är ett av världens bästa uttryck.
Smaka på det: KLATJOFS!
Fagerängsvägen 41: 13.50
Vi har vaknat efter att ha gått till sängs vid fem-tiden. Efter ungefär hundratjugo mil och sjutton timmar var det skönt att få ligga ned. Tog emot två ganska bleka och trötta tjejer på Arlanda. Den ena med öroninflammation i bägge öron, den andra med något skräp i magen. Den tredje var inte heller så tuff efter att ha suttit och sovit ett par timmar.
Nu landar vi. Och samlar ihop oss. Det är skönt att vara tillsammans igen.