Okej, mer eller mindre tramsiga krönikörer har ägnat december åt att sammanfatta olika delar av årtiondet som gått. Här är min sammanfattning:
Jag flyttade till Stockholm. Blev pappa för andra gången. Brände ut mig rejält två gånger. Förstörde min sköldkörtel. Rakade av mig håret. Blev pappa till två barn med diabetes. Gick i terapi. Träffade en hel del inspirerande människor. Gick upp massa kilo. Fick en stärkt tro på människan men en försvagad tilltro till mänskligheten. Gick ned nästan alla kilo jag gick upp (under årtiondets sista kvartal). Lät håret växa ut igen.
Tiotalet är välkommet.
Overkligt
Det är en overkligt vacker vinterdag i södra Stockholm. Jag sitter hemma och jobbar eftersom Ella är hostig idag. Hon låter som en hund och jag skriver protokoll, gör ett julkort och svarar på offerter. Saker börja lösa ut sig. De senaste veckornas tokstress är över. Jag är ikapp. Ett bra samtal med min fantastiska chef fick mig att förstå att jag faktiskt bidrar med bra saker även om jag själv inte förstår/tycker/ser det alla gånger. En jobbig period med omorganisation på jobbet är över och den tråkiga känslan av att jag kommer förlora några fantastiska människor i min vardag går nu över i att jag ser fram emot att möta dem på andra sätt framöver.
Jag känner mig overkligt närvarande idag. Här och nu är mixen bra. Överallt där jag rör mig finns fantastiska, kreativa och kunniga människor. Och nästa år kommer jag vidga cirklarna när jag går ned i lönearbetstid till 75 procent för att en vecka varje månad utveckla mitt eget företagande som fotograf hos fantastiska Jenny och Birgitta, två av Sveriges allra skönaste designers i en lokal vid Hägersten/Telefonplan.
Så nu känns det bra att ta med Ella ut i den krispiga kylan för att hämta paket från Tyskland, äta lunch, köpa gokaffe på världens bästa Mi Piace, hämta upp färg till våra golvlister och bländas av den fulländade decembersolen.
Två änglar landade i köket
Vi sitter hela familjen i köket och bakar pepparkakor. Plötsligt ringer det på dörren. Hanna går och öppnar och plötsligt står grannbarnen S och S i köket. Hon som lucia. Han som tomte. Sen sjunger de luciasånger med så klara och fina röster att det kändes som att två änglar landade i köket. Vackert är bara förnamnet och det känns som en hel kanal av värme flöt ned till oss från grannhuset uppe i backen.
Jag tror det är sånt julen handlar om.
Julstämning 3
Julstämning 2
Julstämning 1
Kära tomten
Jag har egentligen inte någon önskan i år. Har allt jag behöver för att överleva och lite till. Men… om jag fick önska mig en liten bonusgrej för egen skull så skulle det vara en session med Aniela på FlashFighters i Aspudden. Det är nämligen så att jag vill ha bilden nedan i en lätt redigerad version på min vänstra underarm.
En liten förklaring för nytillkomna läsare
Noterar i min bloggstatistik att det plötsligt börjar komma trafik till min blogg ifrån Tankesmedjan Feminix. Går igenom den ganska förvirrade bloggen och letar efter var jag finns omnämnd. Det visar sig att jag ligger under en blogglista med rubriken ”Snällare o mysigare”. Det hade kunnat vara hedrande. Om det nu inte vore för att just den här tankesmedjan är synnerligen förvirrad och xenofobisk. Så här beskriver innehavaren bloggen hos Bloggportalen:
”Varning för islamiseringen. Invandringen begränsas till kvotflyktingar. Värna svenska traditioner och svensk kultur. Värna familjen. Riktiga straff för brottslingar.”
Där har jag inte någon större lust att vara snäll och mysig utan att ha förklarat lite hur jag ser på saker och ting.
Eftersom jag själv aldrig skrivit någon definition av vad jag tycker är viktigast, lånar jag de här raderna från nätverket Ingen människa är illegal:
Jorden tillhör alla. Alla människor har rätt att röra sig fritt och bosätta sig var som helst i världen. Enligt principen “av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov” har vi rätt att med omsorg och respekt ta del av jordens och samhällets resurser på lika villkor. Nätverket Ingen människa är illegal erkänner inga nationsgränser annat än som politiska konstruktioner som vi saknar både moralisk skyldighet och intresse av att acceptera och upprätthålla. En människa som är född på en plats har inte större rätt till den än någon annan.
Jag skriver under på varenda ord. Jag tror på mångfald. Olikheter gör oss bättre. Möten gör oss klokare. Jag är livrädd för alla de människor i mitt land som vill att Sverigedemokraternas politik ska bli verklighet. Människor som vill stänga gränser och kasta Sverige tillbaka till en tid när vi plockade sten på åkrarna, åt rutten mat och inte tyade längre.
I landet där jag bor är avstånden enorma. En blindtarm i norra Europa där det är längre mellan människorna än mellan städerna. Där det är kallt och mörk ute halva året, men där det blir kallare och mörkare inifrån allt oftare. Där allt fler människor drivs av bitterhet, rädsla och misstänksamhet istället för glädje, mod och tillit.
Jag är gärna snäll och mysig i den här världen. Vi behöver snälla och mysiga människor. Men, jag vill kramas med många människor. Mörka, ljusa, tjocka, smala, gamla, unga, troende muslimer, kristna, buddhister, ateister… Jag vill att Sverige ska befolkas av fler. Att vår grunda genpool ska fördjupas. Att mina barn och barnbarn får leva i en smartare och mer öppen värld än jag har fått göra.
För övrigt är en av mina bästa vänner, Trettioplus, för övrigt en av de klokaste och snällaste och språkligt mest begåvade människor som går på den här jorden, också uppmärksammad hos Tankesmedjan Feminix. Under rubriken ”Svenskfientliga eller naiva”. Trettioplus är minst lika snäll och mysig som jag. Och jag är nog minst lika ”Svenskfientlig eller naiv”.
Så om du känner dig besviken när du läser vad jag skriver vet du varför. Om du blir glad, blir jag också glad.
Tar ett andetag i december
November slutade i kaos, panik och stress. December har börjat med något högre luft och försutsättningarna för att andas blev bättre. Ella har börjat äta och dricka igen och har fått tillbaka sin energi. Det gör mig gladare och mer stabil. Tillsammans ska vi snart ta en tur till mitt jobb för att jag måste göra klart ett litet korrektur. Men, vi har redan hunnit ta emot hantverkarkillarna som ska rädda vårt vardagsrum och pratat med dagis om julledigheten. Och jag ska fixa en bild och svara på några frågor till en blogg som uppmärksammar 365bilder.se.
Men, det bästa av det bästa. Jag har sovit en hel natt.
Om jag bara kunde…
Om jag bara kunde… så skulle jag se till att Ella började äta igen och återhämtade sig snabbare. Så skulle jag se till att hon som jag ser varje dag på jobbet inte hade blivit påkörd av en bil förra veckan. Så skulle jag se till att hon som jag inte ser så ofta men som jag tycker så jäkla mycket om och som lades under kirurgens kniv idag blir bra direkt efter. Så skulle jag se till att kollegorna jag var med och avtackade idag inte försvann från min vardag.
Men, jag kan inte. Så jag känner mig som ett litet barn som bara vill lägga sig på golvet och sparka, slå och skrika.