Du som tycker det räcker nu, med mångfalden, jämställdheten och bögeriet. Som inte riktigt vill vara med. Du som har dragit din gräns – hit men inte längre. Det är okej. Jag förstår att det inte är lätt alla gånger att vara en rädd liten människa. Är det själv ganska ofta. Det krävs trots allt en del mod att våga upptäcka sina egna fördomar. Eller att våga erkänna att man inte kan och vet allt. Den som inte har lust att lära sig mer om världen och andra människor har det inte lätt. Jag menar, världen förändras så snabbt. Plötsligt ska alla människor vara lika mycket värda på riktigt, inte bara i ord. Det är inte lätt för alla att hantera.
Du behöver inte.
Men, räkna inte med att jag tänker stanna och hålla dig sällskap där du står och muttrar något om att det var bättre förr. När män var män och kvinnor var kvinnor, chokladbollar kallades negerbollar och bögar låstes in. När det var okej med blyad bensin och hastigheten var fri. När barn fortfarande var uppfostrade och sopor slängdes i sjön. På den tiden när städer byggde parkeringsplatser istället för mötesplatser. När vi fortfarande fick röka på kontoret och kärringar skulle hållas kort. Det räcker nu. Jag har nämligen inte tid att lyssna på ditt rädda och okunniga trams längre. Istället följer jag med den stora majoritet av modiga, öppna och nyfikna människor som rör sig framåt och uppåt. Som vill vara med och bygga en bättre värld där vi tar hänsyn till varandra. Där respekt för ordet olika är grunden och där framtidens lösningar på dagens problem faktiskt tar hänsyn till jordens resurser inte är oändliga.
För här drar jag min gräns. Jag har inte tid längre. Du får gärna stanna kvar. Jag respekterar ditt beslut att inte följa med. Men jag tänker fortsätta framåt. Tack för den här tiden. Hej då.
Ni där framme, vänta på mig!
Några rader om att vara pappa till Hanna arton år
Jag har nog aldrig varit lyckligare än den där söndagen i juni 1996. 16 juni. När hon föddes, min dotter Hanna. Jag har nog aldrig varit räddare en de där två dagarna senare när en trött AT-läkare sade att hon hade hål i hjärtat och att jag skulle ta henne till ultraljud.
Det är lite så det har varit sedan dess. Lycka och rädsla, hand i hand. Det där hålet läkte och nu när Hanna fyller arton är det dags för mig att skriva ned talet jag inte får tillfälle att hålla. Eller inte vågar. Jag är en skrivande människa.
Är det en klyscha det där om att livet inte blir det samma i det ögonblick en man blir pappa? Nej. Från det där ögonblicket på förlossningen i Örebro fick mitt liv mening på djupet. Och ja, jag har varit beredd och kommer alltid göra allt jag kan för att hjälpa till, stötta, lyfta upp, krama, stärka… eller bara älska. För det där med att älska någon förbehållslöst, utan krav och utan något syfte har jag lärt mig under de arton år jag fått kalla mig Hannas pappa.
Det betyder inte alltid att jag gjort saker som hon gillat. Jag har ryckt upp henne med rötterna. Två gånger. Från den underbara miljön hos Ingegerd i Nasta till ett stökigare Myrängen. Från vännerna, innebandyn och pulsen i Huddinge till helvetes-Örebro och fucking-OP-skolan. Någonstans djupt inne mig känner jag att jag gjorde rätt. För min egen skull, och för hennes. Livet är inte logiskt.
Man måste dö några gånger innan man kan leva, som en sångare sjöng en gång.
Det har funnits stunder jag varit livrädd. I kulverten på dåvarande RSÖ på väg till det där ultraljudet. Helt ensam. Ditt barn har hål i hjärtat, vi måste undersöka det. Mitt uppdrag var enkelt, rulla henne i den där transparenta plastbädden till ultraljudsundersökningen. Stark som en björn, manlig som en superhjälte? Nej, snarare livrädd som en liten ensam ankunge bärandes på det sköraste som går att tänka sig. Åtta år senare och de där sekunderna när Camilla ringer mig och panikgråter och hulkar fram något iltransport till akuten och diabetes och jag hör samma panikgråt från Hanna, som sitter bredvid i bilen. Minuterna i taxin från Näringsdepartementets lokaler på Jakobsgatan till Huddinge sjukhus. En liten vardagsepisod när hon cyklade iväg på sin trehjuling från vårt lilla radhus på Ronnebygatan hela vägen ned till Parkhallen utan att vi visste var hon var under några minuter som kändes som en evighet.
Men, det var aldrig värre, eller gjorde aldrig mer ont när hon vägrade prata med mig. De där dygnen efter att vi berättade att vi skulle flytta tillbaka till Örebro. Minnet gör att jag gråter. När jag gjorde mitt barn så ont att hon vägrade prata med mig. När jag trodde att hon skulle hata mig för alltid.
Värdelöst. På riktigt.
De här känslorna. Det handlar om den där kärleken. Paniken jag får av att känna att mitt barn inte vill ha mig. Kanske den mest egoistiska känslan av alla? Jag vet inte. Men hon är det viktigaste jag har. En av de två finaste saker jag gjort, eller fått uppleva (den andra kommer jag skriva en annan text om, 16 juni 2022). Tacksamheten jag känner för att det blev vi. Att Camilla och jag fick bli Hannas mamma och pappa. Jag kan inte beskriva den tillräckligt.
Jag har sett henne lära sig gå på en gräsmatta på Närkesslätten. Missade stunden hon lärde sig cykla på en gräsmatta i Bodträsk by, men var med efteråt på gatorna i Stuvsta. Jag har spelat mig igenom Halo tillsammans med henne. Vi har skrattat rått när vi fäller varandra i PES eller FIFA. Hon krossar mig på några sekunder i COD. När hon ramlade och slog sig bad jag henne att ställa sig upp och komma till mig för att få tröst. Vi har spelat gitarr tillsammans. Piano. Vi delade fotbollslag i flera år. Jag har tagit tusentals bilder av henne och hennes kompisar i Stuvsta IF F96 och Huddinge Hockey Innebandy F96. Vi har varit på turné och kollat Springsteen i Oslo och nu senast Håkan Hellström i Göteborg. Hon har lärt mig upptäcka ny musik och nya filmer och jag har försökt betala tillbaka med mina favoriter. Från den där dagen hon satt på mina axlar och öste för fullt när Nicke och Mojje spelade i Vasaparken. Sedan de där sköna showerna med discosoulsvänget tillsammans med Ola & Gorillan.
Du får inte stoppa köttbullar i näsan, Marcus.
Det är så härligt att bara tänka på detta. Jag hoppas och tror att det här kommer att fortsätta. Är jag redo att släppa taget och låta henne flytta och bygga sitt eget liv? För några år sedan hade jag skrikit högt i panik, NEJ! Men något har hänt. Jag har blivit klokare och tryggare. Sanningen är att jag aldrig haft något tag att släppa. Hanna är sin egen. Från dag ett har hon gått sin egen väg. Den är inte rak. Nej, den har svängt hit och dit och det har varit ganska mycket uppför. Diabetes, tandreglering från helvetet, polyper, halsmandlar och allt det andra. Vi har vunnit matcher och förlorat. Jag har sett henne på scener och blivit stoltare än ordet räcker till för. Vi har rest. Både i tanke och handling.
Men nu är hon sin egen. Vuxen. I höst kommer hon att rösta för andra gången. Vi har börjat prata om de stora frågorna. Om idéerna och tron. Om alla människors lika värde och det faktum att det är olikheterna som är intressanta. De samtalen är fantastiska i all sin enkelhet. När vi kommer fram till att vi inte vet. Och att det finns mycket att upptäcka. Hon gör mig mer öppen och ödmjuk. Att jag får vara med och prata om detta med henne är oerhört stort. Mitt i det lilla, liksom.
Jag vet inte vilken del jag har i Hanna. Det jag vet är att jag aldrig kommer släppa taget om känslan av att jag är beredd att alltid stå där jag behövs. Framför, bakom eller bredvid. Jag kommer att kramas, hålla handen och jag kommer att gråta. Floder i glädje och sorg. Som de där två smärtsamma bilturerna mellan villan i Stensängen och jourveterinären vid Roslagstull. När den döende hamstern Puma skulle få hjälp. När jag sätter på en spellista med lugna låtar för att det ska vara behagligt ljud i högtalarna i denna jobbiga stund. När jag själv börjar gråta och försöker dölja det, istället för att vara den där urpappan jag tror att hon behöver. Jag tror ingen av oss kan lyssna på Band of Horses ”The Funeral” utan att minnas den här stunden. Jag trodde jag hjälpte. Men kanske skulle det varit tyst.
Jag kommer att finnas där så länge jag lever. Nära eller på avstånd. Men, jag kommer aldrig att bli den där stabile Stålmannen. Jag får finnas där som mig själv. Ofta orolig och rädd. Ibland knasig. Alltid stolt. Eftersom jag älskar mitt barn. Mitt stora fina barn.
Om jag hade hållit det här talet hade jag avslutat så här:
Hanna!
Du är en viktig människa. För alla som möter dig och låter sig beröras. Vi är några som är beroende av dig. Din mamma, din lillasyster, din pappa. Dina mor- och farföräldrar, kusiner och andra släktingar. Dina vänner. Det har aldrig handlat om att ha flest. Men de du har är bäst. Och det är rättvist. Livet fungerar så att det en människa ger får hon också tillbaka.
Du kommer nog att fortsätta leva ett liv där du får tillbaka. För du är en alldeles unik och fantastisk människa. En generös klippa att lita på. Ett ljus. Jag är stolt och tacksam över att det blev jag som fick kalla mig Hannas pappa. Och det kommer jag alltid göra. För det finns inget finare jag kan kalla mig.
Men nu håller jag inte det här talet. Istället är det en text. Så jag slutar med att citera en gemensam inspirationskälla, Håkan Hellström. Han har skrivit några rader som jag känner blir en bra avslutning. De avslutade hans fantastiska konsert på Ullevi för en vecka sedan. Och jag älskar den här texten. Jag förstår att det inte kan vara glasklart för någon annan, men för mig sammanfattar den vad jag känner för att vara pappa. Tack Hanna för att det blev jag.
Jag vaknade en morgon, från en dröm jag hade
Jag drömde att jag kunde sjunga, men det kan jag inte
Jag gick ut en kväll, för att känna lukten av våren
För jag trodde att jag kunde känna igen, men det kan jag inte
Universum är ett monster, men det har skonat dig och mig
Och jag gör vad som helst för att få ditt liv att verka bättre
Bättre..
Bättre..
Ibland är en lögn det finaste man har
Men det här är ingen lögn. Varenda ord är sant. Och jag är världens stoltaste och mest tacksamma pappa.
Fyrtiotre
För hundrafemtio år blev inte män särskilt mycket äldre än så här. Fyrtiotre år var en hög ålder då i det där landet som ganska många vill ska vara som då, fast nu liksom. Det är knasigt. Jag har haft en ganska intensiv arbetsdag och känner mig för splittrad för att tänka något klokt om att jag blivit ett år äldre. Förutom att min syn fortfarande inte återhämtat sig från viruset på hornhinnan och att jag känner mig allmänt skröplig och vanskött. Självkänslan är inte på topp, men jag jobbar på den.
Alla grattis under dagen har hjälpt. Tack.
Hamnplan-Naturens hus
En fin dag
Fokus på hallgolvet på morgonen. Härligt möte trots konstiga förutsättningar på morgonen. Väldigt bra session hos psykologen. Good News Magazine på hallgolvet på lunchen. Städat skrivbord och hyllor på kontoret så att min bror kan flytta in. Skönt fika och samtal med Maria och Pelle. Skönt radioprat med Päivi, Maria och Anna. Avrundning på kvällen med den starkaste teaterupplevelse jag haft. Världklass på scen när Örebro länsteatern sätter upp ”Den besynnerliga händelsen med hunden om natten”. Peter Jansson i rollen som Christopher Boone spelade så att det kändes i magen. Fantastisk scenografi och känsla.
En fin dag. Tack.
Saker som händer en grå onsdag
Letar efter en bild från 2007. För att hitta den måste jag gå igenom hundratals andra. Bilder från ett annat liv. Små barn, storstad och mer energi. Blir sentimental och varm i magen. Går ut med hunden. Tar ett längre varv runt Stadsparken. Ljuset från snön sticker skönt i ögonen samtidigt som jag hör ett nytt och liksom starkare fågelkvitter i parken.
På vägen hem läns ån vid Kanalvägen drabbas jag av akut livslust.
Att landa på landet
Äntligen. Ledig och känner det. En skön dag på landet. Luft som går att andas. Plötsligt ser jag detaljerna, känner dofterna och hör ljuden. Alla de där nyanserna som gör livet. Tid att läsa, lyssna och känna. Skönt.
CPH är ett bra ställe
Jag är i Köpenhamn med mina bröder och min mamma. Bor på det som sägs vara Europas största hostel, Danhostels höga hus vid Langebro och här trängs vi med människor från hela världen. Kul. Till och med de brittiska farbröderna som verkar vara med i någon slags blåröd orden med bjällror på benen och muggar i bältet. Vi kallar dem för ölscouter men tror nog att de är något annat.
Vädret är fantastiskt. Staden är fin och full med turister. Jag njuter. Fascineras av hur stor skillnad det är i stadsbyggnaden mellan Köpenhamn och svenska städer. Imponeras av dammarna, Nörrebro, Assistansens kyrkogård, och den enorma förvandling som pågår längs Köpenhamns vatten. Det är Pride-vecka i den danska huvudstaden och vid Rådhusplatsen är det glad och full fart. Till och med Näringslivets hus badar i regnbågsfärger, skulle det hända på Östermalm i Stockholm?
Mitt hjärta slår lite långsammare och jag mår bra av att strosa runt här och filosofera tillsammans med mina bröder och mamma. Gott. Idag går promenaden till Christiania. Heja Danmark!
Att fylla fyrtiotvå
Att fylla fyrtiotvå går ganska bra. Alla fina människor som ringer, messar och grattar på Facebook eller twitter eller Instagram gör att dagen känns skön. En dag som började med att finaste kören sjöng för mig och jag fick två fina böcker av barnen och Camilla. När sen min kompis Lollo i Huddinge skickade det här klippet kom solen fram utanför fönstret. Tänk vad fint ändå.
Jag vill inte prata om dig, jag vill prata med dig
Det har gått åtta dagar sen en trettonårig flicka kände att hennes bästa framtidsval var att avsluta iivet. Veckan som gått har varit känslosam för många. Drev och mobbar har jagat åt olika håll. Människors känslor har ännu en gång visat sig göra konstiga saker med oss. Hämndbegär, cynsim och elakhet har hos några få tagit över och dominerat över sorg och uppgivenhet hos många.
Jag har läst många kloka saker som skrivits om det här. Och mycket knasigt också. Människor som delar med sig av sina känslor är bra människor tycker jag. Även om jag inte alltid delar perspektiven. Men, den här morgonen letar sig en liten smärta in i min mage. Det är många som drabbats i den här händelsen. Som fått smaka på drevet. Mannen som oskyldigt hängdes ut. Rektorn på en skola. Ett antal andra barn/ungdomar. De har hängts ut, blivit hetsade emot och även försvarats. Jag har också läst fina formuleringar om det tragiska arbetmiljödilemma landets lokförare lever med. Och nu hängs en annan man, som sitter häktad ut, tillsammans med sin familj. Jag minns en hemsk episod i Huddinge, när en man begick övergrepp mot barn. Han bodde med sin familj i en villa i samma område som jag och min familj. Samma dag som han greps och historien blev känd vandaliserade några familjens hus. Drev en oskyldig kvinna och två barn som utsatts för övergrepp på flykt.
Samtidigt rasar debatten om REVA. Jag blickar tillbaka och tänker på pepparkaksgubbar och Kalle Ankas jul. Viktiga frågor drunknar i kränkningar och hämndbegär. Hela tiden startas nya drev och mobbar. Vi lever alla i olika verkligheter och i min känns det så här den här morgonen.
Bara åtta dagar efter att den trettonåriga flickan fattade sitt framtidsbeslut har vi slutat prata om henne. Varför hennes liv slutade där på spåret. Mobbingen slutade vara intressant när det visade sig att en vuxen man var inblandad. Bakgrunden suddades ut. Jag känner att det flickan kan lära oss andra genom att vara öppna för ungdomar och ta oss in i de där rummen och vara med i samtalen. Visa att vi lyssnar och tycker om dem. Det kommer hon inte få chansen att lära oss nu. Istället hör jag många ropa på att vi ska sluta oss lite till. Stänga av och kontrollera. Skapa fler dolda rum så att vi slipper se eller till och med kan förbjuda andra att prata. jag tänker att det var just det som fick henne att fatta det där beslutet.
Hon hette Linn och förtjänar ett bättre arv. När hon levde pratade vi inte med henne. De flesta av oss pratade inte ens om henne. Nu kan ingen prata med henne längre, men väldigt många har pratat om henne. Kan vi inte försöka blir bättre på ordet MED? När vi pratar MED varandra istället för OM varandra, då kan alla som jagats, hetsats, hatats, hånats, hängts ut, kränkts och drabbats få det de förtjänar istället. Respekt och möjlighet att lära oss andra något. När du pratat MED mig kan du få recensera mig, kritisera mig eller gilla mig. Men visa mig den respekten att lyssna på mig först.
Och framför allt måste barn och ungdomar förstå att de är värda lika mycket. Som dig, som mig och alla andra. Alla människor är värda lika mycket. Överallt, hela tiden och utan undantag. Det har vi pratat om alldeles för lite. Den här veckan också.