När vi måste spräcka bubblan. När hon måste gå. När jag inte vet när vi kan vara tillbaka i den här rena och starka kärleken vi känner. Då är känslan av ensamhet och förälskelse nästan outhärdlig.
RIEN
Hon har just gått. Och jag känner mig så tom. Det finns så mycket mer att säga, att göra. Det är som att vi aldrig riktigt hinner. En del små avsked smärtar. Liksom skaver. Igår var vi på bio tillsammans. Den blå filmen av Kieslowski. Med en fullkomligt fantastisk Juliette Binoche. Har inte sett den på tjugo år. Den här gången kändes den på ett annat sätt. Vacker och väldigt jobbig samtidigt.
Julie säger med eftertryck i en scen ordet RIEN. Hon får frågan vad hon gör och vad hon är. RIEN, säger hon med kraft. Ingenting. Hon försöker göra sig fri från sorg.
Jag känner igen det så starkt. Friheten har ett pris. Just nu är det priset oerhört högt och att försöka att leva med det är inte så lätt. Allt kommer att bli bra, men nuet och den närmaste framtiden känns väldigt utmanande. Som att dyka ned i ett kolsvart, mörkt och kallt vatten. Jag måste i för att hämta något viktigt där nere på botten. Men, jag vet inte vad som finns där i vattnet. Jag vet inte hur djupt det är eller hur länge jag måste hålla andan.
Jag vill inte ha något. Vill bara leva, i kärlek, lugn och ro. Finnas till hands för de som behöver mig, när det behöver mig. Jag ber bara om att världen utanför ska stilla sig lite.
Stänger en dörr eller klipper av något
Det fanns en tid i livet när jag kände att jag ville bli pappa till massor av barn. Den tiden är förbi. Idag stängde jag den dörren för gott. 30 minuter hos kirurgen, två snitt, två klipp, lite brännande och några stygn.
Jag fick två fantastiska flickor tillsammans med Camilla. Mitt hjärta har inte plats för fler. Och jag har inte lust att få någon människa att äta hormoner på grund av mig. Jag borde fattat det här beslutet för länge sedan. Men, nu är det gjort.
Det stramar. Jag har lite ont. Känner mig lätt misshandlad. Allt är bra. Jag är gammal på riktigt nu. Till och med värdelös för fortplantning.
För evigt
En kan tycka att det är klyschigt att två människor i stark förälskelse tatuerar sig med samma motiv. Eller så kan en göra det. Och liksom känna hur massor av starka känslor får en fysisk och påtaglig manifestation. Som varar för evigt.
Det känns väldigt fint.
En viktig och fin vecka
Jag har just kommit tillbaka till Örebro efter en fin vecka på resande fot tillsammans med Sara. Vi började med att gå på konsert med Tomas Andersson Wij på fina Slussens Pensionat (Orust). Sedan åkte vi söderut längs västkusten till Malmö och hängde där två nätter innan vi tog oss till makalösa Österlen och njöt av vandring och stränder. En vacker vecka på många sätt. En milstolpe i mitt liv. Jag är så tacksam för den. Fler bilder kommer.
Det är då som det stora vemodet rullar in
När jag påminns om att det inte finns några intakta bubblor av lugn, avslappning och lycka. När det där första sticket av höst letar sig in under huden. Vetskapen om att overkligheten hela tiden finns där ute och vill ta över. Att jag måste fortsätta att leva i en värld jag egentligen inte vill leva i, eftersom en annan värld faktiskt varken finns eller är möjlig.
Det är då som det stora vemodet rullar in.
Skit
Lämnar in papper till tingsrätten. Meddelande om fullföljande av äktenskapsskillnad. Två personbevis och några korta rader på ett A4. Men, bara en underskrift. Ett litet byråkratiskt steg. Som ändå får mig att känna mig som en usling. Jag vill aldrig mer känna så här. Aldrig.
Springsteen och en resa
Jag har sett tre konserter med Bruce Springsteen på Ullevi den här sommaren. Jag har sett många tidigare, men inga som betytt lika mycket som de här tre. Av tre helt olika skäl.
Den första såg jag med en människa jag älskar och precis har börjat en resa tillsammans med. Den andra såg jag med en människa som kallar mig pappa och som jag kommer att resa med till den dag jag dör. Den tredje såg jag med en människa jag rest tillsammans med i 25 år, men som jag nu slutar att resa tillsammans med. Det fanns alltså en början, en pågående och ett avslut.
Därför har Springsteens ord om hopp, styrka, förtvivlan, sorg, uppgivenhet och livet aldrig känts så starka som de gjort de här tre kvällarna. Jag har gråtit. Alla tre kvällar. Av helt olika anledningar. Mina tre olika liv, och den ständigt närvarande känslan av att vilja lämna allt, sticka från stan för att vinna. Det har varit en oerhört fint, stark och viktig upplevelse sammantaget.
Idag är jag tagen av det som hände igår när C och jag liksom släppte taget om massor av sorg och grät tillsammans under The River. Liksom gungdansade på något sätt sida vid sida. Vi höll om varandra medan tårarna rann. Mitt i publikhavet stod vi där och dansade vår sista dans samtidigt som Springsteen sjöng de där orden jag snart kommer att föreviga på en av mina armar.
Is a dream a lie if it don’t come true
Or is it something worse
Sen kom en fullkomligt förkrossande vacker Point Blank. Där sattes någon slags punkt. För ett liv. Och ett annat har börjat. Jag tror aldrig att jag känt mig mer levande än just nu. Mitt i alla dessa starka känslor.
Där sammanfattar jag mina tre Springsteen-kvällar.
En förlorad sommar
Kan inte slappna av. Känner mig instängd mellan två liv. Om jag står still så dör jag. Om jag rör mig så trampar jag på någon annan. Sommaren 2016 känns förlorad på något sätt. Och jag behöver verkligen vila, sova, slappna av och andas.
Får nog helt enkelt springa mer. Och längre.
Ensam och ledig
Hon gick just. Tolvåringen. Med sin mamma. Härifrån. I och med det börjar en vecka där min tillvaro och min kalender är helt tom. Jag är ensam och ledig. Det har typ aldrig hänt i mitt liv. Någonsin.
Jag känner mig väldigt tom. Ett helt liv fyllt av ambitioner av att vara till lags och tillfredsställa andra har passerat. Ett halvår av att bryta med det livet som varit fullt av smärta, ångest och skit. Men också små skärvor av lycka och kärlek. Och nu landar jag i detta. En ensam, tom vecka.
Så jag gör det jag brukar göra när jag hamnar i det här sinnestillståndet. Tar en fin-selfie eller två. Alltså tar den riktiga kameran och fotar mig själv. Det har jag gjort sedan långt innan selfie var ett ord. Varför? Oklart. Men nu har jag ett ganska stort antal bilder som tydligt och skoningslöst visar hur jag åldras. Ser tydligt hur håret blir vitare, men också effekterna av att ansiktet liksom gick sönder i våras. Massor av pigment verkar ha tappat orken. Så nu ser jag ut som den pensionärsfarbror jag känt mig som länge. Fläckig och spräcklig. Prickig och randig på något sätt.
Med den vetskapen går jag in i den här veckan. Det känns varken bekvämt eller obekvämt. Men, det känns. Så vad ska jag göra nu?
