fredrik welander i ett långt samtal
Göteborgs Filmfestival smygstartade med den här fina, lågmälda, levande filmen om två rimligt unga/gamla människor som möts i kärlek. Vansinnigt vackert foto och fin handling. Små, gester som lämnade stark eftervärme.
Se den om du får chansen. Nobody has to know, regisserad av Bouli Lanners (som också spelar en av huvudrollerna). Jag är fortfarande berörd av den, flera dagar och filmer senare.
Mitt i stressen över att jobbet börjat på riktigt igen samma vecka som jag tentar av grundkursen i Religionspsykologi och ska lämna in en analys efter en deltagande observation så händer två fina saker:
Det blev jul igen. Inget var som vanligt men allt var som det ska. Fint häng med nya människor och de två som kallar mig pappa var med igen. Debut som kyrkvärd och en fin enkel julnattsmässa. En tur till Västergötland och ett vacker hem. Promenader i sol och samtal om allt som händer. Alla bär på sitt. Ibland blir insikten om detta glasklar. Det är inte alltid lätt, men det är som det ska.
Jag är tacksam.
Vi åker ut till Hjälmarsberg igen, hon och jag. Hon är pigg och glad. Får springa fritt utan koppel. Jag är pigg och utsövd. Fina dagar med riktiga samtal med vänner som går igenom livet och möter sorg och svårigheter. Det är skönt att möta människor på riktigt, istället för i snabba och polariserade utrop i sociala medier.
Vi andas. Låter den kalla vinden som blåser över Hemfjärden bita lite i oss. Det är skönt att vara människa. Att vara begränsad och inte stå utanför elementen. Det är skönt att känna helheten. Jag är ingenting, och först då kan jag bli en del av allting.
Allt är som det ska, och ska bli.
Har precis lämnat in etik-tenta och packar nu väskor för att åka österut. Frukostmöte i Flemingsberg och sedan affärsrådgivning i Järna. Sen blir det fredagkväll i Solna med Maria som ska på utbildning på lördagen. Då styr jag hem till Kaserngården och lite julpyssel med flickorna som kallar mig pappa. Det blir toppen.
Det har varit en körig höst. Men sakta men säkert, eller tokstressigt, så börjar projekten jag jobbat i närma sig avslut och jag ser fram emot några kommande år med fullt fokus på studier. Ska ju läsa på Hagabergs folkhögskola (halvtid) under nästa år också, förutom heltidsstudierna vid Umeå universitet.
Det är inte sällan oroligt att vara människa. Men just nu ligger något i luften. Något ödesmättat. Det kan vara hösten och mörkret som lägger sig. Det kan vara det ständigt pågående skrikandet om hårdare tag i samhället som gärna kommer i sällskap med berättelser om förtroende som saknas och brist på tillit. Det kan nog också vara klimatkrisen.
Människor som vet att jag studerar teologi ställer ibland frågor till mig. Nyfikna frågor om varför. Men också egna existentiella frågor. Jag känner och märker att många är oroliga nu.
Livet är inte en tävling. Men många vill ha snabba enkla svar på det största frågorna. Det gjorde jag också. Länge. Försökte lösa dem genom att läsa på och agera. Nästan alltid men panikkänslor och tvivel. Sedan gav jag upp. Och där står jag nu och försöker leva i någon slags tro på att allt är som det ska. Det kan ju inte vara på något annat sätt.
Jag vill gärna hjälpa andra människor. Ibland är det svårt. Det är lite för många som tappat tilliten och meningen. Som vi får när vi är tillsammans. När vi är i ömsesidigt respektfulla och kärleksfulla relationer. När vi vill varandra väl. Dit är det inte så svårt att gå egentligen, men samtidigt är det en av livets allra tuffaste upplevelser. Ökenvandringen måste vi göra själva.
Hur kan vi hjälpa våra vänner som är ute i öknen? Jag vet inte. Kanske genom att tro på dem. Att vara med dem när det går. Utan att styra och ge konkreta råd. Jag vill lära mig. Teologen och prästen Björn Eidsvåg har skrivit en fin text om det där i låten Eg ser:
”Eg ser at du er trøtt
Men eg kan ikkje gå alle skrittene for deg
Du må gå de sjøl
Men eg ve gå de med deg
Eg ve gå de med deg
Eg ser du har det vondt
Men eg kan ikkje grina alle tårene for deg
Du må grina de sjøl
Men eg ve grina med deg
Eg ve grina med deg
Eg ser du vil gi opp
Men eg kan ikkje leve livet for deg
Du må leva det sjøl
Men eg ve leva med deg
Eg ve leva med deg
Eg ser at du er redd
Men eg kan ikkje gå i døden for deg
Du må smaka han sjøl
Men eg gjer død til liv for deg
Eg gjer død til liv for deg
Eg gjer død til liv for deg”
Jag tror att de där orden går att förstå på sitt originalspråk, men för den som vill läsa på svenska så går texten så här:
”Jag ser att du är trött
Men jag kan inte gå alla stegen för dig
Du måste gå dem själv
Men jag vill gå dem med dig
Ja, jag vill gå dem med dig<
Och jag ser att du har ont
Men jag kan inte gråta alla tårarna för dig
Nej, du måste gråta dem själv
Men jag vill gråta med dig
Ja, jag vill gråta med dig
Jag ser du vill ge upp
Men jag kan inte leva livet för dig
Nej, du måste leva det själv
Men jag vill leva med dig
Ja, jag vill leva med dig
Jag ser att du är rädd
Men jag inte gå i döden för dig
Du måste smaka den själv
Men jag gör död till liv för dig
Ja, jag gör död till liv för dig
Åh, jag gör död till liv för dig”
Lyssna på låten med Björn Eidsvåg här.
Här finns en version på svenska med Sonia Aldén.
Människor vill ha svar. Livet kan innebära lidande. Det möter vi nog bäst tillsammans. Då blir det lättare att tro på något och att känna mening. Det finns sällan snabba och enkla svar på de stora frågorna. Men tillsammans kan vi möta alla tvivel, det är jag övertygad om.
En dag i Karlstad. Hälsa på en student som kämpar. Vi tog en god vän som också kämpar. Det är lite för mycket kamp. Men en del perioder i livet blir det så. När vi är några som kämpar som ses och äter lunch i solen ute vid Vänern så blir det ju lite skönare.
Jo. Så här är det. Två goda vänner har blivit förälskade. Jag har flyttat in hos Maria. En tioårig vänskap vävde band mellan oss. Jag tappade bort henne längs vägen. Sen kom ett år av kaos, sorg och ensamhet. För oss båda. På olika sätt. Vi möttes igen. Utan vara de där dynamiska idémänniskorna vi varit tillsammans tidigare i uppdrag, gemensamma företag och idéer. Som föreläsare, rådgivare och projektledare. Nej, vi möttes i en vinter av sorg och saknad. Tröstade varandra, lyssnade på varandra.
När vi möttes igen, utan att prestera, i ett varande… då fick något annat plats. Kärlek. Djup och varm. Omöjligt att ignorera.
Något har fört mig mig hit. Jag är tacksam. Livet kallar och jag lyssnar. Vågar lita på det och går med. Vi är på väg hem, tillsammans. Jag är inte rädd. Allt är som det ska och det bästa har inte hänt än.
Det finns veckor som är längre än vanliga veckor. Som den här. Sent igår kväll stannade motorn vid en herrgård utanför Lerum. Jag tog den här bilden in i mörkret där jag anade ett vackert träd. Kamerans teknik gjorde något och tog den här bilden. Kanske är det så ibland, det som inte ögat ser finns där ändå? Något hjälper mig just nu. Gör att jag kan hjälpa någon annan. Inget är som förr, men allt är som det ska. I det inre. I det yttre är det mycket som inte är som det ska, men det får vänta lite. Det kommer fler veckor.
Är i Göteborg. Fick en fråga om jag ville leda ett samtal mellan två författare på Bokmässan. Det ville jag. Och det var ett fint samtal med två författare som skrivit böcker som berört mig. Maria Küchen, Jonas Gren och jag fick mötas i tankar och känslor om livet, döden, existensen, klimatet, framtiden, jorden, skidvalla och mycket annat.
Bokmässan är digital. Så för övrigt ligger jag på mitt hotellrum och tittar på andra samtal och seminarier. Har lyssnat på Yuval Harari, Marilynne Robinson, Gianis Varoufakis, KG Hammar, Joel Halldorf, Antje Jackelén och andra. Hört många kloka och viktiga saker sägas.
Det är fint att få vara med på ett litet hörn.