Hon går runt i stugan. Bilen är packad. Stugan är städad och hon gråter. Häftigt. Det är hennes avsked. Om en vecka så lämnar vi nycklarna. Andra människor ska njuta av den här platsen istället. Hon har ont.
Och det är mitt fel.
Jag ska lära mig att leva med den känslan. Det är jag som lämnar. Men jag står därute på altanen med bultande hjärta och tårar som bränner bakom solglasögonen. Jag känner inte skuld för att jag lämnar vår kärleksrelation. Jag vet att vi kommer få en bättre relation i framtiden. Istället för den tystnad och tomhet som format oss. Jag känner ingen skuld för att jag går vidare i livet. För att jag vill leva på mitt sätt.
Men jag har väldigt svårt att härbärgera den smärta jag orsakar. När hon går runt där i stugan och gråter häftigt så känner jag för en stund att det är värdelöst att leva. Jag vill inte göra människor illa. Tvärtom, mitt liv går ut på att träffa människor, inspirera och göra gott. Så att vara den som river upp så stora sår i den människa som stått mig närmast hela mitt vuxna liv är något som vänder mig in och ut och upp och ned. Hon är viktig. Hon betyder mycket. Och hon förtjänar sol, värme och kärlek. Jag vill att hon ska bli glad igen.
Under tiden så krossar jag hennes hjärta. Om och om igen. Bara genom att finnas.
Kris + tålamod
Tålamod. Just nu är jag inne i något som gör att jag måste utveckla ett tålamod som jag aldrig varit i närheten av. Människor i kris gör konstiga saker. Ibland dåliga saker. Saker som jag inte kan förstå att människor kan göra mot varandra. Och jag står bredvid och tittar på. Anar. Känner. Kämpar mot min egen vilja att lägga mig i, ställa till rätta och ordna upp. Tränar på tålamod.
Det är svårt.
Det gör ont.
Om det härdar? Jag vet inte.
Men, jag tror att allt kommer att bli bra.
Inte ensam
Har haft några fina samtal med människor de senaste dagarna. Mitt i en djup akut kris.Vi människor är oerhört bra när vi hjälper varandra. Och när vi ber om hjälp. Jag måste lära mig att sluta klara mig själv. Ensam är dålig. Tillsammans är bra.
Ensam
Ligger på ett hotellrum i Stockholm. Om ett par timmar ska jag ta tåget tillbaka till Örebro och vardagen igen. Eller vardagen som inte finns. I livet mellan liv. Den här perioden i mitt liv är overklig. Och verklig.
Ligger ensam med massor av känslor i ett bröst som håller på att slitas itu. Ensam. Med vetskapen om att det finns några människor där ute som hatar mig just nu. Men också några som älskar mig.
Kärlek, hat, relationer och band som inte kan brytas. Liv.
Just nu så döms jag utan att människor vet varför. Det gör ont att veta. Det är väldigt svårt att vila i den känslan. Det händer saker i livet som är svåra att förklara. Men det gör ont. Tiden kommer, och med den förklaringar och förståelse. Allt kommer att bli bra och jag tror, när vi går igenom livet, att allt det bästa inte har hänt än.
Men just nu, i det här hotellrummet, i en vägkorsning mellan kärlek och hat, är jag ensam. I den känslan. Det är ett av de mest livsavgörande ögonblick jag varit i.
Varning för känslor
Malmö. Jag har varit här för lite. Är på väg bort härifrån nu. Hem sägs det. Jag är på väg hem. Kanske mer osäker någonsin på vad det här med hemma är. Samtidigt påminner Facebook lite så där käckt om att jag borde dela med mig av mina minnen. Klickar och kollar. Ett minne från 28 februari 2011 dyker upp. En länk till en text jag skrev för fem år sedan. Läser.
”OK, vi har kommit ut. I sommar byter vi boplats. Jag och familjen lämnar Stuvsta, Huddinge och Stockholm. Eller rättare sagt, vi väljer att bo i Örebro. Anledningarna är många.
I grund och botten handlar det om att Camilla och jag inte känner oss hemma i våra egna liv. Vi vill ha mer tid över till att göra kloka och roliga saker. Själva, tillsammans och som familj. Ge våra barn bättre förutsättningar att växa upp och ha möjlighet att prova och upptäcka livet.”
Längst ned i texten finns en länk. Till en text Hanna skrev samtidigt. Eller strax innan. Hade glömt hur det kändes då. Påminns nu.
”Förra helgen dog min hamster. Idag berättade mina föräldrar att de ska skriva kontrakt på en lägenhet i Örebro. Samtidigt har jag CPknän och tvingas gå till tandläkaren stup i kvarten. Time of my life? Nej. Jag vill inte flytta. Jag vill verkligen inte flytta och jag är supermegaarg på mina föräldrar. Jag har mina vänner här. Jag har mitt innebandylag här. Jag har Stockholm och Gröna Lund här. Jag trivs här. Mina föräldrar säger att allt kommer bli bra. Men hur jävla kul är det att börja i en ny skola när man ska börja nian? Ingen av dom gjorde det. Dom har ingen aning om hur det känns. Jag kommer ha bästa vänner i mindre än ett halvår till. Man säger att man ska vara bästisar för alltid oavsett vad som händer, men så är det ju inte. Om man bor två timmar från varandra och träffas två gånger varje halvår är man inte bästa vänner. Då är man med andra personer varje dag. De säger att jag fortfarande kan hålla kontakten med dom, men hur kul är det att sms, chatta eller prata i telefon jämnfört med att träffas på riktigt varje dag? Det är en helvetes stor jävla skillnad. De säger också att jag kommer få nya kompisar. Som att de tror att man får nya bästisar på en vecka. Är man tonåring måste man passa in. Är man inte perfekt snackar folk om en bakom ryggen på en. Det är inte så jävla lätt. Och om jag har fått nya kompisar när det är jullov så är det en termin i skolan kvar, och sedan skiljs man åt. För att gymnasiet börjar. Är så jävla arg och vill verkligen trycka upp mellanfingret i deras ansikten.
Örebro. Jävla skitstad.”
Jag tror att det där jävla skitstaden ändå har blivit ganska bra. Hon är kvar, hon är förälskad i en jazzkille nu. En ung klok och genomfin människa är hon. Med ett helt liv framför sig.
På väg hem. Eller jag har inget egentligt hem längre. Jag har ju lämnat det. Fem år efter att vi berättade att det var dags att lämna Stuvsta för Örebro så har jag ju berättat att jag måste lämna någon och något. Ett liv där jag gjort mig till något jag inte kan leva med att vara. Det har varit en vinter där jag sårat, förstört och trampat på någon annans hjärta. En skitvinter. Men det kommer en vår nu.
I Malmö har mitt eget hjärta massor av ny kraft. Jag fortsätter att upptäcka det fantastiska i att det finns ganska många människor som tänker som jag. Att vi kanske kan göra skillnad tillsammans om vi tänker klokt. Jag fick en chans att upptäcka något. Timmar av reflektion. Vakna nätter i ett hotellrum. Stora tankar och känslor. Jag har varit där tidigare. I sömnlösheten. Men då i ett mörker av osäkerhet. Nu har jag legat i en varm känsla av absolut säkerhet.
Allting börjar nu.
Jag tror, när vi går igenom livet, att allt det bästa inte har hänt än.
Ikväll har du en vän i Malmö.
Världen är en stor plats. Livet är en stor grej. Varning för känslor.
Samvetet är en stark sak
Jag har straffats med ett enormt samvete. Eller begåvats med ett. Den här veckan har det jobbat mer än någonsin. Idag har det liksom töjts till bristningsgränsen och kanske börjat att dra sig tillbaka. Fy fasen vad jag har gråtit idag. Jag bet ihop när jag tömde min garderob och fyllde ett gäng papperskassar. Men när vi skildes åt i trapphuset öppnades slussarna. Hon och jag. Vi kramade om varandra. Tårar. Satte mig i bilen. Kunde inte starta. De rann ur mig. Alla de här uppdämda känslorna. Hela vägen ut till stugan. Den knappa timmen det tog att köra. Som floder ur ögonen.
Skrev en status. Fick jättemånga stöttande kommentarer. Fortsatte gråta. Lyssnade på fin musik. Mer tårar. Kramades med hunden.
Dagen gick. Nu är det snart natt. Dags att gå och sova. Ensam. För första gången på 25 år. Jag vet att allt kommer att bli bra. För C. För barnen. Och för mig. Vi ska ta tillbaka livet. Lusten och glädjen. Och för att vi ska kunna göra det måste vi dela på oss. Jag känner det så starkt och därför har jag lämnat. Men just den grejen, att jag har lämnat, plågar mitt samvete. Jag har tvingat oss alla att möta det okända. En framtid som vi inte vet något om. Så länge som allt det där som ska bli bra inte har blivit det så kommer mitt samvete att påminna mig om att det var jag. Att det var jag som gjorde det.
Lämnade.
Kanske är det så att jag fått det här samvetet för att inte göra andra människor illa. Kanske inte. Jag har ingen aning. Men det har alltid funnits där. Hela mitt liv har massor av saker känts som de varit mitt fel. Både saker som varit nära och saker som varit långt bort. Men, den här gången finns det inget som kan mildra. Jag har lämnat. Så är det.
Och idag har jag flyttat ut. Jag hoppas att vi alla ska kunna börja andas lättare nu. Titta framåt mot det som ska hända, istället för bakåt mot det som redan hänt. Jag hoppas att allting börjar nu. Allt som ska bli bra.
25 år trött, ledsen och frusen
25 år. Sen krossade jag hennes hjärta.
Ja, vi ska skiljas. Ja, det var jag som tog initiativet. Ja, det är jag som lämnar. Ja, jag känner mig som ett as. Idag, 19 januari, känns det som att jag har åldrats ett par år. De senaste veckorna har varit ett känslomässigt kaos. Överallt och hela tiden. Viljan, tvivlet, samvetet, längtan, livet, barnen, mörkret, ljuset, magontet…. det där förbannade magontet som jag levt med hela mitt vuxna liv.
Den här morgonen har jag vaknat med massor av tårar på insidan av ögonen. Tog muggen hon gjorde till mig för några år sedan till frukosten. Inser att den fortsatta vägen kommer att bli förbannat jobbig. Vad är rätt, vad är fel? Om jag verkligen vill vara den bästa pappan, vad är det då jag ska slåss för? Hur tar jag reda på vad hon vill? För första gången i livet tvivlar jag på att jag kan vara en bra pappa. Den smärtan är ny.
Just nu utmanar jag en hel kultur. En samhällsnorm. Samtidigt som jag krossat hjärtat på den som varit den viktigaste personen i mitt liv de senaste 25 åren. Och som alltid kommer vara en av de allra viktigaste, så länge jag lever.
Idag är jag trött. Ledsen. Frusen.
2015? 2016!
Alltså jag är inte bra på årsskiften. Kan inte minnas något tillfälle i livet när jag är tyckt om all den känslomässiga press som ligger i luften det här dygnet när kalendern byter år. Oklart varför. Men så är det. Jag känner för mycket. Kan inte stänga ute alla de sorger och förväntningar som möts. Allt det där letar sig in i min mage och gör mig trött. Och tyvärr är det inte världens förväntningar som dominerar. Det blir sorgen.
2015 var ett år bland alla andra. Det hände många jättebra saker. Och jättemånga dåliga. Vi bär alla med oss olika minnen och lärdomar från det här året. De kommer att påverka oss nästa år och nästa och nästa. Förhoppningsvis blir vi lite klokare. Troligen.
Det enda jag vill är att allt blir bra. För alla. Det kommer att bli en kamp. Ibland kommer det att kännas omöjligt. Inte sällan kommer jag nog att undra vad det var som kändes så svårt. Jag är tacksam över att det finns människor som bryr sig om mig. Som vill mig väl. Jag är tacksam över att det finns människor jag bryr mig om och älskar. Det är liksom meningen med livet. Men, mitt hjärta brister när jag tänker på alla de som jag inte ens känner till. De som lider under krig, förtryck, hat och hot. Som jag och mina medmänniskor stänger ute från de områden vi kallar våra länder.
Det här kommer att påverka min framtid. Min mage och mitt hjärta skriker åt mig att jag måste göra något. Allt ska bli bra, för alla. Men då måste alla vara beredda att kämpa. Så något måste jag göra för att ta nästa steg. Vad? Jag vet inte. Får väl börja med att byta år.
London: Hyde Park
https://instagram.com/p/5fdwwZkOTX/?taken-by=fredrikwelander
Parken är full av människor. Vi har olika färger och former och kommer från olika delar av världen. Några tränar, andra spelar baseball, fotboll eller springer tillsammans. Samtidigt cyklar barn och vuxna runt på lånecyklar, trampar i båtar och badar fötterna i fontäner. Jag är i Hyde Park, London. För första gången i mitt liv hänger jag här och går runt. En skönt kväll. Det slår mig varför min park – fina Stadsparken i Örebro – aldrig kommer att komma i närheten av de upplevelser jag får i parker som Hyde Park, Central Park eller Tiergarten. Av den enkla anledningen att vi är för få människor i staden jag lever i. Kontrasten mellan trängsel, larm och parkens lugn blir större i metropolerna.
För övrigt läste jag att en opinionsundersökning idag ger SD 23 procent och de är nu större än Moderaterna. Det är raka motsatsen till det jag upplevde i Hyde Park ikväll.
https://instagram.com/p/5fexGQEOVa/?taken-by=fredrikwelander
https://instagram.com/p/5ffRlCkOWm/?taken-by=fredrikwelander
Min storasyster går före, nu är vi fyra kvar
Kände du hur universum skälvde till? Min syster Maria, eller Iija som hon kallade sig, har lämnat oss. Efter ett liv fullt av utmaningar som jag inte ens kan föreställa mig har hennes tid på jorden tagit slut. Jag sitter i bilen på väg till loppisen i Vingåker när min pappa ringer. Jag hör direkt på rösten vad han ska berätta. ”Iija har gått bort”, säger han med trasig stämma. Vi kommer överens om att höras mer senare.
Iija har gått bort. Kvar står Toni och Laura. En har förlorat sin livskamrat, en annan sin mamma. Och här på andra sidan havet står en pappa som förlorat ett barn. Universum skakar till för några av oss medan du inte ens märker det. Så är det med livet, och döden. De drabbar oss utan att det märks för de flesta. Jag förstår inte hur jag skulle kunna överleva om jag förlorade Camilla. Eller något av barnen. Tanken gör för ont att gå vidare med.
Men min syster har jag förlorat. Åtminstone för ett tag.
Jag kände egentligen inte Iija. Livet kom liksom emellan oss innan jag ens fanns. Ändå har hon påverkat mig ganska mycket. Min syster växte upp i ett annat land. På andra sidan ett hav. Vi har samma pappa, men inte samma mamma. Jag hann bli tonåring innan jag ens visste om att hon fanns. Men första gången vi sågs minns jag att det kändes härligt. Jag mådde bra av att ha en storasyster. Sen växte jag upp och åren gick. Familjen jag var ett av barnen i gick sönder och splittrades. Min syster träffade jag med ojämna mellanrum i samband med jul, bröllop eller att min pappa fyllde jämnt. Sen kom Facebook. Då fick vi mer kontakt. De senaste åren har hon smittat mig med glädje och energi. Hon har skickat kärlek över havet.
Nu är det slut. För så vitt jag förstått så funkar Facebook dåligt i himlen. För det är i himlen hon är nu. En himmel som nu blivit ett ännu bättre ställe. Min syster har drabbat många här på jorden med sin vilja och livslust och nu drabbar hon himlen. Hon har smittat mig också och jag tror att jag aldrig känt det så starkt som just idag. Urkraften hon bär på kommer ladda himlen med ännu mer energi. I detta nu fylls hennes och hennes närmastes Facebook-väggar av ord, ikoner och känslor. Jag läser vad min pappa skriver samtidigt som Eva Dahlgren sjunger sista versen i ”Ängeln i rummet” på min dator.
Här är jag med allt det andra
som gör en människa hel
och jag hoppas jag hoppas att du orkar
och att ängeln i rummet
det är henne
du ser
Det gör ont. Iija levde trots förutsättningarna på något sätt. Tidigt i livet tvingades hon transplantera typ alla kroppens vitala organ. Eller åtminstone de mest vitala. Hjärta och lungor i en transplantation. Ändå kämpade hon på och inspirerade andra. Hon har gjort så många saker som varit så omöjliga och så talande. Hon har tävlat i friidrott världen runt. Hon lyckades till och med bära, föda och uppfostra en fin dotter, Laura. Nu en klok ung kvinna som förlorat sin mamma.
Mitt lilla barn stryker mig över armen. Mitt huvud fylls av tårar. Jag sväljer dem. Igår pratade jag med psykologen om sorgen jag bär inom mig. Sorgen och oron för mina barn och den diabetes de fått att bära. Vi pratade om att jag aldrig mött den där sorgen, konfronterat den för att kunna krama om den. Det är min värsta mardröm och ångest att jag ska förlora mina barn. Har levt med den sorgen och skräcken i elva år och idag skälver själva universum till när min syster lämnar oss, när min pappa förlorar sin dotter. Jag kan inte leva med den här sorgen på det här sättet. Livet är för viktigt. Iija har lämnat ett bestående intryck i mig. Och det är att livet är härligt och levande. Levande kan göra ont och kännas hopplöst, men jag har inte tid att stanna i den känslan.
På bilden högst upp ser ni fem syskon. Nu är vi fyra kvar. Alla hjärtans dag kommer från och med nu att vara min syster Iijas dag. I sin lilla kropp bar hon världens största hjärta. Min syster har levlat. Det är sorgligt att vi andra inte kan följa med till nästa level, att vår storasyster måste gå före ensam. Hon levde liksom mycket snabbare än oss andra, eftersom hon visste att hon fått mindre tid till sitt förfogande. Vi andra kommer att följa efter när det är dags. Under tiden ska jag göra mitt bästa på den här leveln, i det här livet. Jag ska försöka glädja och inspirera andra, leva mitt liv fullt ut med mina förutsättningar tillsammans med de som behöver mig.
För det gjorde min storasyster, och jag vill vara som hon.
