Fyra dagar kvar till jul. Och jag orkar inte mer. Det här året har tömt mig på all energi nu. Så många trånga passager har passerats. Jag har aldrig upplevt så mycket smärta, ilska, sorg och mörker. Och jag har aldrig varit den som orsakat allt detta. Förrän nu.
Fyra dagar kvar till jul. Idag säger jag hej då till mina barn och till hunden. Ligger just nu i sängen och försöker härbärgera den känslan. Jag ska inte fira jul med mina barn. För första gången. Det gör ont. Så förbannat ont.
Alla de här klyftorna som öppnas nu, och som har öppnats under det här året. Jag hatar dem. Priset jag betalar för att jag vill leva. För att jag vill låta hjärtat och magen fatta besluten. Det är högt. Och nu har det nollat mig. Jag känner mig ensam, otillräcklig och omgiven av gråkall decemberluft.
Så nu lämnar jag Örebro. Flyr söderut till mitt andra hemland. Långt borta från de jag älskar mest av allt. Barnen, Sara, bröderna. Jul i exil. Så slutar det här skitåret. Försöker febrilt att knyta upp lösa trådar in i det sista, så att nästa år ska kunna starta på ett bra sätt. Försöker vara starkare och klokare än någonsin. Samtidigt som jag är tröttare än någonsin.
Allt kommer att bli bra. Det vet jag. Men det får gärna börja bli det ganska snart. Det här trycket måste släppa. Jag är trött på ensamheten. Trött på smärtan. På attackerna.
Nu åker jag till mamma. Försöker slicka mina sår. Låta mig tas om hand.
2017 måste bli något annat.
Fredag 16 december 2017
Imorgon, fredag 16 december 2017, ska jag:
Vakna upp bredvid den jag älskar.
Gratulera min mamma som fyller 73 år.
Lämna hunden på dagis.
Gå på möte hos min nya arbetsgivare.
Samtala med min psykolog.
Hänga en stund med vice statsministern.
Låna om en bok (jag läser för tolvåringen) på biblioteket.
Önska en ny låt i Musikhjälpen.
Fortsätta göra ordning i lägenheten.
Gå och lägga mig bredvid den jag älskar.
Avslutar något
Då är det dags. Jag och Någon avslutar några månader av exil. Idag kommer tre starka män och hämtar de flesta av våra saker. På två adresser. Om 48 timmar flyttar vi in på samma ställe. Tillsammans.
De här stora stegen och besluten
2016. Jag gick in i det som en människa. Kommer ut som en hel annan. På riktigt. Men, det känns konstigt hur tvära kasten är mellan ljus och mörker, glädje och sorg. Och det är symptomatiskt att varje gång jag fattar ett stort beslut. När de allra största stegen tas. Då är jag ensam. Då får jag fira i stillhet. För så är visst 2016.
Den här månaden, november.
Den här veckan, v 47.
Den här dagen, fredag 25 november.
Superstressig och asjobbig.
Men också väldigt bra.
Den sammanfattar ett helt år på något vis. Nu går jag hem. Ensam. Hämtar en hund. Jobbar resten av dygnet med flyttkartonger. Kommer att sova för lite. Gå upp för tidigt. Fortsätta med kartongerna. Och annat jobb. Plus massor av annat.
Men, jag har ett väldigt fint möte i magen. Som kommer att göra stor skillnad.
I flyttkartongen
Längst ned i flyttkartongen lägger jag en liten, liten lapp. På den står det:
Du har kommit hem nu.
16 dagar och några till
Om 16 dagar kommer flyttfirman och hämtar grejer i två lägenheter. Sen ska de grejerna stå på en lastbil ett par dagar innan de bärs in i en ny lägenhet. I den lägenheten ska sex personer bo tillsammans. Inte alltid, men ofta. Två av oss ska bo där hela tiden.
Idag var fyra av oss där och tittade. Alla var glada och inspirerade efteråt. Det kändes väldigt fint. Jag är väldigt lycklig och glad över att det här händer. Det bästa har inte hänt än.
Att ta steg
I helgen så hände något. Ibland när vi sover tillsammans så händer något. Då vaknar jag mitt i sömnen och blir väldigt känslig. Som att varenda sinne i min kropp är på helspänn. Jag kan inte somna om, utan ligger i en rent brutalt öppen närvaro. Det är som att hela mitt väsen kräver att jag ska känna hur härligt, rent och vackert det är att få vara så nära henne.
Ikväll följde jag upp den känslan med något mer byråkratiskt, men ändå fint. Jag skrev mig på vår gemensamma adress från 1 december.
Någon och jag ska bo tillsammans
Jag älskar Någon. Någon älskar mig. Det är redan officiellt. Någon och jag har ett förhållande, men vi har inte fått tid att leva tillsammans annat än i undantagsfall. Vårt liv tillsammans kan räknas i timmar (eller dagar om en vill vara generös), trots att det gått ganska många månader nu sedan vi föll. Och Gud, vad jag har fallit.
Nu är det dags att ta ett väldigt stort steg. Ett av de största stegen jag tagit i hela mitt liv. 1 december flyttar vi in i en lägenhet vi hyr tillsammans. En stor sekelskiftesvåning på Öster i Örebro. Med plats för oss och alla våra barn som fortfarande behöver bo med sina föräldrar. Där vänder vi på livet och låter vår kärlek vara i centrum. Så att vi kan landa i just den kärleken och fina verkligheten varje dag, istället för bara ibland. Så att andra kan vara med i den rörelsen, istället för den mer sargade och trasiga som vi lever i när vi är ensamma i våra separationer.
Jag kan inte riktigt beskriva i ord hur viktigt det är för mig att få vara i Någons närhet när jag somnar. Och vaknar. Värmen ifrån hennes händer när vi rör varandra. Hur hennes röst låter när vi pratar. Doften och det jag känner när jag vaknar bredvid henne på morgonen.
Känslorna är starkare än något annat. Och de kommer att smitta av sig på resten av livet när vi ger dem plats att växa. Så nu slutar vi behandla det vi har som ett undantag. Någon och jag ska bo tillsammans.
Det är på riktigt, verkligt och helt normalt. Ingen kommer någonsin få mig att smyga eller tysta ned det vi har igen. Framtiden är fin.
Någon heter Sara och hon är DEN.
Firar
Firar ett av de största steg jag tagit tillsammans med någon annan. Och jag firar det ensam. I stillhet. Så funkar 2016.
27 februari 2016, klockan 20.25
Sätter punkt för en lång process på jobbet. Andas ut. Samtidigt håller jag andan för en process som precis pågår och någon har några viktiga saker att göra ikväll. Det här året. Om jag klarar av det ska jag skriva en lista över alla saker som definierat det här året. Saker jag aldrig trodde jag skulle uppleva.
Det blir pyssel på ett tåg mellan Tyskland och Danmark nån dag före nyår.