Jag jobbar med att göra människor bättre. Att hjälpa dem att påverkas och påverka. Inte sällan handlar det om att hjälpa dem att ta plats. Bland annat i det vi traditionellt kallar massmedier. Nu har jag blivit intressant för andra. Av oklara orsaker. Men den här lätt grånade personen kommer att intervjuas för ett magasin och en dokumentärfilm kommande veckor. I det ena fallet är jag med i en artikelserie om snällhet. I det andra fallet ska jag berätta om varför jag steriliserat mig och varför jag tycker att fler borde göra så. Snäll och steril. Det har gjort mig intressant.
Den djupare innebörden i detta är ännu oklar.
Formellt ny person
Sådär. En dag till har gått. Började med viktigt samtal med ett barn och en kurator. Eller, den började tidigare när jag loggade in på Skatteverket och insåg att jag nu är en ny person. Eller åtminstone rent formellt fått ett nytt namn. Nu är det klart. Jag får låna hennes namn under tiden vi går tillsammans. Så jag heter Fredrik Bronner.
Så idag har jag bokat tid för att fixa nytt pass, beställt hem underlag för nytt körkort och fixat lite annat administrativt. Bytt namn på Facebook tillexempel. Och skaffat ny Gmail och försöker också lösa webbhotellet med ny domän för den här bloggen.
Det känns fint. Jag har landat i något viktigt. Här och nu. Jag är inte ensam. De som behöver mig ska heller inte vara det. Det här namnbytet är en enorm liten bagatell som liksom stryker under det med många röda streck.
Jag älskar henne och nu går vi
8 september. Kommer aldrig att bli sig lik. Den här dagen valde vi varandra. Jag får låna hennes namn och bära hennes ring. Omslutna av värme och kärlek fick vi ta det här steget framåt och nu går vi. Fredrik Welander försvinner. Vi kommer att heta Bronner. Känslorna är för stora för att klä i ord.
Det här var väldigt viktigt.
Tack alla som var med.
En vecka
Det här är inte en vanlig vecka. Något ska avgöras. Något annat ska ta slut. Det här är slutet på resan och början på en ny, skriver Lars Winnerbäck i ”För dig”. Så är det verkligen. En vecka.
Hemma vid ett sund
På väg norrut igen efter fina dagar i Köpenhamn och Malmö. Det är så tydligt att jag måste leva här nån gång innan jag dör. Här finns det flera som tänker och gör som jag. Här finns det ett hav. Här är det närmare civilisationen. Extra fint har det varit att mitt stora barn ville hänga med mig under helgen. Åker tillbaka till Örebro inspirerad och med en fin känsla i magen. Och nu längtar jag intensivt efter Någon.
[quicktime]http://fredrikwelander.se/blogg/wp-content/2018/08/cph18_2.mov[/quicktime]
Hemma och borta
Åkte bort. Kom hem. Eller hur det nu är. På tåget till Malmö skrev jag ned några ord. En början på ett litet tal jag ska hålla. Några ord om att hitta hem. Vad är hemma? Var är hemma? När jag kommer hit till Malmö så känns det allt mer som att det är hemma. Jag vill att det ska bli så i framtiden. Trivs här.
Under tiden är hemma någonannanstans. På en väldigt speciell plats. Bredvid Någon.
Saker jag aldrig kunnat tro skulle hända mig
Varning för mellan-raderna-text.
Idag åt jag lunch med två andra personer. Två personer som är viktiga för mig. En av dem lärde jag känna först förra året. Den personen gav mig ett par papper att läsa. Ett förslag på ett upplägg till en grej. Nu har jag läst det där förslaget och är alldeles varm i magen och uppfylld av en tacksamhet som är makalöst skön.
Det där är en av alla saker jag aldrig kunnat tro ska hända mig. På ett fint sätt.
Skolan och hemma
Skolan måste vara en plats där barn känner sig trygga. Där de känner att de är en önskad del i ett sammanhang tillsammans med flera. Där det är härligt att vara.
Hemma måste vara samma sak. Med tillägget att barnen måste känna att de är älskade där, och kan älska tillbaka.
Att leva ett liv där barn inte känner så gräver djupa hål i bröstet.
Försöker att springa genom ett nålsöga
Passerar genom ett av alla nålsögon. Igen. Livet har blivit fullt av dem. De där kritiska passagerna när något stort och fint ska tryckas igenom små sprickor i något hårt. Passionen, kärleken, det förflutna och det som kallas vardag har förtvivlat svårt att samsas i mitt liv. Just nu försöker jag ta ett viktigt steg mot fastare mark. Skapa klarhet, lugn och tillit.
Det kan vara inom räckhåll. Jag tror det. Men det är fortfarande turbulent.
Så istället för att sova dåligt försöker jag springa mig igenom den här natten. Det pågår en sportfestival i centrala Örebro. Ett löpband ska hållas levande i 58 timmar till förmån för Stadsmissionen. Jag kommer att springa på det löpbandet i fyra timmar. Först ett pass mellan 22 och 23 ikväll. Sedan tre timmar till mellan 01 och 04. Jag hoppas att vänner ska komma och heja lite och swisha pengar. Jag hoppas att få tid till eftertanke och lugn. Det brukar bli så när jag springer.
Fyra timmar på ett löpband. Kanske dags att klara 42 kilometer?
Något fint
Pratade med en idol idag. Med en kvinna som har en av de finaste sångröster jag hört. Vi pratade om något fint. Det behövde jag idag.