Publicerat

Vägskäl

Jag har stått i många vägskäl de senaste åren. Min kurs har varit allt annat än rak. Riktningen är nog ganska tydlig, men vägen är krokig. Den går brant uppåt och lika brant nedåt. Svängarna är sjukt kraftiga ibland. Då och då står jag helt still, liksom fast i rusningstrafiken.

Har fastnat i en podd som görs av Studieförbundet Bilda. Livet på jorden heter den. Finfina samtal. Den sista frågan varje gäst får handlar om livet på jorden. Vad det livet går ut på. Om jag fick svara på den frågan tror jag att mitt svar skulle handla om att vara snäll och att leva tillsammans med andra. Att dela livet. För att tillsammans kunna möta det och förstå det. Något säger mig nämligen att det blir så sjukt mycket lättare att stå i de här vägskälen då. Utan att vara rädd. Med en klar och tydlig kurs eller riktning.

Jag närmar mig ett nytt vägskäl. Som jag tagit mig till själv, men också knuffats fram till. Världen förändras. Håller jag kursen?

Publicerat

Haverist

Ensam på kontoret. Det känns skönt eftersom jag sitter i soffan är känner mig ganska ledsen och urlakad. Ett fint och viktigt samtal hos en kurator på samtalsmottagningen har tagit mig tillbaka till ett rum jag måste ta mig ur. Idag var C med. Vi pratar om E. Som gått till den här mottagningen sedan januari. Eftersom hon inte mår så bra som hon förtjänar.

Ångest.
Depression.
Sömnstörningar.
Ensamhet.

Det är några av sakerna vi pratat om. Länge med fokus på varför hon inte trivs i skolan. Nu flyttar vi fokus till livet hemma. Som förändrats så genomgripande för henne i omgångar sedan 2011.

Vi ritar på whiteboard. Pratar om hur vi slets isär och hittade nya liv. Som fått oss att må bättre. Men, vi pratar också om att E står kvar. Lite lämnad. Vi pratar om livet vi delade. Hur hårt det präglades av diabetes. Alla kontroller. Vi pratar om hur skönt det är att veta att E är hos sin andra förälder, och vi har tillit till varandra. Det hjälper oss att slappna av. Vi får ont i hjärtat när vi inser att vi tycker att det är skönt när vårt barn är borta hos sin andra förälder, trots att vi saknar henne.

Jag tycker det är så svårt att leva ibland. I mitt bröst bultar ett hjärta hårt. Ett hjärta som vill öppna sig och växa. Men tillsammans med det där hjärtat bor ett svart hål som alltid är öppet och växer.

I det här rummet känner jag mig som en haverist. Jag förstår och förlåter mig själv. Förstår att jag inte kan göra det här ensam. Om jag ska lyckas få mitt lilla barn att inte trampa längs samma ensamma väg. Vi tappade taget om varandra. Allihop. För länge sedan.

Därför behöver vi hjälp.

Publicerat

Livet är liksom som det är


Jag jobbar med att göra människor bättre. Att hjälpa dem att påverkas och påverka. Inte sällan handlar det om att hjälpa dem att ta plats. Bland annat i det vi traditionellt kallar massmedier. Nu har jag blivit intressant för andra. Av oklara orsaker. Men den här lätt grånade personen kommer att intervjuas för ett magasin och en dokumentärfilm kommande veckor. I det ena fallet är jag med i en artikelserie om snällhet. I det andra fallet ska jag berätta om varför jag steriliserat mig och varför jag tycker att fler borde göra så. Snäll och steril. Det har gjort mig intressant.
Den djupare innebörden i detta är ännu oklar.

Publicerat

Formellt ny person


Sådär. En dag till har gått. Började med viktigt samtal med ett barn och en kurator. Eller, den började tidigare när jag loggade in på Skatteverket och insåg att jag nu är en ny person. Eller åtminstone rent formellt fått ett nytt namn. Nu är det klart. Jag får låna hennes namn under tiden vi går tillsammans. Så jag heter Fredrik Bronner.
Så idag har jag bokat tid för att fixa nytt pass, beställt hem underlag för nytt körkort och fixat lite annat administrativt. Bytt namn på Facebook tillexempel. Och skaffat ny Gmail och försöker också lösa webbhotellet med ny domän för den här bloggen.
Det känns fint. Jag har landat i något viktigt. Här och nu. Jag är inte ensam. De som behöver mig ska heller inte vara det. Det här namnbytet är en enorm liten bagatell som liksom stryker under det med många röda streck.

Publicerat

Jag älskar henne och nu går vi


8 september. Kommer aldrig att bli sig lik. Den här dagen valde vi varandra. Jag får låna hennes namn och bära hennes ring. Omslutna av värme och kärlek fick vi ta det här steget framåt och nu går vi. Fredrik Welander försvinner. Vi kommer att heta Bronner. Känslorna är för stora för att klä i ord.
Det här var väldigt viktigt.
Tack alla som var med.




























Publicerat

En vecka

Det här är inte en vanlig vecka. Något ska avgöras. Något annat ska ta slut. Det här är slutet på resan och början på en ny, skriver Lars Winnerbäck i ”För dig”. Så är det verkligen. En vecka.

Publicerat

Hemma vid ett sund


På väg norrut igen efter fina dagar i Köpenhamn och Malmö. Det är så tydligt att jag måste leva här nån gång innan jag dör. Här finns det flera som tänker och gör som jag. Här finns det ett hav. Här är det närmare civilisationen. Extra fint har det varit att mitt stora barn ville hänga med mig under helgen. Åker tillbaka till Örebro inspirerad och med en fin känsla i magen. Och nu längtar jag intensivt efter Någon.


[quicktime]http://fredrikwelander.se/blogg/wp-content/2018/08/cph18_2.mov[/quicktime]





Publicerat

Hemma och borta


Åkte bort. Kom hem. Eller hur det nu är. På tåget till Malmö skrev jag ned några ord. En början på ett litet tal jag ska hålla. Några ord om att hitta hem. Vad är hemma? Var är hemma? När jag kommer hit till Malmö så känns det allt mer som att det är hemma. Jag vill att det ska bli så i framtiden. Trivs här.
Under tiden är hemma någonannanstans. På en väldigt speciell plats. Bredvid Någon.

Publicerat

Saker jag aldrig kunnat tro skulle hända mig

Varning för mellan-raderna-text.
Idag åt jag lunch med två andra personer. Två personer som är viktiga för mig. En av dem lärde jag känna först förra året. Den personen gav mig ett par papper att läsa. Ett förslag på ett upplägg till en grej. Nu har jag läst det där förslaget och är alldeles varm i magen och uppfylld av en tacksamhet som är makalöst skön.
Det där är en av alla saker jag aldrig kunnat tro ska hända mig. På ett fint sätt.

Publicerat

Skolan och hemma

Skolan måste vara en plats där barn känner sig trygga. Där de känner att de är en önskad del i ett sammanhang tillsammans med flera. Där det är härligt att vara.
Hemma måste vara samma sak. Med tillägget att barnen måste känna att de är älskade där, och kan älska tillbaka.
Att leva ett liv där barn inte känner så gräver djupa hål i bröstet.