Mediokert

Hanna är på en fin resa. Började med Vancouver och tar sig söderut. Tillsammans med sin kärlek. Hon skickar filmer hem som får mig att vilja packa en väska och åka direkt. Jag känner mig instängd här på en plats som har som vision att vara ”Skandinaviens mest attraktiva medelstora stad”. Det är så mycket som är så mediokert här.

Jag vill till havet. Till riktiga berg. Jag vill se något. Inte bara känna. Det här tålamodet jag lärt mig att tillämpa tar mig inte till så bra platser eller känslor längre.

Men mest av allt är jag glad för Hanna. Hon gör saker jag aldrig vågade när jag var i hennes ålder.

En helg, flera känslor

Min storebror klarade av en fin del av sitt femtioårsfirande i helgen. Genom att samla ihop den något fragmentariserade delen av sina bröder och barn. Våra föräldrar var också med. Fint och avspänt häng i Öje (Dalarna) och det var skönt att få vara med. Höll ett litet tal med några av de mest personliga ord jag någonsin sagt öppet.

Min storebror är inte som alla andra. Jag saknar honom lite här ute i den omloppsbana jag valt att leva i.

Våra liv blev så jäkla olika.
Trots att de är så jäkla lika.
Men det är för mycket kamp.
Det är väldigt få grejer jag inte vill göra med dig.
Men gud vad jag är trött på att kämpa.

Jag älskar min bror för att han är speciell. En unik människa.

Det var också första gången Någon var med och träffade hela familjen jag var ett barn i. Med de barn som kommit ur oss. Det tog lång tid för oss att komma hit. Det har nog en del att göra med mina val.

Vi vände hemåt i förväg för att fira Ellas konfirmation. När vi passerade Hällefors svängde vi av och besökte Hällefors Bruksträdgård och hann prata lite med min vän Sonia som jag tappat bort de senaste åren. Det var fint. Vi möttes i fotograferandet, men har bytt bana bägge två. Hennes odlingsresa är fin att följa.

Upp tidigt söndag morgon för att köra Ella till kyrkan. Någon timme senare var jag tillbaka tillsammans med Någon och en full kyrka. Fin mässa. Blev varm när handpåläggningen av Ella gjordes. Det är ett fint sätt att välkomna någon i en större helhet.

Vi åkte hem och åt lunch tillsammans och lämnade vår present, några timmar med en sångpedagog. Hon har musiken i sig, men kan nog må bra av lite hjälp med tekniken.

Mitt lilla barn är inte så litet längre. Hon är full av fina saker och just idag känns det väldigt bra att andra människor har sett det.

Nu är magen och huvudet fullt av intryck och jag försöker både landa dem och börja ställa in mig för alla intryck som kommer de närmaste dagarna. Trött, men ändå lugn. På väg någonstans.

 

Fast

Livet gjorde en kraftig sväng. Och tog mig till en plats där jag inte ska vara. Där ingen ska vara. Där har jag blivit fast. Försöker att komma vidare men verkar alltid dras tillbaka.

Jag har trott att kärleken kommer att vinna. Att den är så stor att den orkar hålla ut. Eller lyckas guida mig rätt. Få mig lugn. Få andra lugna.

Just nu tror jag inte det. ♥︎

Bröd, bröd, bröd

I helgen fortsatte vi läsa oss att baka. Fyra olika bröd. Levain, baguetter, småbröd och det första grytbrödet. Alla blev bra. Nya handgrepp, mjölblandningar och känslor. Det är som sagt fantastiskt att upptäcka detta. Att äntligen kunna skapa något från noll. Som blir bra. Som uppskattas.

Dessutom närkontakt med tussilago. Fint.

Gör något riktigt

Alltså det här brödet. Har hittat en recept jag klarar. Det är enkelt, tar tid och blir fantastiskt gott bröd. Den här morgonen baguetter och frallor. Ska vi ta med när vi äter frukost med vänner.

Jag älskar att hitta något jag kan göra rent praktiskt. Hela livet har gått ut på att prata, lyssna, tänka och försöka påverka människor. Eller ge råd. Ibland har det varit värt något, men oftast har det inte varit något annat än fåfänga försök att hitta sammanhang. På gott och på ont.

Men, det här bakandet är något annat. Det börjar så enkelt, med bara lite mjöl och lite vatten. Sen matar jag den där kladdiga lilla smeten och den får liv. Tillför mer mjöl, mer vatten och låter den jäsa. Den tar sin tid. Min påverkan är minimal. Men den gör skillnad.

Jag gör något på riktigt. Det är skönt.

Nära livet

Sov på sjukhus inatt. Med lilla barnet. Hon togs in akut igår kväll med fruktansvärd huvudvärk, kräkningar och allmän smärta i kroppen. Hennes mamma var med henne och jag gick dit eftersom jag inte hade något val.

När barnen lider ska jag vara med. På ett ganska självklart sätt blir livet sällan mer levande. Alla känslorna på samma gång. Villkorslös kärlek, hjälplöshet, oro, stress. Det togs prover och sattes in smärtstillande. Men, de ville behålla henne över natten. Jag stannade hos henne.

Frågor i huvudet och magen. Hjärnhinneinflammation? Influensa? Något annat?

Med tom mage och utmattad av smärtan kändes det skönt att hon fick vara i vårdens varma händer med ett blodsocker som höll sig lågt. Sent på natten fick vi besked om att det var influensa. Vi fick order om att stanna i vårt rum och sen fick sällskap av en mycket mindre människa som var smittat av samma virus. En liten människa som fick andningshjälp.

En annan mamma och en annan pappa. I samma känslor som jag. Och så vårdens fina människor som tog hand om oss. När jag gick hem igen, efter att läkaren givit oss några fler besked och hennes mamma hämtat upp henne, slog hjärtat lugnt. Gick längs Trädgårdsgatan hem i regnet och kände in i märgen hur livet faktiskt är.

Sen öppnade jag Facebook. Fullt av vuxna som hånar barn som demonstrerade mot just oss vuxna och vår totala oförmåga att göra det som krävs för miljö och klimat. Stängde ned. Har inte tid med den där typen av låtsasliv längre.

Jag har något viktigare att göra. Oklart vad, men jag tror att det handlar om att leva.

Bakar bröd, riktigt bröd

När jag fyllde senast så fick jag en halvdagskurs i surdegsbakning i present av Sara. Idag gick vi den. Tillsammans med ett tiotal andra. På Malins hembageri på Öster. Det var underbart att få baka i ett bageri. Bara bakbordet var värt att dö för. Kom hem med massor av knäckebröd och sex limpor. Plus två surdegsgrunder.

Vad lärde bagaren mig då? Typ, att allt handlar om känsla. Och rena råvaror förstås. Nu vill jag bara baka bröd. Inget annat.