Att hålla samman. När det verkar som att krafterna som drar isär är starkare än någonsin. Kanske är det vårt viktigaste sätt att vara tillsammans just nu. Hålla samman. Ingen människa är utanför den gemenskap vi delar. Alla är ömsesidigt beroende av varandra.
Totaltacksamhet
Tre veckors praktik är över. Jag har fått lära genom att göra. Genom att samtala. Genom att betrakta. Genom att känna. Har mött en handledare som är en förebild och nu en vän. En medvandrare på vägen hem.
Kallelsen är inte galenskap. Tvärtom. Det är något av det sannaste jag upplevt och därför finns det inga alternativ. Fjärde året på universitetet börjar imorgon. Men just ikväll är just känslan av tacksamhet förlamande på ett bra sätt.
Det är många människor som på olika sätt gjort de här veckorna möjliga. Ingen av dem är en slump. Amen.
Omtumlad och omsluten
På förmiddagen idag kom det ett telefonsamtal. Som förändrar vardagen. Så idag har jag varit omtumlad och omsluten. På bra sätt. Marken bär.
Tacksam för min pappa
In i märgen tacksam för min pappa. Som samlade oss för åttioårsfirande på Solliden. Vi behövde det. Saker som väntat på att sägas kom ut. Och det var så fint och så bra. Försonande. Ibland tar det tid för det viktiga att formuleras. Både i minne, känsla och bekräftelse.
Då är det bra med rotade människor. Som har tålamod att vänta. Även när de förtvivlar inombords i osäkerhet.
Familjen som jag är barn i kan. Det var inte alltid självklart. Men, vi kan. Klippet här nere får mig att gråta. Av tacksamhet. Äntligen är tonåren över. Det tog så lång tid att bli ung.
Rättvik och väder
Vi är i Rättvik. Här är det väder. Imorgon väntar Winnerbäck i Dalhalla. Och lite annat. Skönt att komma från Örebro. Det var länge sedan. Kikade in i kyrkan och bjöds in att biträda på Sinnesrogudstjänst. Avböjde pga av andra planer (mat) och ångrar det nu.
Om kärlek
Midsommardagen 2024. Har jag någonsin upplevt en finare sådan? Eventuellt inte, för när Alex Bengtsson och Bianca Gutierrez blev Guiterrez-Bengtsson så blev det ett bröllop jag aldrig upplevt maken till. Så enormt mycket kärlek, värme, respekt. Så många språk. Så många rätade ryggar och nyfikna blickar. Det finns ett levande hopp. För människorna som slagits ned. Som rests upp igen. Jag är tacksam över att jag får möta människor som Alex. Sällan har en människa på så många sätt varit en vägvisare.
Livet är vackert, även på de andra sidorna.
28 + 20 = ?
Den här lille pojken växte upp och blev äldre. I 28 år och 20 år två människor kallat honom pappa. Idag fyller de år. Hanna och Ella. Världens finaste mysterier som fyller mig med mening och kärlek. Jag önskar att den lilla pojken som fortfarande är jag kunde lära sig ännu mer av dem. De är den stora gåtan. Frågetecknet som aldrig kommer att rätas ut.
Femtiotre år
Vaknar på morgonen. Maria kommer in med frukostbricka. Hon bäddar in mig i kärlek och värme. Och fina presenter. Jag har inte gjort något för att förtjäna hennes kärlek, men får den. Vi ramlar mot varandra. Vi går tillsammans. Det är fint. Min mamma postar en bild på Facebook. Det har hon gjort tidigare. Jag tittar på den lille killen med blicken långt, långt bort. Undrar hur det går för honom. Jag tror att han finns kvar i den som blev jag. Den där blicken som aldrig riktigt hittade sitt fäste… har gjort det nu. Allt är som det ska bli.
Jag längtar efter mina barn. Jag känner ett stråk av skuld röra sig runt mig. Människor jag tappat bort. Saker som inte blev. Mest av allt körs jag över av den vänliga och varma våg av hälsningar som kommer in under dagen.
Vi hör ihop.
Tvivel och tro och tvivel och tro
Nu är det lite motigt. Vårens kurser är igång. Skoningslöst igång. Fantastiskt intressanta på så många sätt, men också så svåra. Eller åtminstone så snabba. Tempot är högt och det ska lämnas in saker mest hela tiden känns det som. Jag känner mig matt. All denna så kallade vetenskap om tro som egentligen är vetenskap om människors sätt att tänka kring tro. Det är i mångt och mycket ett meta-perspektiv på allt. Ibland önskar jag att teologin kunde frikopplas från de modernt vetenskapliga kraven. Mysteriet är nämligen borta. Långt borta. Det sägs att många som läser detta tappar lusten. Begraver sitt kall. Jag förstår det.
Men… för mig handlar det nog mest om tempot. Kanske måste jag tänka om och sluta vara så rädd för min egen ålder? Det får helt enkelt ta den tid det tar.
Idag fyller Maria år. Hon är borta på konferens i Småland. Men på torsdag återförenas vi. Jag älskar henne. Att vi hamnat här, att det är just vi som vandrar tillsammans längs vägen hem. Det är något mystiskt med det. Allt är som det ska bli och jag är så tacksam för det. Något att tro på.
Elva år av tacksamhet
Vilda. Delawares Venice. Elva år idag. Firas i tacksamhet, stillhet och kärlek. Hon är en av de viktigaste varelser som gått tillsammans med mig genom livet. Jag älskar henne på djupet.
