Jag håller på att förbereda mig inför pappas begravning. Hämtade ett bårtäcke på Orust igår. Lämnade det till begravningsentreprenören idag. När jag kommer hem letar jag efter Vilda. I bilen tittar jag bakåt för att se hur hon har det där i baksätet. Tomheten efter henne gör så ont att jag blir arg.
Predikan: Pappa, änglarna och kampen
Predikan
5 oktober 2025
Den helige Mikaels dag
Livets kapell, Stiftsgården Stjärnholm
Gammaltestamentlig läsning
Daniel kapitel 10, vers 15-19
Medan han talade så till mig stod jag stum, med nerböjt ansikte.
Något som tycktes vara en människohand rörde då vid mina läppar. Jag öppnade munnen och sade till honom som stod där mitt emot mig: ”Herre, synen var så plågsam att jag inte har någon styrka kvar. Hur skulle jag, din ödmjuke tjänare, kunna tala med en sådan som du? Mina krafter är slut och jag kan inte längre andas.” Han som såg ut som en människa rörde ännu en gång vid mig och gav mig styrka. ”Var inte rädd, du högt älskade”, sade han, ”allt skall gå väl. Var stark, var stark!” När han talade med mig blev jag frimodigare och sade: ”Tala, herre, nu har du styrkt mig.”
Epistel
Uppenbarelseboken kapitel 12, vers 7-12
Och det blev en strid i himlen: Mikael och hans änglar gav sig i strid med draken. Och draken och hans änglar stred, men han övermannades och det fanns inte mer någon plats för dem i himlen. Och han, den stora draken, ormen från urtiden, han som kallas Djävul och Satan, han som förför hela världen, han störtades ner på jorden och hans änglar störtades ner med honom. Och jag hörde en stark röst i himlen säga: ”Nu finns frälsningen och kraften och riket hos vår Gud och makten hos hans smorde. Ty våra bröders anklagare har störtats ner, han som anklagade dem inför vår Gud både dag och natt. De har besegrat honom genom Lammets blod och genom sitt vittnesbörds ord. De älskade inte sitt liv mer än att de kunde gå i döden. Jubla därför, ni himlar och ni som bor i dem. Men ve över jorden och havet: djävulen har stigit ner till er, och hans raseri är stort, ty han vet att hans tid är kort.”
Evangelium
Matteusevangeliet kapitel 18, vers 7-10
Ve dig, värld, med dina förförelser. Förförelserna måste ju komma, men ve den människa genom vilken de kommer. Om din hand eller din fot förleder dig, så hugg av den och kasta den ifrån dig. Det är bättre för dig att gå in i livet stympad eller ofärdig än att kastas i den eviga elden med händer och fötter i behåll. Om ditt öga förleder dig, så riv ut det och kasta det ifrån dig. Det är bättre för dig att gå in i livet enögd än att kastas i helvetets eld med båda ögonen i behåll. Se till att ni inte föraktar någon enda av dessa små. Jag säger er att deras änglar i himlen alltid ser min himmelske faders ansikte.
Predikan
På fredag ska jag begrava min pappa. Och som jag ångrar att jag lät hans rädsla för att störa och mitt lättstörda högmod stå mellan oss i nästan ett helt vuxenliv. Mitt vuxenliv. I tisdags somnade min hund, Vilda, in efter ett liv som blev tolv år och sju månader. Henne ska jag också begrava på fredag.
Det här är vår tid
Det här är vår huvudvärk
Så sjunger Lars Winnerbäck i de första raderna i sin sång Vår tid. För mig är det just nu en tid av sorg. Inte bara för att jag saknar min pappa eller för att jag inte förstår hur jag ska klara mig utan min hund, nej jag tycker att vår tid är rätt sorglig överhuvudtaget. Det händer för mycket dumt. Som att en ny religion hittas på i treenigheten mellan girig egoism, fanatisk nationalism och en kristendom utan Kristus. Religion där ledarna själva är gudar. Det sker i det stora landet i väst, i det stora landet i öst, och det sker i syd liksom i nord. Förblindade ledare och falska profeter puttar oss framför sig, mot krig som ingen vill ha.
Men eftersom alla krig måste sluta i fred så är det lika bra att vi går dit direkt, till freden alltså. Som Jesus gör. För människans krig mot sig själv kan aldrig vinnas och det är väldigt svårt att se hur idéer som sätter MIG FÖRST eller gör MITT LAND STÖRST kan kallas kristna. Jesus säger ju att det är de sista som ska bli först. Att de minsta ska bli störst.
Jag tror att han säger något liknande i dagens kärva bibelberättelse från Matteusevangeliet. Som kanske inte lika mycket handlar om vilka kroppsdelar vi ska göra oss av med som att den berättar för oss att ingen ska lura barnen. För det är det som är sammanhanget. Jesus har svarat på lärjungarnas fråga om vem som är störst i himmelriket genom att kalla till sig ett barn och säga att den som tar emot barnet också tar emot honom. Sedan säger han det där om att vi inte ska lura människor till fel vägar. Att vi inte ska låta synden leda oss. Kanske också att vi ska känna igen barnet som bor inne i oss själva? I versen som ligger precis innan vår text i dagens evangelium, finns ord om att den som förleder en av dessa små som tror på mig, för honom vore det bäst om han fick en kvarnsten hängd om halsen och sänktes i havets djup.
Det är obehagliga ord, men tydliga. Den kyrka som avfärdar Kristus och hyllar sig själv och just SITT folk, den kyrkan ställer sig i vägen för Gud, men den kyrka som ödmjukt följer Jesus kanske snarare öppnar vägen hem till Gud. I den kyrkan hjälper vi inte bara människor som kallar sig kristna, nej i den kyrkan hjälper vi ALLA eftersom VI kallar oss kristna. Jag tror att det här kan vara ett viktigt uppdrag som vi får av Jesus idag. Idag och alla dagar.
Kanske har vi hjälp av änglarna i striden för det goda? Änglarna har ju fått uppdraget att vaka över dig och mig och skydda oss alla. De ser vad vi håller på med och kan beröra oss och ge oss styrka i mötet med det svåra, precis som ängeln som möter Daniel i Gamla testamentet. Det finns många berättelser om änglar som sänds till människor i Bibeln. Nästan alltid säger änglarna: Var inte rädd. Eller: Frid vare med er. För änglarna vet det som Gud vet… att vi människor lätt blir både rädda och oroliga. Änglarna vet också att vi inte alltid gör så bra saker när vi är rädda eller oroliga. En av de änglarna gick bredvid mig i tolv år och sju månader. Hon drog ut mig ur öknen, fick mig att stanna upp och se saker klarare. Så att jag kunde byta riktning i livet. I tisdags lämnade hon mig och vände tillbaka till Gud. Då lämnade min hund Vildas sista andetag henne, mjukt och stilla. Jag var rädd när jag behövde fatta beslutet, men lugn och tacksam när hon blev fri.
Och jag var rädd när min pappa låg på IVA. Framför allt var jag rädd eftersom jag såg att han var rädd. Jag ville så gärna vara en ängel som kunde trösta och lindra och göra honom frisk. Men jag är bara en människa. Ett litet barn som vill säga till sin pappa att allt har blivit bra. Att jag blev en man, själv pappa, och förstår saker nu som jag inte förstod tidigare. När jag blev äldre och klokare så började jag att sakna min pappa. Men han var aldrig borta, det var jag som var det. Vi försonades. Men jag kommer alltid ångra att jag väntade så länge. För nu blev tiden när vi verkligen kunde mötas alldeles för kort. Den sista gången som vi fick ett längre samtal på tu man hand var i somras, när han hämtade mig här på Stjärnholm och skjutsade mig hem till Örebro. Då berättade han för första gången att han levt sina första år på ett barnhem här i närheten, i Nyköping, när han togs ifrån sin unga mamma i Värmland eftersom en familjs heder stod på spel. Människors rädsla ställde sig i vägen för Guds kärlek och så offrades min pappa och hans mamma. De fick aldrig leva tillsammans.
Men Guds kärlek hittade fram till pappa på olika sätt och jag är övertygad om att han hade änglar med sig. När pappas sista andetag blåste sig ut ur honom var jag nära. Min pappa, IVA-läkaren, dog själv på IVA. Och de änglar som vårdat honom i två veckor satt stilla och grät den natten, när andra änglar hämtade honom och bar honom hem. Och Lars Winnerbäck sjunger:
Här sliter syrrorna
Här vittnar vittnena
Det här är vår tid
Någon dag ska vi dö. Då är änglar med oss. Alla andra dagar ska vi leva. Jag tror att änglarna är med oss även då. När vi är tillsammans i församlingar, i konfagrupper, klasser och livets alla olika relationer. I tro och tillit är vi kanske alla kallade att hjälpa vilsna, rädda och oroliga människor att hitta vägen hem? Gud sänder sitt ljus och sin kärlek till oss på olika sätt. Jag skulle tro att Gud vill att kärleken som träffar oss ska färdas vidare genom oss till andra.
Vi är sedda och kan se andra.
Vi är bekräftade och kan bekräfta andra.
Vi är älskade och kan älska andra.
Vi kommer att bäras ut ur ruinerna när drömmen dött. Vi kommer att få vila i en ängels armar och ängeln hoppas att vi ska hitta tröst där. Så sjunger Sara McLachlan i den fina sången ”Angel” som är ledmotiv i den finfina filmen ”Änglarnas stad”. Vi får tro att vi också får kämpa tillsammans med änglarna. Vi får göra det goda.
Och kanske är det något som Gud säger till oss, genom änglar, pappor och hundar. Mammor och syskon. Konfaledare och andra.
Du är inte ensam.
Vi är på väg hem och just nu så vandrar just vi tillsammans. På väg hem till någon som vill torka våra tårar och laga våra brustna hjärtan. Hem till någon som reser oss upp när vi faller och bär dem av oss som inte längre kan resas upp.
Se till att ni inte föraktar någon enda av dessa små, säger Jesus.
Jag säger er att deras änglar i himlen alltid ser min himmelske faders ansikte.
Jesus ställer barnet i mitten och påminner oss om hur vi ska vara i gemenskap med varandra. Jesus drar ut barnet som bor i mitten av oss själva i ljuset. Jesus berättar om änglarna som kan komma till oss… om vi tror. För vi får tro och vi får berätta. Vi är inte ensamma. Vi har Gud, Jesus och Den Heliga Anden. Vi har änglarna. Vi har fått en hel Skapelse som håller oss vid liv. Vi har varandra. Och några av oss har till och med fått möjligheten att få möta hundarna.
Ja, en annan värld är möjlig. Och redan här och nu vill någon möta oss i ett litet, litet bröd och några droppar vin.
Nåden är här och det är hoppfullt. I änglars tid, och i vår tid.
Allt är som det ska bli.
Livet utan hund
NEJ.
NEJ.
NEJ.
Jag står inte ut med att komma hem utan att hon är här. Jag står inte ut med att veta att hon aldrig kommer att vara det igen. Tårar, tårar, tårar. Bara titta på detta som Ella skickade.
Eller detta från Värmland för ett par år sedan:
Eller detta från Sommarro. Och Vildas perspektiv.
Men Hanna och jag tog en promenad i Fransiscuslunden på lunchen. Där hittade vi en gravplats till Vilda som vi fick ta i anspråk. Hon förtjänar att lämna spår efter sig. Vi behöver en plats att få gå till.
Ängeln har lämnat rummet
Himlen var oskyldigt blå när ängeln lämnade rummet för att för evigt få rulla sig runt och runt och runt på Guds gröna ängar. Strax före lunch idag så blåste sig livet ur min älskade medvandrare Vilda. Knappt märkbart. Tolv år och sju månader vandrade hon vid min sida. Inte så sällan stillastående, som för att hejda mig. För att få mig att stanna upp och se något annat. Tiden vi fick tillsammans har varit helt livsavgörande. Hon hämtade mig och drog mig åt ett annat håll i livet. Jag predikade om henne tidigare i år. Då fälldes det en och annan tår i kyrkbänkarna.
”Min hund har blivit gammal. Rörelserna är långsamma, försiktiga och stela. Hennes vandring närmar sig slutet. Sakta, säkert och värdigt. Men fortfarande är ingen ivrigare än hon när det gäller att rulla runt på en gräsmatta. Och nej, hon är inte min. Det är snarare så att jag är hennes. I tolv år har hon lett mig. Varit med på min vandring ut ur öknen… på väg hemåt. Jag är bara en vanlig syndare. I en fallen värld. Jag ser inte hela bilden. Jag har inte det gudomliga perspektivet. Det vet hon, hunden.”
För några veckor sedan var hon med när mina bröder och jag tillsammans med Ann-Marie började gå igenom och sortera pappas saker. Vilda gick runt och letade efter pappa. Nu tror jag att hon hittat honom. Det blir inte en begravning nästa helg, det blir två.
Sorgen är för stor idag och mina små ord räcker inte alls till. Men jag låg och höll om henne när hon somnade. Och tackade för allt hon gav mig. Hon var aldrig min och jag kommer alltid att vara hennes. En dag så kommer hon och möter mig igen. När det är min tur.
Tack älskade ängel för att du kom till mig. Tack för allt du gav mig. Tack för att du öppnade mina ögon och mina sinnen. Tack Vilda, Delawares Venice. Ingen kommer någonsin att vara som du.
* 2 februari 2013
† 30 september 2025
Jag vill åka tillbaka
Jag är så tonårsförvirrad. Den tomma blicken avslöjar mig. Min pappa ser också lite förvirrad ut. Omtumlad liksom. Kanske för att det är hans fyrtioårsdag och någon slags överraskningsfest pågår. Båda våra blickar är i fjärran. Jag undrar vad vi försöker se, där och då. Jag lade ett par timmar igår på att gå igenom några av pappas fotoalbum. Sorgen grep tag. Skammen och skulden grep tag. Gråten kom. Och kom igen. Jag ser i bilderna ett liv. Ett sökande liv. Efter kärlek och relation. Efter möjlighet att få hjälpa. Att våra vara någon i relation till någon annan genom att göra något gott. Varför gjorde tonåren och många år som följde mig blind för det då? Varför måste livet göra så att vi bara fick en kort, kort tid att mötas som lika samma?
Jag vill åka tillbaka till den där kvällen. Jag vill viska i pappas öra: Det kommer att bli bra. Jag kommer aldrig att behöva upprätta dig eller göra det du aldrig vågade. Tvärtom, jag kommer att fortsätta på den väg du visat, men på mitt sätt. Allt är som det ska bli, pappa. Jag älskar dig. Ingen kan någonsin vara för mig som du kan vara.
Jag står inte ut med tanken på att jag inte lät honom veta det förrän sent i livet.
Predikan: Enheten i Kristus (i Skapelsetid)
Predikan
21 september, 2025
Fjortonde söndagen efter trefaldighet
S:t Nicolai kyrka, Örebro
Epistel
Filipperbrevet kapitel 2, vers 1-5
Om det alltså finns tröst genom Kristus, uppmuntran från kärleken och gemenskap från Anden, om det finns ömhet och medkänsla, gör då min glädje fullkomlig genom att visa enighet. Lev i samma kärlek, eniga i tanke och sinnelag, fria från självhävdelse och fåfänga. Var ödmjuka och sätt andra högre än er själva. Tänk inte bara på ert eget bästa utan också på andras. Låt det sinnelag råda hos er som också fanns hos Kristus Jesus.
Evangelium
Lukasevangeliet kapitel 22, vers 24-27
Sedan kom de att tvista om vilken av dem som skulle anses vara den störste. Då sade han till dem: ”Kungarna uppträder som herrar över sina folk, och de som har makten låter kalla sig folkets välgörare. Men med er är det annorlunda: den störste bland er skall vara som den yngste, och den som är ledare skall vara som tjänaren. Vem är störst, den som ligger till bords eller den som betjänar honom? Är det inte den som ligger till bords? Men jag är mitt ibland er som er tjänare.
Predikan
Hur blir jag mitt bästa jag. så att du kan bli ditt bästa du, så att vi kan bli vårt bästa vi? Låt oss ta hjälp för att försöka besvara de här frågorna.
Bibelberättelsen från Lukasevangeliet kan bli lättare att närma sig om vi placerar den i sitt större sammanhang. Vi är vid den sista måltiden. Jesus har brutit brödet och låtit bägaren gå runt. Men han har också berättat att en av lärjungarna ska förråda honom. Då börjar de upprört att diskutera vem det är som är den uslingen, innan pendeln slår tillbaka och de börjar diskutera vem av dem som är den bästa lärjungen, alltså den största. Tvåtusen år före Facebook, TikTok och den förbaskade polariseringen som delar upp världen just nu så föll också lärjungarna in i de världsliga kungamakarnas förvirring. Men Jesus, han visar ju något helt annat när han vänder upp och ned på tillvaron och säger att minst är störst, sist är först. Att det är den som tjänar som leder. Följ mig, säger han. Håll ihop och försök göra som jag visat er.
I Johannesevangeliets inledning fördjupas berättelsen:
I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud. Och Ordet blev människa och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet, en härlighet som den ende sonen får av sin fader, och han var fylld av nåd och sanning. Av hans fullhet har vi alla fått del, med nåd och åter nåd.
Allt hör ihop och allt är ett i Ordet, i Jesus Kristus.
Aposteln Paulus kan hjälpa oss att göra det hela något tydligare. Inte minst genom att säga att alla kan få plats i gemenskapen, och att vi delar allt vi har med varandra. Han är tydlig i sitt brev till församlingen i Filippi (och kanske till oss också) när han ber människorna att leva i samma kärlek, eniga i tanke och sinnelag, fria från självhävdelse och fåfänga. Eller som i den berömda formuleringen i Galaterbrevet: Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus. Lågorna är många, ljuset är ett sjunger vi i en populära psalm.
Kanske kan vår egen tanke om folkkyrkan också förklara något. Kyrkan rymmer olika inriktningar, tolkningar och traditioner. Enheten i Kristus betyder att dessa olikheter hålls samman i den större gemenskapen vi kallar kyrkan, där grenarna är många, men trädet är ett, trädet Jesus Kristus.
Och här i september, i Skapelsetid och skördetid, är enheten i Kristus synlig i hela Skapelsen tänker jag. I alla Den heliga Andens verk som vi kallar för naturlagar som gör att frön gror i jorden och blir till något som vi får äta oss mätta på. Gåvorna är många, Anden är en, finns i Jesus Kristus. Vi får vara ett i honom.
Kanske finns ett av de tydligaste svaren i nattvarden. Där vi alla knyts samman i måltiden med Kristus. Där vi alla välkomnas fram, oavsett var vi kommer ifrån eller vad vi bär med oss hit. För tjänsterna är många, Herren är en, Herren Jesus Kristus.
Poeten Göran Sonnevi beskriver det här i en fint formulerad mening: I varje bit bröd jag tar i munnen, finns alla människor, hela jorden, hela himlen och alla stjärnorna.
Vi är väldigt många människor som möts vid nattvardsbordet varje vecka, i hela världen. Om vi alla skulle bli kvar i enheten i Kristus och följa Jesus ödmjuka exempel… då skulle vi kunna göra något väldigt stort tillsammans. Och jag tror att vi behöver göra det nu. Jag tror att det behövs många ödmjuka människor för att lösa de enorma problem vi står inför nu… i en fallen värld där så många ledare verkar vara förvirrade. Jag tror att det är dags för kyrkan att kavla upp ärmarna lite till.
För vilka ska kunna stoppa nationalisternas olika folkmord och krig? Vilka om inte vi, vi är ju ett i honom? Vilka ska stå för en värld där mänsklig intelligens värderas högre än artificiell? Vilka om inte vi? Vilka skulle kunna göra ett ärligt försök att faktiskt fördela våra resurser mer rättvist så att varenda människa får en chans att leva ett värdigt liv? Vilka om inte vi som är ett i honom? Vilka ska läka såren vi har rivit upp i Skapelsen (där saker vi själva skapat förstör den fantastiska och livgivande värld som skapades för oss att dela med alla andra levande varelser)? Vilka ska läka de såren om inte vi? Vad skulle kunna hända om vi helt enkelt skulle bestämma oss för att faktiskt gå ut ur våra kyrkor tillsammans och efter bästa förmåga försöka att göra som Jesus lite mer och lite till? Vi är ju ett i honom. Och lejonet av Juda kan fortfarande ryta när det behövs. Lejonet är inte bara en gullig kattunge. Och han kommer att segra.
Vill vi följa lejonet, alltså Jesus? Ledarnas ledare, den ödmjuke tjänaren som leder genom att komma med nåd, kärlek och hopp, till den som vågar tro. Vill vi också vara ett med honom? Vill vi hålla ihop och tjäna varandra?
Jag tror att vi måste orka se samtiden i vitögat. För en ny religion ser ut att ha uppstått i treenigheten mellan girighetens ekonomi, fanatisk nationalism och en kristendom utan Kristus. Allt fler människor i världens rikaste land tror att deras president är en ny Messias. Allt fler tror att världens rikaste män – teknikentreprenörerna – är profeter. Människorna kröner sina nya kungar och kanske ser vi liknande rörelser i hela den gamla västvärlden, även här hemma i Sverige, folkhemmet som allt oftare sägs sakna både folk och förmåga att vara ett hem. Journalister ringer och frågar präster om Jesus var höger eller vänster och försöker trycka in en tvåtusen år gammal tro i svensk partipolitik som inte ens är tvåhundra år ung.
Människa var är du?.. ropar Gud till oss genom hela sin skapelse. Kom hem.
Jesus dog för vår skull. Hur tackar vi för hans försoningsoffer? Nåden är gratis. Allt vi behöver göra är att svara. Allt är möjligt. Och vi ska inte låta oss luras att tro att vi inte kan göra något. Vi behöver inte låta synden släcka hoppet som finns i tron. Men vi bör vara försiktiga, för om vi kavlar upp våra ärmar utan ödmjukhet och enhet, då riskerar vi att bli som de förvirrade ledare som verkar tro att våld och girighet är vägen framåt. Men om vi kavlar upp våra ärmar i ödmjukhet och enhet tillsammans och gör det vi kan för att följa Jesus… då tror jag att det kommer öppna sig andra vägar till framtiden.
För också vi kan torka tårar och visa omsorg om brustna hjärtan. Vi kan fortfarande resa de som har fallit och bära varandra när det behövs. Precis som Jesus gör. För vi har ju fötts med det där vetandet som vi delar med varandra, alltså MEDVETANDET. Och vi har fötts med vetandet vi har tillsammans, alltså SAMVETET. Jag skulle tro att både medvetandet och samvetet kommer ur enheten i Kristus. Och vem vet, kanske kan den enheten bli klar och tydlig redan idag, vid nattvardens bord, där varje bit bröd vi får skulle kunna innehålla alla människor, hela jorden, hela himlen och alla stjärnorna? Här och nu….när Jesus ser oss, och ber oss att se varandra.…när Jesus berör oss, och ber oss att beröra varandra.
För Jesus älskar oss, och vill att vi älskar varandra. Enheten i Kristus är ett levande mysterium. Hela Skapelsen kan liknas vid en mänsklig kropp. Eller en stor kyrka som Gud skapat för oss att leva i tillsammans. Lemmarna är många, kroppen är en, Jesu Kristi kyrka, och vi är ett i honom! Det är alltså tillsammans som jag är mitt bästa jag och du ditt bästa du. Tillsammans blir vi…vårt allra bästa vi.
Liksom Fadern och Sonen och Anden är enhet så är också vi skapade att vara det. Jag har svårt att inte känna mig ödmjuk – och inte så lite hoppfull – inför detta mysterium. Nåden är gratis. Lejonet bär oss hem. Han känner ditt namn, han känner mitt. Vi är ju ett i honom.
Allt är som det ska bli, amen.
Helgen vecka 37
Tillbaka i Karleby. Försöker att vara snäll. Är lite låg och skavig på grund av sorg, ryggskott och några intensiva dagar med uppstart av magisteruppsats, diskussion om framtiden med stiftet, förberedande av ansökan till Svenska kyrkans utbildningsinstitut och höstförberedelser i trädgården här. Den ständiga lågintensiva smärtan i ryggen gör mig irriterad. Lite mer hudlös liksom. På vägen hit igår så lyssnade vi på låtar som gjorde mig lite ledsen. Låtar med djup som tog mig ut på djup som fick mig att känna mig som en otillräckligt syndare. Vilket jag i och för sig också är. Gladde mig åt en glasklar predikan av min vän Alex och senare på kvällen ett fint mail. Har nu fått handledare till uppsatsen och det känns finfint. På söndag är vi tillbaka i Örebro och då startar läsårets konfirmand-säsong upp. Cirka hundra ungdomar i år hemma i Nikolai. Det blir kul.
Försöker starta upp en Substack. Oklart varför. Jag tror att jag saknar det gamla flödet som sociala medier gav, för länge sedan. När tips om musik, böcker och annat liksom var mitt flöde. Där kommer jag att publicera mina predikningar samt ett fredagstips om musik, böcker eller kanske film. Den som lever får se. Söker intressanta publicister att följa också för att få ett renare flöde.
Min pappa lever inte längre på jorden
Det här blir ett långt inlägg. Jag skickade nyss in följande minnesord till lokaltidningen:
Till minne av Per-Åke Welander
81 år gammal har läkaren Per-Åke Welander, Kumla, gått bort efter en kort tids sjukdom. Minnesorden kommer från sönerna Per-Michael, Fredrik, Magnus och Bror.
Många känner vår pappa som läkare. Sedan början av 1970-talet har han tjänstgjort på sjukhuset i Örebro, i företagshälsovård och under många år med egen praktik i Kumla och Hällabrottet. Vi har hört många fina berättelser från människor som mött pappa som kollegor eller patienter. Hans engagemang i privatläkarföreningen har inte gått spårlöst förbi.
Många känner vår pappa genom olika engagemang. Bland annat i Rotary, Kumla revysällskap och inte minst Kumla Akvarieklubb, en fin gemenskap med samtal, bad och vattenpolo som varit avgörande för pappa. Hans hjärta slog för Kumla där han levde i mer än 40 år. För pappa har humanism och gemenskap i lokalsamhället varit viktigt. Han har ivrigt vurmat för Nyckelfonden som delar ut pengar till medicinsk forskning i Örebro län.
Vi hoppas att många känner vår pappa som varm, pålitlig och handfast. Han ville inte störa men var alltid redo att hjälpa till. Hans sätt att bemöta människor får vi många berättelser om nu. Pappa var frisk och pigg med många åsikter och god aptit på äventyr. Alltid med inställningen att vårda relationer med människor hela livet. Läkar-rallyn, kyrkor i hela Sverige, kulinariska resor och olika upptäcktsfärder har han upplevt. Han levde aktivt. Inte minst på golfbanan tillsammans med livskamraten Ann-Marie, som bidrog till ett mer hållbart tempo i pappas liv, präglat av kärlek, värme och nyfikenhet. Som reskamrater upptäckte Ann-Marie och pappa nya vägar i livet. Pappa satt gärna bakom ratten, för han var en passionerad bilförare.
Vid sin 80-årsdag samlade pappa sin familj på Solliden utanför Örebro för en helgs gemenskap. Många bilder togs på den stora skara barn, barnbarn och barnbarnsbarn som inte skulle finnas utan honom. Pappas saknad och sorg efter dottern Maria som avled 2015 var alltid närvarande, men glädjen över återseendet med Marias dotter Laura, pappas dotterdotter, var stor när de fick mötas igen precis i slutet av pappas liv. Han slöt många cirklar.
Pappa har lämnat många i stor sorg och saknad efter en kort och chockartad sjukdomstid. Men också med stor tacksamhet. Vi vill å familjens vägnar tacka alla som gjort pappas liv så innehållsrikt. Personalen på IVA i Karlskoga kommer vi aldrig att glömma. Pappa ville leva för oss och med oss, nu lever han vidare i oss. Vi vet att han var tacksam för det liv han fick.
Drygt tjugo minuter efter midnatt fredag 22 augusti 2025 lämnade det sista andetaget min pappa. En kort tids sjukdom slutade med att han precis överlevde sin åttioförsta födelsedag. Det är oerhört omtumlande och svårt att förstå. Min friska och pigga pappa finns inte längre. Nu planerar vi för begravning och allt annat som följer med den här delen av livet. Tillsammans med mina bröder, pappas livskamrat Ann-Marie och pappas dotterdotter Laura har jag levt i en kris de senaste veckorna. Under den krisen skrev jag en ofiltrerad dagbok när jag var hemma från sjukhuset. Jag publicerar den i sin helhet här:
9 augusti, klockan 01.40
Jag tror att min pappa ligger för döden. Jag vill inte tro det, men jag tror det. Beskedet kom mitt på dagen. I ett SMS jag tog emot när Maria och jag gick på Louisiana och titta på sommarens utställningar.
Dagen har präglats av känslor och bilkörning. Panik och fokus.
Vi kom fram till sjukhuset 22:30. Samtidigt som min bror Magnus som rest från Gotland. Mötte min pappa som en helt ny person. Tärd, åldrad och andnödd. Det viktigaste för stunden sades. Några av de där sakerna jag aldrig velat fråga…. frågade jag. Några av sakerna han inte sagt tidigare sade han nu. Så nu vet jag hur vissa saker kan lösas.
Nu är klockan snart två. Vi har sagt god natt till varandra. Men hur ska vi kunna sova, när jag tror att min pappa ligger för döden? Hans hand var så kall när jag höll i den, jag vill göra honom varm.
Jag är så tacksam för livet. För barnen som kallar mig pappa och för Maria som står och håller i mig just nu. Allt är som det ska bli. Men just nu är det jobbigt.
Amen.
—
8 augusti, klockan 18:50
Pappa ändrade sig. Valde att låta sig läggas i respirator. Snabb försämring under natten. Telefonen ringer strax efter klockan sju. Vi samlas på IVA och får en kort stund tillsammans innan han sövs. Vi vacklar. Marken är inte så stadig som den brukar. Bröderna och Ann-Marie står tillsammans. Laura är på väg från Finland.
Pappa har placerats i en ficka i tiden. Att se honom ligga där, så långt bort men ändå greppbar, gör ont. Men samtidigt gläds jag åt att han ser avslappnad ut. Nu kämpar han inte ensam. Nu kämpar en maskin med honom.
I en annan ficka i tiden lever vi andra just nu. Försöker förstå, försöker att nå. Håller ihop och pratar. Jag försöker berätta för mina barn. De finns med, men lite längre bort just nu. IVA är ingen lek. Om ett litet tag går vi dit igen. Då med Laura. Han kommer att sova.
Allt är som det ska bli. Men nu gör det ont i huvudet. I magen. Och i hjärtat. Jag ber för min pappa. Jag ber för oss alla. För alla som lider.
Amen.
—
9 augusti, klockan 17:20
Jag har fått prata med min pappa! Jag pratade på, han lyssnade, nickade och grät. Behandlingen fungerar även om läget fortfarande är kritiskt. Han har flyttats till IVA i Karlskoga, en mindre avdelning. Ännu sjukare människor behövde platserna i Örebro. När vi kom fram och träffade honom var han inte lika nedsövd som igår. Han reagerade på våra röster och närvaro. Efter ett långt samtal med läkare så väcktes han upp en aning ur narkosen och vi fick möjlighet att prata.
Att se hans kropp liksom spritta till när han förstod att Laura var här – det var något av det finaste jag sett. Och att hon som inte visste om hon skulle hinna fram i tid…. hon hann fram i tid och får nu prata med sin morfar… så kan livet också funka.
Hoppet finns kvar. Men läget är skört. Tacksamheten över dagens kontakt är enorm. Livet går vidare. Just nu en timme i taget. Men marken bär oss. Vattnet går fortfarande att dricka. Människorna som arbetar på IVA är änglar. Superproffs, men också änglar. Oavsett om de vet det eller inte. Livets tråd är skör och min pappa balanserar på den. Men jag tror att han känner att han inte är ensam. Allt är som det ska bli.
Amen.
—
10 augusti, klockan 22.10
Mitt i alla kast mellan hopp och förtvivlan så fick vi en mellandag. Där samtalen fördjupades och till och med glädjen fick plats i mellanrummen.
—
11 augusti, klockan 11.03
Min storebror meddelar: De kommer att extubera pappa strax innan lunch.
Det är förstås väldigt, väldigt goda nyheter. Men jag är rädd. Maskiner och IVA-personal skapar någon slags trygghet. Ber och tackar. Andas in.
11 augusti, klockan 22:21
Det gör ont att se pappa ha det så jobbigt. Han ber mig om saker. Ger mig instruktioner. Jag bekräftar. Vi fick en lång stund tillsammans idag. Han hann säga mycket. Jag tror att jag förstår det han försökte säga.
—
12 augusti, klockan 10:11
Laura, Bror och Ann-Marie har åkt till sjukhuset. Magnus och jag åker senare. Hinner ta en promenad med Vilda och vinka av Ella som ska tillbaka till Linköping. Maria skjutsar. Tack Gud för Maria. Som bäddar in oss just nu. Som ger oss värme och stabilitet när vi inte är på sjukhuset. Natten har varit bra får jag meddelande om. Pappa har sagt att ”det är okej” och det är hoppfulla ord.
Tänder ljus i Nikolai tillsammans med Ella. Hanna jobbar. Min vän Per skickar en sång med en text som får mig att vilja lyssna på musik igen. Det har varit tyst de senaste dagarna. Allt fortsätter att vara som det ska bli. Men i den här fickan i tiden så känns det samtidigt lika oklart som glasklart vad det innebär. För min lilla varelse är det snurrigt.
Amen.
—
13 augusti, klockan 10.29
Igår var det en bra dag. Fortsatta samtal. Fortsatta steg framåt. Den djupa omedelbara oron får backa. Ljus kommer in. På så många sätt. Ella skjutsades tillbaka till Linköping av Maria. Laura flög hem till Finland. Pappa fick sitta upp igen. Det är så många människor som gör så mycket för honom och oss just nu.
Det är som det ska bli. Nu ska jag försöka ta en längre promenad med Vilda innan jag hämtar upp Magnus och åker tillbaka till sjukhuset.
13 augusti, klockan 23:36
Två längre samtal med pappa idag. Om allt och inget. Det är nog inte innehållet i samtalen som är viktiga i sig, utan samtalen. Pappa frågar, jag svarar och tillsammans rör vi oss i det här mellanrummet i tiden. Minnen blandas med tankar om framtiden. Jag håller i hans hand. Ibland kramar han om min hand, ibland kramar jag om hans.
Läget är fortsatt skört. Men han får tillbaka lite mer kraft och får prova att stå, sitta och har gått från sondmatning till flytande föda. Just nu existerar bara det som händer här och nu. Och för det som hänt idag är jag djupt tacksam. Allt är som det ska bli. Förutom den lilla spricka som uppstod mellan Maria och mig i morse. Så nu när jag ska släcka och sova känner mig lite ensam och dum. Det är jättedumt att reagera med ilska på den som tar hand om en.
Fina samtal med Hanna, Ella, My och mamma idag också. Kanske är vi alla just nu i någon slags nära livet-upplevelse?
—-
14 augusti, klockan 11:50
Det kommer ett nytt positivt SMS från Karlskoga. Som samtidigt väcker oro hos pappa. Det börjar att planeras för flytt från IVA till annan avdelning. Väcker tankar och känslor. Jag kan inte ens föreställa mig hans.
14 augusti, klockan 19:18
Pappa kommer att klara sig. Och jag måste tatuera det finaste han någonsin sagt: Jag vill leva.
Nu planeras det för flytt till annan klinik. Tacksamheten är stor. Pappa hade fått en liten låt som då och då dök upp i hans minne: Fred Åkerströms ”Åkare Lundgrens begravning”. Exakt vad vi ska göra med den informationen är i dagsläget lite oklart. Men något blir det. I framtiden.
—
15 augusti,, klockan 09:53
Tillbaka i anhörigrummet i Karlskoga. Vändning under natten. Pappa är nedsövd i respirator igen. Väntan. Bön. Förvirring. Tacksamhet för de dagar som gick. För samtalen. Skratten. Livslusten som kom tillbaka i hans ögon.
15 augusti, klockan 14:35
Det är så uppenbart att frågan om liv och död ligger utanför det vi kan påverka. Coldplays låt ”Daddy” gör något för mig just nu. Skriver en egen text till låten.
Pappa, var är du nu?
Pappa, kom hem till mig
Pappa, var är du nu?
Jag har något jag vill säga dig
Jag vet att det gör ont ibland
Men jag behöver dig nu
Pappa om du hör mig
Pappa snälla hör mig
Jag saknar dig
Jag behöver dig
Pappa det är ok, ok, jag är ok
Pappa, var är du nu?
Pappa, varför gick vi vilse?
Hur har du det nu?
Pappa, ibland tänkte du som jag
Pappa snart är det din födelsedag
Jag saknar dig
Jag behöver dig
Pappa det är ok, ok, jag är ok
Jag saknar dig
Jag behöver dig
Jag älskar dig
Snälla kom hem till mig
Till mig
Till mig
Så jag får säga att jag alltid älskar dig
—
16 augusti, klockan 11:48
Pappa, jag sprang för första gången på fyra år. Det var jobbigt, men skönt. Dags att ta tag i saker.
16 augusti, klockan 19:28
Vi pendlar mellan hopp och hopplöshet. Det är så förbaskat läskigt att lungorna inte blir bättre. Pappa som varit så frisk och stark. Vad är det för något som förstör hans lungor?
—
17 augusti, klockan 23:14
Kroppen är stämd i moll. Det mesta är något slags töcken. Bröderna är samlade igen. Laura får svårt att hinna. Ann-Marie är med oss. Det verkar som att vi måste släppa taget. Ett svårt besked mitt på dagen. Gick till OP. Gick i mässa. Träffade viktiga människor.
Ber än en gång: Gud, ta hand om min pappa.
Amen.
—
18 augusti, klockan 09:25
Ann-Marie. Perra. Magnus. Bror. Jag.
Vi sitter i anhörigrummet. Orden är slut. Vi vet inte. Jag har fått pappas anteckningar i vita arkivet. De ligger i min väska nu.
18 augusti, klockan 20:41
Kasten går hit och dit. Hoppet lever. Men läget är allvarligt. Ber för pappa. Respiratorn gör jobbet. Läkarna ger inte upp.
Allt är som det ska bli. Men just nu orkar jag inte hoppas utan låter tron bära. Tron på just det där. Att allt är som det ska bli.
—
20 augusti, klockan 09:40
Det blev en mellandag igår. Personalen på IVA uppmanade oss att hålla oss borta en dag. För att hämta andan lite. Jag hann med ett par möten och samtal. Jag hatar mig själv lite för att skriva det, men ändå…. det var befriande att prata med människor om helt andra saker. Om jobb och sånt. Den gamla klyschan att livet går vidare har nog sin sanning den också. Nu på morgonen har jag varit hos min frisör. Magen har havererat i både mig och Vilda just nu. Vi är påfallande ofta synkade i sånt.
De har förberett oss på att det kan behöva göras en trakeostomi på pappa. Idag eller imorgon. Det känns som att vi närmar oss det tillståndet han själv ville undvika från början genom att vägra intensivvård. Det beslut han ändrade när det blev skarpt läge för tio dagar sedan. Då han svarade att han ville leva.
Allt är som det ska bli och det är rimligt att magar havererar.
—
21 augusti, 12:30
Idag är det pappas födelsedag. Vi har med en tårta som det står ”Per-Åke, 81 år” på. Han kan inte äta den. Vi har inte lust. Men vi hoppas att personalen på IVA har det.
—
22 augusti, klockan 03:10
Pappa fick fylla 81 år. Drygt 20 minuter efter midnatt lämnade hans sista andetag kroppen. Sorgen är stor. Tacksamheten ännu större.
Allt är det som ska bli. Och nu är det tomt i bröstet.
22 augusti, klockan 20:17
Nu kommer tårarna. De är många. De får min kropp att skaka. Begravningsdatum är satt. Kikar på korrektur för dödsannons. Pappa, jag saknar dig. Nu måste jag ta ett steg framåt i ledet och göra sådant du gjort tidigare. Du har lärt mig bra, men jag saknar dig nu. Och är slutar dagboken från IVA-tiden. Allt är som det ska bli.
Vi kommer att hålla begravningsgudstjänst för pappa fredag 10 oktober klockan 11 i Kumla kyrka. Prästen Kent Karlson och jag kommer att förrätta begravningen. Pappas goda vän Fredrik Pettersson är begravningsentreprenör. Information kommer att finnas på minnessidan över pappa hos Fonus.
Några låtar som går runt just nu:
Bill Fay ”Thank you lord”
Coldplay ”Daddy”
Coldplay ”Let somebody go”
Coldplay ”We pray”
Laleh ”Minnet av ett hav”
Dillon Chase ”Death is a door”
Propaganda ”It’s complicated”
Arja Saijonmaa ”Jag vill tacka livet”
Fred Åkerström ”Åkare Lundgrens begravning”
Min pappa finns inte längre på jorden. Men det finns två flickor som kallar mig pappa. Och mina fötter är fortfarande på jorden. Även om pojken i mig är förtvivlad och saknar sin pappa. Jag är djupt tacksam för de människor som hört av sig. För de som kramat om mig. Allt är nytt. Allt är upp och ned. Men, allt är som det ska bli.
Min pappa är fri nu. Pojken i mig kommer aldrig någonsin att komma över saknaden över honom. Gud tar hand om pappa nu. Gud tar också hand om oss andra. Men vi får också tro att vi kan ta hand om varandra. Det visade min pappa.
Tårar
Är i ett mellanrum ikväll. Den här dyker upp. Tårarna kommer. De är många. De är långa.
Livet och nuet är fångat i toner som de här. Allt är som det ska bli.
Det är meningslöst att dricka om det inte är kul
Per Perssons sommarprat. Lätt värt att lyssna på. Precis som allt han sjungit och skrivit. Livet i all sin enkelhet.