Jag har tittat på kvinnor som objekt. Klätt av människor jag inte ens känner med blicken. Fantiserat om deras bröst och deras kroppar. Jag har försökt tjata till mig sex, är till och med rädd för att jag lyckats nån gång. Jag har pratat med andra män om kvinnor på ett sätt jag har svårt att förlåta mig själv för. Okej, det var länge sedan, men jag har också gjort det. Jag också. Jag försökte vara en man.
Nu har mitt lilla barn, trettonåringen, blivit utsatt för sin första upplevelse där någon tagit på hennes kropp utan att hon bett om det. Redan vid elva års ålder blev hon för första gången utsatt för verbala kränkningar som hade med kroppen och sex att göra. Och eftersom hon är aktiv på nätet har hon förstås mött det även där.
Min största skuld i det här? Jag vet inte. Jag är känslig och har i hela mitt liv blivit bortkonkurrerad av alfamännen. Jag har gått runt i min egen bubbla, som en kastrerad tik ungefär. Inte intressant för andra män, eftersom jag inte är något hot eller någon man kan ta rygg på. Inte intressant för kvinnor eftersom jag inte varit starkast, snyggast, smartast och hetsigast.
Jag erkänner att det ibland gjort mig lite bitter. Fast i någon slags ensamhet. Framför allt under de där åren när det kändes så viktigt att vara attraktiv.
Men, det som stör mig nu är att jag inte gjort vad jag har kunnat för att tala om för män som beter sig illa mot kvinnor att de måste sluta. Jag har varit – och är – en av alla tysta män som låter det här fortsätta och fortsätta. Istället har jag försökt förbereda mina barn på att de kommer att möta det här. Och att det bästa sättet att möta det är att utnyttja istället för att bli utnyttjad. Att slå först. Det har gått så långt att jag föreslagit för mitt lilla barn att hon och jag ska gå en kurs i självförsvar tillsammans. Så vi lär oss att attackera istället för att bli utnyttjade.
Så min skuld är att jag givit upp. Jag är så fruktansvärt trött på tomma ord, kampanjer och snicksnack som inte leder någonstans. Rättvisa måste komma ifrån en vilja att behandla människor som lika värda. Där här vi män – ja kollektivt – en uppgift. Det är direkt provocerande att vi säger oss vilja ha jämställdhet och rättvisa, samtidigt som vi inte bidrar med annat än tystnad eller tomma ord.
Som den här texten. Det är min skuld. Att jag inte har något vettigt att bidra med. #metoo
Hej då Sverige – jag vill göra slut
Sverige, jag vill göra slut med dig. Vår dysfunktionella och destruktiva relation fungerar inte längre. Du gör mig illa. Du vill inte ha mig och mina känslor. Du står inte ut med mitt högkänsliga läge och tycker mest att jag är jobbig. Du vill hantera mig och göra mig till något du ha nytta och glädje av, men eftersom jag är jag och du är du så går det inte så bra för oss. Trots att vi försökt i mer än 46 år nu.
Så om det nu är så att det blivit så jobbigt för dig att leva med mig. Om vi nu kommit fram till en punkt där du börjar ta avstånd från mig för att du inte orkar. Svara gärna på den här frågan Sverige: Varför ska jag stanna kvar hos dig?
Du vill att jag ska äta, sova, jobba och dö. Gärna med ett härligt leende på läpparna. Gärna hejande på dig, full i acceptans av att du gör massor av saker som håller på att ta dig och de som behöver dig i jättekonstiga riktningar. Du kränger, Sverige. Många drar och sliter i dig och du kämpar så hårt för att vara alla andra till lags. Du har skapat regler och system som du inte är beredd att avvika ifrån, även när de gör dig, mig och andra människor illa. Kompromisser som inte är ärliga, snarare nån slags absurda och tvingande överenskommelser ingen riktigt vill ha.
Regler ska följas. Förutsägbarhet är viktigt. Känslor betyder inget.
Jag måste åka ifrån dig nu, Sverige. Igen. Behöver andas. Ett möte med en människa jag trodde förändrade allt förstörde mig. Jag bryter ihop nu och det finns väldigt små möjligheter för mig att hitta ro, lugn, tillit och en känsla av att du verkligen vill att jag ska komma tillbaka. Att din famn också har plats för mig.
Biljetten i min hand är enkel. Jag vill aldrig komma tillbaka.
Nu lär det inte bli så, eftersom du har människor som behöver mig kvar hos dig. Två flickor som fortfarande är kvar. Jag önskar att jag kunde hämta dem och börja om någon annanstans. Det kan jag nog inte. Så jag är rädd för att jag måste komma tillbaka till dig. Och vår trasiga relation lär på något sätt fortsätta. Nu på en ganska obehaglig distans. Inte för att du lär märka det, dina försvarsmurar är ju ganska kompakta och helt immuna mot mina känslor. Så du lär inte ens märka att jag kommer tillbaka. Du har ju aldrig varit intresserad av hur jag mår egentligen. För dom få gånger du sett djupt in i mig, då har du blivit så rädd för att behöva hantera ännu en människa, för att bara möta mig. Spåren av mig i dig är obefintliga.
Jag är inte viktig för dig, Sverige. Passar inte in i den overklighet du skapat. Du vill inte ha mig och gör mig illa. Så varför fortsätta?
Dags att kliva av?
Får ett SMS. Från ett skolsystem. Mitt lilla barn har visst ”ogiltig frånvaro”. Kontaktar hennes mamma. Det visar sig att lilla barnet ligger hemma med magont. Och att hon är sjukanmäld, så jag kan ändra statusen till ”giltig frånvaro”.
Det här magontet. Vi har utrett det tidigare och inte hittat några fysiologiska orsaker. Jag pratar med andra vuxna. Vi landar ofta i att släta över det hela med att hon är tretton och att det händer mycket i kroppen. Men, jag vill inte acceptera det. Det är inte rimligt att hon ska ha det så.
Jag vill ta reda på varifrån magontet kommer. Försöker prata med henne om det. Misstänker att hon är lika känslig som jag. Och att hon heller aldrig riktigt får slappna av.
Vi passar inte in. Och jag börjar bli ruskigt trött på att hela tiden försöka få oss att göra det. Hela den här grejen med att spela roller och försöka vara funktionell i en dysfunktionell omgivning känns så genomruttet värdelös att jag snart tar mitt barn och rymmer.
God morgon, en ny vecka börjar.
Det här med att utnyttja djur
Det här är en trailer för en film som kommer i vår. Egentligen behövs inte mer. Men, jag är så förbannat trött på allt hyckleri kring köttet vi äter, kläderna vi bär och nöjesparkerna vi besöker. Djur är levande varelser. De finns inte får vårt nöjes skull. Eller för att vi ska äta dem, deras delar och deras kroppsvätskor. Eller för att vi ska använda dem till kläder. De finns för sin egen skull.
Folkdomstolen
Facebook. Det känns som att det blivit en totalt indivdualistisk folkdomstol. Där alla är bäst, söker de som bekräftar det och dömer andra. Det som en gång skapade nya känslor och möten känns idag mest som en ganska sorglig uppvisning i nån slags idiokrati.
Eller så är det bara jag som inte orkar just nu.
Allt går åt helvete
Allt går åt helvete. Så känns det. Och det spelar ingen roll vad jag gör.
Varför går mänskligheten under?
Aningslösheten. Naiviteten. Filterbubblorna. Och det faktum att västvärldens undergång riskerar att dra med sig hela jäkla mänskligheten nu när vi satt världens största vapenmakt i händerna på en fascist.
Demokrati.
Gömmer mig i ett hörn
Sitter längst in i ett hörn av glas. Inne hos Joe & The Juice vid en av entréerna till Mall of Scandinavia. Är här med tolvåringen och hennes bästa vän. Vi har höstlov. Jag önskar att jag hade inspiration och energi att skriva något klokt om samtiden och konsumtionen. Men jag orkar inte. Jag gömmer mig i ett hörn och konstaterar att världens undergång är väl belyst i en miljö där inget lämnats åt slumpen för att vi ska lämna ifrån oss våra pengar.
Det blir inte tydligare än här. Varför vi människor dödar ekosystemen.
Lyssna
En låt om att vänja sig
Plötsligt dyker den upp. En låt som bara tar över…. allt. Den heter ”A matter of habit” och det är Moddi som just släppt den. Lyssna på den. Läs texten.
Learning to kill is a matter of habit
The more you have done it, the better you’re at it
It starts on the alleys of Sechem at night
The borderlines blur in the evening light
A rifle butt bangs on an old rusty door
”Where is your father? Get down on the floor!”
Soon it gets serious, a curfew’s declared
The city falls silent, there’s death in the air
Cocking his weapon with shaking fingers
Grits his teeth as he’s hugging the trigger
Young blood rushes, his heart pounds
He knows it gets easier the next time around
They’re just objects and shadows, not women and men
Learning to kill is a natural thing
Learning to fear is a matter of habit
The more you have done it, the better you’re at it
News from above reach the street
There’s no hope of living, the end is so near
Tidings of terror, a raven’s crow
Shutter your windows, lock up your homes
We’re just a handful, a tiny country
Surrounded by evil, they won’t let us be
They have hate in their hearts and in all that they bring
Learning to fear is a natural thing
Cruelty is a matter of habit
The more you’ve seen it, the better you’re at it
Every boy has a tyrant’s desire
Hands behind the head, legs spread wide
These are times of danger, times of despair
No room for compassion, a soldier can’t care
Our neighbors are vermin, they’re used to the blood
How can they feel pain when they’re living in the mud?
Through cruel routine a soldier is born
Ignorance soon turns to evil in war
Israel’s land is for Israel’s kin
Cruelty comes as a natural thing
Learning to love is a natural thing
It will find a way if you just let it in
It will be strange at first, but then you’ll see it
That learning to love is a matter of being
Being human is a matter of habit
A few baby steps, then you get better at it
To be for one minute, just now, just recall
The opposite side of the towering walls
But our hearts have hardened along with our skin
We built a bubble and let no one else in
We’ll be staring in wonder as the angel falls
Then being human will be a matter of course
Will be a matter of course
Den sammanfattar så mycket. Låten kommer släppas i projektet Unsongs där Moddi spelat in tolv förbjudna sånger från tolv olika länder.
Storyn bakom A matter of habit kan du se här:
Låtens original, med text av Alona Kimhi och musik av Izhar Ashdot kan du se och höra här:
Jag är väldigt berörd av den här låten. Något av det starkaste jag hört på mycket länge.