Kategori: Idiokrati

Sverige behöver en helt annan kommunikation från de politiska partier och rörelser som vill vara med och driva samhällsutvecklingen. Det handlar om att bjuda in olika människor att utforma idéer om framtiden och att förstå att vi har mer gemensamt än vi tror. I en tid när totalitära lösningar och nationalism växer sig starkare behöver nya politiska rörelser och samtal utvecklas.

Vid årskiftet var ungefär 255 000 svenska medborgare medlemmar i något politiskt parti. Det motsvarar knappt 2,5 procent av befolkningen. Sedan 2014 har de flesta partierna tappat medlemmar. Men, ett parti har under samma period nästan fördubblat sitt medlemsantal. Samma parti har ökat sitt väljarunderlag med 6500 procent på 20 år och tippas av spelbolag att bli störst eller näst störst i riksdagen efter valet i september. Det här partiets framgångar kan också ses tydligt i sociala medier. En får vara ganska naiv eller världsfrånvänd för att inte se att vi är väldigt nära en vardag där Sverigedemokraterna etablerat sig som största parti i Sverige.
Det handlar demokrati och frihet. Kommunikation, öppen och dold påverkan och samtalen vi för – eller inte för – med varandra. Allt bidrar till utvecklingen. Väljer vi frihet, demokrati och tillit eller totalitära lösningar i september? Det som händer i Sverige just nu sker inte isolerat utan kan ses i ett större internationellt perspektiv. I Amnesty International Report 2017/18 – The State of the World’s Human Rights skriver organisationen att vi inte kan ta de mänskliga rättigheterna för givna.

”As we enter 2018, the year in which the Universal Declaration of Human Rights turns 70, it is abundantly clear that none of us can take any of our human rights for granted. We certainly cannot take for granted that we will be free to gather together in protest or to criticize our governments.”

Aftonbladet publicerade 13/6 en text av Martin Schori som tydligt visade att Sverigedemokraterna dominerar i sociala medier. Den senaste månaden har partiet fler interaktioner på egen hand…. än det samlade övriga politiska Sverige lyckas samla tillsammans. Låt det sjunka in. 480 000 interaktioner för Sverigedemokraterna. Övriga partier har 370 000 tillsammans.
För att nyansera dessa siffror är det också viktigt att konstatera att Alternativ för Sverige för 105 000 interaktioner, så på totalen har SD och AfS alltså 585 000 interaktioner, medan övriga har 265 000. SD och deras avhoppare har alltså mer än dubbelt så många interaktioner som övriga politiska partier har tillsammans.
Amnesty skriver i sin rapport:

”Today, many of our most important public spaces exist online, where the tools for addressing emerging challenges have at times proved wholly inadequate to the task. The avalanche of online abuse, particularly against women, and the incitement of hatred against minorities, drew weak and inconsistent responses from social media companies and scant action from governments. The impact of “fake news” as a tool for manipulating public opinion was widely discussed throughout 2017. Technological capabilities to blur the distinction between reality and fiction are only likely to grow in future, raising significant questions about people’s access to information. These concerns are compounded by the extreme concentration of control in only a handful of companies over the information people view online, and by the huge power asymmetry between individuals and the companies and governments who control vast amounts of data. The capabilities deriving from this to shape public attitudes are immense, including virtually unchecked potential for incitement to hatred and violence.”

Vi kommer att analysera sönder detta. Vi har redan gjort det efter valen i andra länder – USA, Frankrike, England, Tyskland, Polen, Ungern, Italien – men, finns det sätt att försöka göra om och göra rätt redan nu?
Dags att titta framåt
Jag har arbetat med reklam, kommunikation, påverkan och idéutveckling i snart 30 år på olika sätt. Analogt och digitalt. Före internet. Under ett 1990-tal där portalen var svaret på allt. Under det som kallas sociala medier-revolutionen. Jag har sett massmedierna gå från enfald till mångfald och ännu större enfald. Jag har sett det allmänna samtalet och gemensamma frågor förändras, men även vara konstant.
Jag vill skrika rakt ut: SLUTA! Lägg inte mer bränsle i den här ugnen nu. Börja lyssna istället. Vi behöver mer kunskap om samtiden och det som omger oss. Vetandets värld i P1 publicerade i april tre avsnitt om hur sociala medier i allmänhet och Facebook i synnerhet påverkar det politiska samtalet. Lyssna på dem.
Det är viktigt att komma ihåg att när FNs medlemsländer skrev under den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna i december 1948 så hade världen precis kommit ut ur ett världskrig som på många sätt var ett resultat av totalitära krafter och nationalism. En tid när människor var stolta över att kalla sig fascister. När det var något fint för många. I denna tid formulerades alltså de 30 artiklar som inleds med:

Det går att känna hopplöshet, men självklart kan vi förändra den här utvecklingen. Om vi bara tänker klarsynt tillsammans. De mekanismer, algoritmer och påverkansmodeller vi använder i marknadsföring och försäljning av varor och tjänster funkar inte för politik, demokratiutveckling, samhällsbygge, dialog och förvaltandet av gemensamma tillgångar och kulturer. De här arbetssätten är skapade för att generera kortsiktiga (eller ibland långsiktiga) ekonomiska vinster. Samhällsbygget handlar om något annat. Något mycket större.
Delaktighet. Sammanhang. Mening.
Jag vill akut och omedelbart se en helt annan kommunikation från de politiska rörelser som vill vara med i samhällsutvecklingen. Den här kommunikationen måste bygga på några viktiga saker:

1. Idéer om framtiden

Åt vilket håll ska vi gå? Vem ska leda oss? Varför? Framtiden kommer. Det är fint att ha en idé om hur vi kan påverka den tillsammans. Var är alternativen? Hur ser de ut? Hur kan jag vara med och bidra?
Jag efterlyser politiska idéer och visioner. Partier som lägger sin energi på att berätta som sina idéer och hur de möter mina och andras krav och behov. Jag vill se mer folkbildning och lyssnande. Möten. Inte marknadstänkande. Ge mig ett mål jag vill vara med att bidra till. Våga använda forskning, erfarenhet och kunskap tillsammans med ideologi för att peka ut en riktning. Hitta de gemensamma nämnarna vi kan enas kring. Både rättigheter och skyldigheter.

2. En tillit till människor och en inbjudan om att delta

Människor måste vara deltagare i den politiska idéutvecklingen, inte reduceras till åskådare och konsumenter.
I den här valrörelsen vill jag se mer inbjudande samtal. Rekrytera medlemmar. Gör det nu! Bjud in människor att vara med. Samhället är inte något vi utsätts för. Vi är samhället. Det finns oändligt mycket plats för fler människor i de politiska rörelserna, men då behöver nog dessa göras om i grunden. Ändlösa stadgediskussioner och malande om kontrapropositionsvoteringsregler på sega kvällsmöten där seniora maktmänniskor styr ideellt engagerade människor funkar dåligt. Fritidspolitikeruppdrag med dålig uppbackning och timmar av inläsning för att sitta på sammanträden där beslutspunkterna blir allt färre och informationspunkterna allt fler kan få den mest brinnande eldsjäl att slockna. Liksom långa och många kvällar på möten samtidigt som nära och kära utanför den politiska bubblan liksom glider längre och längre bort.
Människorna utformar politiken. Eller det borde vara så. Men, idag är det politiken som formar människorna. Människor går in i ett sammanhang med en vilja att förändra tillsammans, men blir utsatta och ensamma. Det håller inte. Att engagera sig politiskt har blivit allt mer omänskligt, när det borde vara en av de mänskligaste grejerna vi kan göra.

3. Bygg på de många gemensamma nämnarna

Vi människor vill höra samman. På olika sätt. Med olika människor. Det var aldrig den ensamme och starke som segrade i evolutionen. Det var flocken, gruppen. Där olika individer hjälpte varandra. Där tog vi de stora utvecklingssprången.
Verklig dialog bygger på en vilja att lyssna och förstå. I verklig dialog är vi beredda att byta ståndpunkt. Där hittar vi de gemensamma nämnarna. Det finns så många exempel på olika typer av samtalsrörelser, exempelvis LärOlika, där olika människor möts och lär sig att lyssna på varandra aktivt, vilket leder till en djupare förståelse för att vi har väldigt mycket mer gemensamt som människor än vi tror. Eller som vi lärt oss att tro genom medielogik och sociala mediers algoritmer där konflikter och vrede får oss att läsa mer, stanna längre och därmed generera fler klick och annonsvisningar. Där vi hamnar i ett filtrerat flöde anpassat till den grad att världen krymper till den egna navelns storlek.
Vi har varit med och skapat en dysfunktionell dialog om våra gemensamma tillgångar och frågor. Där egoism, vrede och rädsla sprids. Där politiska partier försöker hitta dessa rädslor och möta dem. Eller rättare sagt förstärka dem i den kortsiktiga jakten på väljare. Vrede och ilska sprids brett, kärlek och vilja sprids kort och smalt. En riktigt usel strategi för den som vill vara med och bygga ett hållbart samhälle på lång sikt.
Vi har väldigt mycket gemensamt. Därför måste vi vänta på samtalet.
Erika Hedenström sade i P1s fina program Tankar för dagen 12 februari 2013:

”…att om vi inte har en väldigt bra tanke om hur vårt samhälle ska vara så kommer vårt samhälle inte heller att bli väldigt bra. Och vi därför i varje tid måste ta reda på vad vi tycker att ett samhälle bör och kan vara. Vad livet ska gå ut på. Vilka förväntningar på sitt liv varje människa bör erkännas rätten att ha, och vilka förpliktelser som vi har mot varandra och oss själva. Vi måste göra det sinsemellan och vi måste bli mycket bättre på att begära besked av våra politiker. För det sköter sig inte själv medan vi uppdaterar Facebook, förhandlar boräntan eller funderar på hur vårt parti ska vinna nästa val.”

Har vi en bra tanke? Vi borde prata mer om den. Politiska sammanhang och samtal är viktiga. Det är inte politiken i sig som är sjuk. Däremot är partipolitiken kroniskt sjuk och det behövs nya former för både partier och politiska samtal. Jag menar att vi inte har tid att vänta. Förändringen har börjat. Nya rörelser föds, men dessvärre även jättegamla idéer som leder i totalitära riktningar. Om de etablerade politiska partierna på allvar vill utveckla ett bra samhälle för oss alla så är det dags att förändra partipolitiken. Nu. Amnesty avslutar inledningen i sin årsrapport så här:

”As we approach the 70th anniversary of the Universal Declaration of Human Rights in December 2018, the challenge ahead is clear. This is a moment to reclaim the essential idea of the equality and dignity of all people, to cherish those values, and demand that they become a foundation for policy-making and practice. The artificial boundaries erected by a politics of demonization lead us only towards conflict and brutality, a nightmarish vision of humanity governed by naked self-interest and blinded to the plight of others. Too many leaders in the world have allowed the exponents of vilification to set the agenda, and failed to articulate an alternative vision.
It is time for this to change. We must refuse to accept narratives of demonization and build instead a culture of solidarity. We must hone our capacity for generosity towards others. We must assert the right of all people to participate in building the societies to which they belong. And we must seek constructive answers – rooted in human rights – to the frustrations, anger and alienation that provide a ready context for toxic political narratives of blame.
The coming year provides a vital opportunity for a renewed commitment to the transformative idea of human rights, as we ask what kind of societies we want to live in. We must not squander it.”

Vad väljer vi?
Du och jag kan fortfarande påverka det som händer. Vi behöver inte fortsätta att vandra mot stupet och totalitära lösningar i likhet med det framtidsscenario som sakligt målas upp i P3 Dystopia i avsnittet om demokratins reträtt. Men då behöver vi nya samtal utanför våra egna bubblor. Och vi behöver nog skapa nya rörelser tillsammans. Jag tror det är bra om vi börjar i de mänskliga rättigheterna. Eftersom vi alla är födda fria och lika i värde och rättigheter. Eftersom vi har utrustats med förnuft och samvete och bör handla gentemot varandra i en anda av gemenskap. Vi är ju människor och behöver en flock där olika egenskaper samexisterar.
Det är ju liksom där vi tagit de riktigt viktiga evolutionära stegen framåt.

Jag har i stort sett slutat att äta glass. Åtminstone jämfört med hur det var tidigare i livet, då jag var glasspundare. Sedan några år tillbaka äter jag bara Ben & Jerry´s. Av den enkla anledningen att den är så sjukt mycket bättre än all annan glass. Och eftersom de gör lite mer än att bara tjäna pengar på glass.
Här i kungariket stormar det nu. De som kallar sig Sverigevänner rasar mot Ben & Jerry´s. Eftersom företaget tagit ställning för flyktingar. Här i kungariket görs det inte ostraffat. Så nu bojkottar massor av människor den här glassen. Något säger mig att det knappast kommer att påverka företagets försäljningssiffror, eftersom de här människorna troligen inte köpt den här glassen tidigare.
Mitt enda problem är att de inte rullat ut den veganska glassen fullt ut i svenska butiker än. För det är ju den jag vill ha nu.

Efter valet i september så kommer frågan om att bilda regering gå till någon av följande:
Ulf Kristersson
Jimmie Åkesson
Stefan Löfvén
Det är redan avgjort. Berättelsen om ett kungarike som gått vilse har tagit över. Vi bor i ett av världens rikaste och tryggaste länder. Vi har alla möjligheter att ta hand om varandra och andra. Men just nu tycker allt fler (ja, en majoritet av människorna i kungariket) att vi behöver stänga gränser, beväpna oss och dela upp människor i olika grupper med olika värden.
Tre politiska partier har valt att ta denna utgångspunkt i valrörelsen. Något av de partierna kommer att få flest röster i riksdagsvalet. Opinionsundersökningar och en mediebevakning som påminner om den som omgärdar idrottsevenemang bidrar. Och det är redan tydligt vad valet kommer att resultera i. Kulturen är satt sedan länge. Ingen har lyckats att bryta den.
De små partierna är för små för att göra skillnad. Den som hoppas på ett blocköverskridande samarbete får nog kämpa för att hitta en tillräckligt stor minoritet i ett samarbete mellan Socialdemokrater, Liberaler och Centerpartister. Mitt eget parti får väldigt svårt att överhuvudtaget få några mandat i riksdagen. Vi gjorde oss onödiga genom regeringssamarbetet. Åtminstone i människors ögon.
Kungariket svänger åt höger. Eller i en mer konservativ riktning. Samtidigt som kungen själv tar ett fastare grepp om Svenska akademin så blåser demokratins vindar oss i en riktning där Moderater och Sverigedemokrater sitter på det starkaste stödet. Där har vi hamnat. För att överhuvudtaget kunna regera landet så behöver den statsminister som leder regeringen efter valet att behöva hitta samarbetsformer mellan de tre största partierna.
Det troligaste är en regering ledd av moderatledaren Ulf Kristersson med stöd av Sverigedemokraterna. Alternativet är en regering ledd av socialdemokraterna med stöd av Sverigedemokraterna. Eller en regering där Moderaterna och Socialdemokraterna samsas. Det sista alternativet lär iofs bara leda till att Sverigedemokraterna får egen majoritet efter riksdagsvalet 2022.
Där står vi. Det har varit förutsägbart länge. Synd att ingen tog det på allvar.
Vi bygger, och bygger. Men det ekar sjukt tomt. Och samtidigt verkar alla ha glömt deklarationen om de mänskliga rättigheterna, flyktingkonventionen och tanken på en värld där gränser inte bara handlar om att stänga ute.