Publicerat

Hjärta slå


Hög vilopuls när jag försökte somna. Hög vilopuls när jag vaknade. Tog en kopp kaffe och gick ut och sprang en mil i stormbyarna. Mitt hjärta behöver härdas. Det är för mjukt, känsligt, oroligt och slår för fort. Så jag ska springa, springa och springa. Längre och längre.

Vintern håller andan i tystnaden där jag står
Vaken ligger öppen, bara väntar
Men jag ångrar mig nog och går
Hjärta slå, slå, slå
Bara pumpa på
Och gjut liv i trötta ben
Vi ska gå, gå, gå
Bara trampa på
Tills vi inte orkar mer

Traste Lindéns Kvintett har fortfarande satt ord på det där.
 

Publicerat

Prognosen

Vi kommer att välja ungefär samma politiker.
Klickjakten kommer att se ungefär likadan ut.
Julhandeln kommer att slå rekord.
Tillväxten kommer att fortsätta.
Ekosystemen kommer att fortsätta brytas ned.
Mitt i detta dysfunktionella ska jag göra något annat. Oklart vad. Men, jag har tröttnat på att förhålla mig till det orimliga. Därför tar jag mig ut ur relationer som bygger på nån slags utnyttjande, aggressivitet eller makt. Från och med nu kommer jag att vara i relationer där vi vill varandra väl, litar på varandra och inte skadar oss själva eller andra. När det inte går, då får jag vara ensam.
Jag är trött. Fysiskt trött. Psykiskt trött. Snart 47 år gammal. De sista två åren i mitt liv har varit galna. Men, de har också fått mig att se saker klart och tydligt.
Idag är det på nästan alla sätt bara en helt vanlig dag. Som följs av en likadan. Men, ändå är känslorna lite överallt. Det beror nog mest på att jag är distanserad. Det här avståndet mellan henne jag älskar och mig. Som vi byggt in i vår relation eftersom vi försöker att ta hänsyn till andra. Det avståndet gör inte så mycket bra längre. Om det någonsin gjorde det.
Så det här nyåret är det sista jag distanserar mig. Vill vara nära. Vill leva nära. Kärleken är startpunkten. Basen, fundamentet, grunden – kalla det vad du vill. Det finns en framtid som är bättre. Jag vet det. Det är dags att sluta kämpa mot den.
 

Publicerat

Framtiden är roligare att titta på

Årskrönika? Nej. Jag orkar inte titta bakåt på det här året mer. Allt hände, allt gick fel och jag dog. Så, nu är det sammanfattat. Nu är det dags att titta framåt istället. Framtiden är roligare att titta på.
I framtiden ska jag vakna upp bredvid Någon. Henne jag älskar, Sara. Och jag ska göra det varje morgon. Eller åtminstone så ofta jag kan. För det är det bästa jag vet. Att få höra hennes röst och andetag. Att få känna hennes värme och doft. Innan jag somnar och när jag vaknar. Jag älskar henne och vill vara nära henne. I nöden, i lusten och i alla nyanserna mellan de båda. När vi båda vill, när vi kan och när vi behöver varandra.
I framtiden ska jag leva ett liv. Inte flera, som nu. Att gå mellan roller är värdelöst. Det gör något med mig, som jag inte vill. Det får mig att normalisera saker som är dåliga. Det finns bara en upplaga av mig.
I framtiden ska jag bo på ett ställe. Kanske flyttar jag ibland, men jag ska inte dela mitt liv på flera bostäder. Jag är rotlös och flyger fritt i vinden som ett löv. Ibland flyter jag längs gatan. Hit och dit, överallt och ingenstans. Men, jag ska ha en säng. Ett kök. En hamn.
I framtiden ska jag leva vid ett hav. I ett varmare klimat. Där det finns fler människor. Olika människor. Där ekar och bokar står i skogen. Där blicken kan vandra över vidsträckta ytor. Där människor inte är rädda för framtiden.
I framtiden ska jag inte arbeta för pengar. Jag ska arbeta av lust och glädje med saker jag vill dela med andra. Jag ska använda min kunskap och erfarenhet för att göra livet lättare för andra människor. Jag ska våga vara kreativ. Och jag kommer att kunna livnära mig på det.
I framtiden ska jag sluta skada mig själv. På riktigt.
I framtiden ska jag springa. Långt och länge. Ofta.
I framtiden ska jag inte skada andra. Inte någon levande varelse.
I framtiden ska jag vara en riktigt bra pappa. Inte bara en försörjare. I framtiden ska jag lyssna mer än jag pratar.
I framtiden ska jag bara vara kvar i relationer där vi vill varandra väl. Där vi respekterar och litar på varandra. Där vi gör saker tillsammans för att vi tror på varandra. Där vi inte ens behöver göra saker för att vara i relationen.
I framtiden ska jag vara. Mig själv. Tillsammans med andra. Jag ska leva med tiden, inte mot den.
Jag vill leva i framtiden. Så i väntan på att den kommer ska jag försöka hålla mig levande.

Publicerat

Musiken 2017


Nej, alla låtar är inte från i år. Men, det är låtarna jag lyssnat på mest. Eller åtminstone låtarna som betytt mest. Det är inte alltid jättepiggt och glädjesprudlande. Men, 2017 var inte alltid så. Det var ett år med ett krig i bröstkorgen.

Publicerat

tretton timmar

Lång dag idag. Viktigt samtal. Första halvåret nästa år börjar bli klarare. Har börjat med att vara helt ärlig och öppen i alla viktiga samtal. Det är skönt. Har inte tid med onödiga konflikter längre. Det outsagda står i vägen.

Publicerat

Biter ihop


Biter ihop. Fortsätter. Det är en vana jag arbetat upp länge nu. Det är så världen funkar. Det är så jag funkar. Och ja, det är ganska värdelöst.

Publicerat

Funkar inte

Jag är inte kompatibel med omvärlden. Någonstans verkar det som. Den här eftermiddagen vill jag mest kliva av. Checka ut. Försvinna.

Publicerat

Alltid på väg


På väg. Den här gången västerut igen. Rör mig rotlöst mellan platser samtidigt som jag försöker att stå still. Med målet att komma till en framtid. Samtidigt som jag försöker se till att saker ska kunna hända, måste jag ha tålamod och låta tiden gå. Samtidigt som allt liksom rör sig och nästan inget är förutsägbart måste jag känna tillit. Så jag försöker sitta still i ett samhälle som rör sig allt snabbare. Försöker gå runt och möta människor för att reda ut saker i kvalitetssäkrade processer, men ingen är på plats. Alla är upptagna i möten, har flexat eller vabbar. Måste maila eller chatta för att få svar.
Jag vill till en annan tid. Till en annan plats. Och jag ska ta mig dit. Det har varit på gång i många år, men nu är det glasklart. Ikväll tar tåget mig hem. Hem till en famn. Till en människa med varm hud som liksom glöder av energi när den möter min. Det är hemma. Ett litet fragment som är fantastiskt.
Utanför det framrusande tåget är det mörkt. Solen gick ned för två och en halv timme sedan. Det är december. Kallt, mörkt och kargt. Jag är trött. Ska till en av de platser jag borde kalla hem och packa om väskor. Hålla huvudet kallt och fundera på vad jag måste ta med mig på de kommande dagarnas turné.
På väg.
 

Publicerat

Själen rymmer


Sitter på kontoret. Hantera uppgifter på distans. Plötsligt kommer ett minne förbi. En bild visas. Det är barnen som kallar mig pappa. En åtta år gammal bild. Hjärtat kramas om. Jag blir varm i hela kroppen, men samtidigt iskall. Faller fritt i massor av känslor.
Ibland känner jag mig så sjukt rotlös. Som att jag faller fritt genom universum. Ibland krockar jag med andra som faller. Ibland håller vi i varandra. Men faller, det gör vi. Hela tiden. I en hastighet av ungefär 2200000 kilometer i timmen.
Huvudet spricker och själen rymmer.

Publicerat

Finns jag?


Jag står och borstar tänderna. Ser mig i spegeln. Något skakar till. Plötsligt känns allt väldigt konstigt. Känner inte igen rummet jag är i. Känner inte igen ögonen jag ser in i. Var är jag? Vem är jag? Varför är jag här? Misstänker att kroppen är lite för full av stresshormoner. Det har varit en sådan vecka. Långa dagar, för många uppgifter, för lite sömn.
Såna har jag haft många i mitt liv. Men, jag har aldrig haft en sån här lång period av turbulens och brist på fast mark under fötterna. De sista två åren har varit galna. En väldigt djup trötthet gör sig påmind. Ikväll som något snurrigt. De senaste dagarna har hjärtat rusat lite igen. Men det som hände där i badrummet var något annat. Som om jag såg på mig själv utifrån och undrade vem det var som stod där i ett badrum som inte ens är mitt.
Ska sova nu. Mitt barn ligger i rummet bredvid. Hunden ligger på golvet vid min säng, i sin bädd. Men vem som ligger i sängen som jag borde kalla min är jag osäker på. I ett hem som inte känns som hemma. Något eller någon kom ikapp. Men, det var nog inte jag som gjorde det.
Finns jag? Och om jag gör det, vem fan är jag?
November får gärna ta slut nu. Det kompakta mörkret och det höga tempot tar för mycket energi. Som ett svart hål. Imorgon? En ny fjorton timmar lång arbetsdag.