Sverige, jag vill göra slut med dig. Vår dysfunktionella och destruktiva relation fungerar inte längre. Du gör mig illa. Du vill inte ha mig och mina känslor. Du står inte ut med mitt högkänsliga läge och tycker mest att jag är jobbig. Du vill hantera mig och göra mig till något du ha nytta och glädje av, men eftersom jag är jag och du är du så går det inte så bra för oss. Trots att vi försökt i mer än 46 år nu.
Så om det nu är så att det blivit så jobbigt för dig att leva med mig. Om vi nu kommit fram till en punkt där du börjar ta avstånd från mig för att du inte orkar. Svara gärna på den här frågan Sverige: Varför ska jag stanna kvar hos dig?
Du vill att jag ska äta, sova, jobba och dö. Gärna med ett härligt leende på läpparna. Gärna hejande på dig, full i acceptans av att du gör massor av saker som håller på att ta dig och de som behöver dig i jättekonstiga riktningar. Du kränger, Sverige. Många drar och sliter i dig och du kämpar så hårt för att vara alla andra till lags. Du har skapat regler och system som du inte är beredd att avvika ifrån, även när de gör dig, mig och andra människor illa. Kompromisser som inte är ärliga, snarare nån slags absurda och tvingande överenskommelser ingen riktigt vill ha.
Regler ska följas. Förutsägbarhet är viktigt. Känslor betyder inget.
Jag måste åka ifrån dig nu, Sverige. Igen. Behöver andas. Ett möte med en människa jag trodde förändrade allt förstörde mig. Jag bryter ihop nu och det finns väldigt små möjligheter för mig att hitta ro, lugn, tillit och en känsla av att du verkligen vill att jag ska komma tillbaka. Att din famn också har plats för mig.
Biljetten i min hand är enkel. Jag vill aldrig komma tillbaka.
Nu lär det inte bli så, eftersom du har människor som behöver mig kvar hos dig. Två flickor som fortfarande är kvar. Jag önskar att jag kunde hämta dem och börja om någon annanstans. Det kan jag nog inte. Så jag är rädd för att jag måste komma tillbaka till dig. Och vår trasiga relation lär på något sätt fortsätta. Nu på en ganska obehaglig distans. Inte för att du lär märka det, dina försvarsmurar är ju ganska kompakta och helt immuna mot mina känslor. Så du lär inte ens märka att jag kommer tillbaka. Du har ju aldrig varit intresserad av hur jag mår egentligen. För dom få gånger du sett djupt in i mig, då har du blivit så rädd för att behöva hantera ännu en människa, för att bara möta mig. Spåren av mig i dig är obefintliga.
Jag är inte viktig för dig, Sverige. Passar inte in i den overklighet du skapat. Du vill inte ha mig och gör mig illa. Så varför fortsätta?
På en patetisk flykt
Jag står inte ut med känslorna. Står inte med tanken på att vara kvar i Örebro och trampa runt i samma fotspår. Att hela tiden konfronteras med den helt vidriga känslan av att stå bredvid och titta på mitt livs stora kärlek, och samtidigt veta att den är enkelriktad.
Jag försöker att ta mig hem till min mamma. För att få gå sönder utan att behöva tänka på konsekvenserna. Känslorna river och sliter i mig. Jag har flytt med en vrede som är starkare än något jag känt tidigare. Samtidigt är jag mindre än någonsin, ledsen och väldigt rädd.
Jag sitter på fingrarna för att inte skriva saker jag inte borde skriva. Men, det finns ord som måste ut. Så nu kommer det att komma några inlägg som kanske inte är så smickrande för mig. Det är ju iofs den här bloggen fylld av till brädden, så det kanske inte gör så stor skillnad.
Men nån slags disclaimer är detta. Jag är mitt i ett sammanbrott. Det jag skriver nu är tänkt för mig själv. För att jag inte bara ska lägga mig ned och ge upp.
Staden har krympt och det gör mig arg
En sak som jag lever med varje dag stör mig väldigt mycket. Det handlar om hur min hemstad krympt och liksom kväver mig. Det handlar om att jag hela tiden ser mig om efter människor jag inte ska möta när jag går på gatorna.
När känslorna runt uppbrottet var som allra starkast, när jag krossade en annan människa för att bli fri, då behövde jag tänka på hur jag rörde mig på gatorna och med vem för att inte göra människan jag krossat mer illa. Sedan hände något annat, och en människa jag inte ens känner valde att hata mig, vilja mig illa. Under en lång tid hade jag hela tiden koll på människorna som är i närheten av mig. Rädd för att göra någon illa, rädd för att någon annan skulle göra mig illa. Sedan fanns några till som jag helst inte skulle möta. Som kunde bli ledsna om de såg mig, eller mötte mig i fel sammanhang.
Under en ganska lång tid var jag både ett hot, och hotad. Det gjorde att jag aldrig slappnade av när jag var ute. Om jag inte var ute och sprang någonstans där jag hade total överblick över landskapet.
Ingen jag pratat med detta om har riktigt förstått (och de är väldigt få eftersom jag försöker att ta hänsyn till alla inblandade och hålla detta för mig själv så mycket som möjligt). Problemet har varit mitt. Som att jag överreagerat.
Slappna av lite. Skärp dig.
Well, nu i oktober 2017 har detta nått en helt ny nivå. Vädret är toppen. Solen skiner och luften har blivit behagligt varm efter en längre tid av kyla och regn. Jag går ut i mina kvarter. Kollar lite second hand, köper en kaffe på Pressbyrån och sätter mig i solen och tittar ut över Slottet. Funderar på att gå upp över Storbron och bara gå runt lite och se om jag möter någon jag känner.
Sen kommer pausen jag lever i rakt mot mig. Inser att jag inte kan gå någon annanstans till de där rummen på vinden som jag borde tycka är mitt hem. För nu har jag en människa till jag inte kan möta på gatorna. Den allra viktigaste.
Jag försöker slappna av lite. Skärpa mig. Men jag är väldigt arg och lika ledsen. Alla de här månaderna av att leva som ett hot. Att leva under hot om göra fel bara för att jag är jag. De har begränsat mig. Min hemstad är inte min. Staden har krympt och jag håller mig i mina kvarter.
Jag önskar att någon hade lust att ta det här på allvar. Och hjälpa mig. Jag önskar att jag kunde be någon om hjälp. Jag orkar inte låtsas som att det är mitt hjärnspöke, när det själva verket är andras hjärnspöken som fått mitt ansikte.
Tre små bokstäver… och en björk
Idag gick jag till Lisa igen. Hon gjorde den minsta tatuering jag har på kroppen. Satte tre små bokstäver bakom höger öra, eller om det är i nacken. Eller kanske sidan av halsen. Den där punkten där jag älskar att känna Någons andetag.
hsp.
Tre små bokstäver som betyder mycket. Bara den som kommer riktigt nära kommer att kunna läsa dem. Bara den som kommer nära på riktigt kommer att förstå.
.
.
.
.
.
.
.
.
Sen gjorde Lisa den största tatueringen jag har på kroppen hittills. Det där magiska trädet, björken från stranden vid Hjälmaren som jag stått och tittat på så många gånger, i alla årstider. Den stod där, ensam på stranden, ända tills uppbrottet kom. När jag lämnade allt bakom mig tog någon också bort björken. Den dog samtidigt som jag dödade mitt gamla liv.
Nu är den björken på min rygg. Med rötter som letar efter en plats att få stanna på. De finns några ord där också. Dying to love you. Jag fortsätter att leta. Björken är jag.
Man måste dö några gånger
Man måste dö några gånger innan man kan leva, sjunger Håkan. Hur många gånger, undrar jag. För som det känns den här morgonen orkar jag inte dö fler gånger.
Har flyttat in i fel del av kroppen men jag hoppas att det är tillfälligt
Sitter på ett tåg. Funderar. Allt känns upp och ned och in och ut. Som vanligt, men ändå inte. Jag har tvingats flytta in i min vänstra hjärnhalva för att kunna få andra att förstå. Jag hoppas att det är tillfälligt, för jag trivs inte så bra här. Det finns saker som blir klarare här. Men, konsekvenserna av den klarheten är inte så kul.
Varför ska det vara så svårt att leva i hjärtat?
Strax framme i Arboga
Klockan är strax efter sex på morgonen. Jag sitter på ett skakigt regionaltåg på väg österut. Ska dra ett ärende på en kommunalrådsberedning i Huddinge strax efter nio. Jag är påläst och förberedd. Har sovit tre timmar, mår illa och har en monumental huvudvärk sedan ett par dagar.
Vardag.
Det så kallade livet.
Verkligheten.
Den här vi snicksnackar om hela tiden. Att vi kanske borde leva mer hållbart. Allt fler människor har synpunkter på mitt sätt att leva. Och, det är rimligt. Hastigheten, ryckigheten och den totala frånvaron av stabilitet, förutsägbarhet och lugn börjar sätta ordentliga spår och avtryck.
Det är fint att människor bryr sig om mig. Och det är fint att vi pratar om det. Jag är tacksam, men vet du? Inget kommer förändras om vi inte gör det tillsammans. Jag är så vansinnigt trött på att få höra att jag borde sakta ned och leva klokare, från människor jag är beroende av som själva kör på i ljusets hastighet och också skadar sig själva eller människor i sin närhet. Som vill mig väl och skadar mig samtidigt.
Jag kan inte bli funktionell i en dysfunktionell omgivning. Ingen människa löser det här på egen hand. Jag behöver hjälp. Inte bara ord. Och så är det för alla. Det är inte människan det är fel på. Det är den konstruerade hittepå-grejen vi kallar vardag.
Om jag ska lösa det på egen hand finns liksom bara en utväg. Och den är att försvinna. Att hoppa av den där overkliga verkligheten.
Dags att kliva av?
Får ett SMS. Från ett skolsystem. Mitt lilla barn har visst ”ogiltig frånvaro”. Kontaktar hennes mamma. Det visar sig att lilla barnet ligger hemma med magont. Och att hon är sjukanmäld, så jag kan ändra statusen till ”giltig frånvaro”.
Det här magontet. Vi har utrett det tidigare och inte hittat några fysiologiska orsaker. Jag pratar med andra vuxna. Vi landar ofta i att släta över det hela med att hon är tretton och att det händer mycket i kroppen. Men, jag vill inte acceptera det. Det är inte rimligt att hon ska ha det så.
Jag vill ta reda på varifrån magontet kommer. Försöker prata med henne om det. Misstänker att hon är lika känslig som jag. Och att hon heller aldrig riktigt får slappna av.
Vi passar inte in. Och jag börjar bli ruskigt trött på att hela tiden försöka få oss att göra det. Hela den här grejen med att spela roller och försöka vara funktionell i en dysfunktionell omgivning känns så genomruttet värdelös att jag snart tar mitt barn och rymmer.
God morgon, en ny vecka börjar.
Det måste sluta nu
Jag körde över mitt barn på morgonen. Något fanns i henne på morgonen. Något som finns där ibland och gör henne liten, grå och gör att hon får ont i magen. Jag borde ha frågat henne hur det känns, var det gör ont och om hon tror något om varför det känns så. Och jag borde ha lyssnat på svaren.
Istället höjde jag rösten, anklagade henne för att vara lat och trött. Tvingade henne till skolan.
Det här har hänt förut. Många gånger. Men, just den här morgonen har jag själv vaknat på gränsen. Ännu en natt med för dålig sömn. Kanske för att jag gick och lade mig med ett hål i magen efter ett dåligt telefonsamtal. Kanske på grund av alla saker som händer. Alla känslor som kaosar i bröstet.
Jag orkar inte ha det så här längre. Det måste sluta nu. Hjälp.
Moment 22, all over
Psykologen och jag har bytt spår. Vi har börjat titta på den här stora sorgen som liksom ligger över mig hela tiden. Varifrån kommer den? När kom den? Varför? Så nu sitter jag på ett tåg med ett formulär och skriver ned minnen som kommer till mig. Spontant. Eller kanske inte så spontant eftersom jag liksom sluter ögonen och försöker backa tillbaka i livet och plocka upp random minnen och känslor.
Det är inte jättekul.
Nej, det är mörkt, kallt och ganska ensamt. Och så har det liksom alltid varit. De som kommer nära mig brukar till slut reagera. Därför utvecklade jag tidigt i livet en strategi. Jag kan spela rolig, smart, karismatisk. Ja, jag kan göra nästan vad som helst för att vara den andra vill att jag ska vara. Vilket också funkar utmärkt med min starkaste drivkraft, den att tillfredsställa andra människors behov.
Men, nu när jag hamnat i ett livsfarligt läge och de här strategierna inte funkar längre. Då måste något annat fram. Alltså måste jag försöka förstå varför jag blev sån här. Så jag backar tillbaka i livet. Sluter ögonen. Försöker slappna av och låta minnen komma farande.
Det är rädsla, sorg, ensamhet, misslyckanden och litenhet som präglar varenda jäkla minne.
På något vis så känner jag mig ensammare än någonsin i den här tågvagnen. Kan inte nån bara komma och tända ljuset, ge mig en kram och säga att jag behövs som jag är?