Ettårsdag

Lite i skymundan konstaterade Camilla häromdagen att det gått ett år sedan Ella fick diagnosen diabetes. Det känns som ett helt liv. Ett helt jävla liv.

Sjukt

Hanna har hostat och snorat snart en vecka. Camilla har börjat låta allt mer infekterad i halsen. Ella börjar idag att bli riktigt snorig och hostig. Själv använder jag bara nässpray än så länge.
Det är höst nu.

Sjukhuset är bra, del två

Har börjat inse en sak, nämligen att jag verkligen trivs på sjukhuset. Mitt i detta grå betongkomplex av miljoner kvadratmeter som vid en första anblick känns som Gulag slår nämligen ett hjärta som gör att tiden går långsammare, kontakten mellan människor djupare och allting varmare. Sjukhuset gör mig lugn. Får mig att känna mer.
Kanske galet, men jag trivs väldigt bra där.

Sjukhuset är bra, del ett

Barnen och jag har varit på B86 och träffat doktor Svante. Bägge hade bra Hba1c (kan vårdlöst översättas till långsiktigt medelvärde av blodsocker). Växer normalt och uppvisar inga komplikationer alls. Ella fick två klistermärken och en liten mjuk mus. Hanna fick prata nästan hur mycket hon ville.

Ella är tillbaka

Efter nästan sex timmars sömn och några rejäla tömningar av magen via övre utgången är Ella tillbaka igen. Med gott humör, hunger och törst sprider hon glädje och lättnad i hela sällskapet.
Toppen.

En bön för min vän

Fick just ett SMS jag bävat för. En god vän har förlorat ett barn. En liten flicka som är född nästan samtidigt som Ella har lämnat sina föräldrar och sina systrar. En liten flicka som under sin korta tid på jorden mest låg bunden av slangar och sin egen kropp. En avgrund har öppnat sig för några av de finaste människor jag känner. Ber en bön för att de ska lyckas fylla den avgrunden med något. Och att lilla Sarah kommit till den allra bästa av världar.
Regnet faller konstant idag igen. Mjölken på latten vill inte skumma sig och José Gonzales sjunger ”Heartbeats”. Livet är svårt att förstå idag. Mitt i den goda konspirationen.